Hösten 1990 fick Bert Karlsson en fråga från damtidningen Hänt i Veckan. Redaktionen ville ha ett lättsamt svar: vilka skulle du egentligen vilja se i en regering? Karlsson, som ägde skivbolaget Mariann och nöjesfältet Skara Sommarland, nämnde greve Ian Wachtmeister — en industrialist han aldrig mött men kände till från lobbygruppen Den Nya Välfärden. Kontakt togs. I november 1990 publicerade de ett manifest i Dagens Nyheter. Den 4 februari 1991 bildades Ny demokrati formellt i Skara.
Sju månader senare satt partiet i riksdagen med 25 mandat och 6,7 procent av rösterna. Tre år efter det hade de ingenting kvar.
Grundarna: Grevinnan och bonden
Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var ett ovanligt politiskt par. Wachtmeister kom från aristokratin och det svenska storföretagarskapet — en greve med affärsbakgrund, skarpt verbal och socialt välpositionerad. Karlsson var självlärd och folklig, en företagare som byggt ett skivbolag och ett nöjesfält från grunden utan adel i bakgrunden. Internt kallade de sig “Greven och Folkets Ledare”, och i media fick de smeknamnet “Greven och drängen”.
Det var en kontrast som fungerade i kampanjläget. Wachtmeister levererade de spetsiga formuleringarna mot etablissemanget med aristokratisk selvsäkerhet. Karlsson representerade det som partiet ville kalla sig — ett genombrott för vanliga människors trötthet på politik som vanliga. Tillsammans var de ovanligt mediavänliga i ett politiskt klimat där de etablerade partierna fortfarande kommunicerade via pressmeddelanden och partikongressbeslut.
En opinionsmätning i slutet av 1990 visade att 23 procent av väljarna kunde tänka sig att rösta på “Bert Karlssons parti” — ett hypotetiskt alternativ som ännu inte ens hade ett namn. Den 1 december antog partiet officiellt beteckningen Ny demokrati.
Vad partiet ville
Ny demokratis program blandade nyliberal ekonomi med populistisk retorik och en immunitet mot den traditionella höger–vänster-axeln. Partiets huvudsakliga profilfrågor var tydliga:
Sänkta skatter. Skattetrycket skulle minskas från drygt 57 procent av BNP till 47 procent. Det var ett mer radikalt skattesänkningsförslag än vad Moderaterna vid den tidpunkten drev.
Bantad offentlig sektor. Partiet ville skära kraftigt i den statliga byråkratin och minska det offentligas roll i samhällsekonomin.
Restriktiv flyktingpolitik. Partiet ville begränsa flyktinginvandringen, med hänvisning till kostnader och mottagningskapacitet. Retoriken var under valrörelsen 1991 mer ekonomiskt inramad än kulturellt — något som förändrades under riksdagstiden.
Institutionella reformer. Ny demokrati ville minska riksdagen från 349 till 151 ledamöter och inrätta ett direktvalt statsministerämbete med starkare maktdelning. Det var förslag som aldrig fick gehör men signalerade partiet som ett alternativ till hela det politiska systemet, inte bara till sittande regering.
EG-stöd. Till skillnad från många populistpartier i Europa — som tenderade att vara skeptiska eller fientliga mot europeisk integration — stödde Ny demokrati EG-medlemskap. Det placerade partiet i ett annorlunda ideologiskt fält än exempelvis franska Front National eller de skandinaviska Framstegspartier som inspirerade dem delvis.
Sammantaget var det ett program som inte passade in i de etablerade blockens ideologi. Det var nyliberalt i ekonomin, högerpopulistiskt i tonen, institutionellt radikalt i formfrågorna och utan den sociala konservatism som utmärkte till exempel Kristdemokraterna.
Valet 1991: protestvågen
I riksdagsvalet den 15 september 1991 fick Ny demokrati 6,7 procent av rösterna och 25 riksdagsmandat. Det var anmärkningsvärt av flera skäl. Partiet hade funnits i sju månader. Det hade inga lokala organisationer att tala om. Kandidaterna var i stor utsträckning rekryterade utan politisk erfarenhet.
Eftervalsundersökningar gav en tydlig bild av vem som röstade och varför.
53 procent av Ny demokratis väljare uppgav att de röstat för att “röra om i grytan” eller ge politiken “fräscha tag”. Proteströstet, inte sakfrågan, var den primära drivkraften. 48 procent uppgav att de egentligen föredrog ett annat parti men röstat taktiskt eller i protest. Bara 19 procent angav invandring som huvudmotiv — mångdubbelt fler än genomsnittet för riksdagspartierna, men trots det inte den dominerande anledningen ens bland partiets egna väljare.
Historikern Björn Häger konstaterade det som data visade: “Invandringsfrågan fanns med, men var inte särskilt framträdande i valrörelsen 1991. Ny demokrati gick till val på billigare sprit, slopade lapplisor och roligare politik.”
Partiresultatet satte riksdagen i ett ovanligt läge. De socialistiska partierna fick 42,2 procent, de borgerliga 46,7. Ny demokrati var vågmästare — utan partiets 25 mandat kunde den borgerliga regeringen under Carl Bildt inte fatta riksdagsbeslut.
Riksdagstiden 1991–1994: från vågmästare till kaos
Att vara vågmästare kräver organisation och disciplin. Ny demokrati hade varken det ena eller det andra.
Den borgerliga koalitionsregeringen under Bildt räknade med Ny demokratis stöd men fick inte ett entydigt stöd att förlita sig på. Partiets 25 riksdagsledamöter var en blandning av personer med olika bakgrund, skiftande ideologiska hemvister och bristande parlamentarisk erfarenhet. Intern disciplin saknades.
I oktober 1992 — mitt under den djupa finanskris som drabbade Sverige med valutaangrepp, skyhöga räntor och ett kronförsvars som krävde momentan 500-procentig dagslåneränta — hotade delar av Ny demokrati att fälla regeringen och utlösa nyval. Det tvingade Carl Bildt att kontakta Ingvar Carlsson om ett krissamarbete över blockgränsen. Det var ett av de mest dramatiska politiska ögonblicken under den borgerliga mandatperioden, och Ny demokrati hade spelat sin vågmästarroll på ett sätt som destabiliserade snarare än stödde.
Successivt förflyttade sig partiets tonläge i invandringsfrågan. Under 1992–1993 hårdnade retoriken. Krav på utvisning av kriminella utlänningar fick allt mer utrymme. Sommaren 1993 genomförde dåvarande riksdagsledamoten Vivianne Franzén en sommarturné med invandringspolitiken som enda ämne. Det var ett skifte från det ursprungliga valbudskapet — ekonomi och protest — mot ett tydligare kulturpolitiskt fokus.
Samtidigt spräckte interna stridigheter partiet. Konflikten mellan Wachtmeister och Karlsson gick inte att hålla bakom slutna dörrar. Wachtmeister representerade en mer företagarorienterad och nyliberal linje; Karlsson den folklige populismen. De fungerade som TV-duo men inte som partiledning. Båda hade starka egon och svagt intresse för att kompromissa internt. Under 1993 föll opinionssiffrorna stadigt — från 4,4 procent i oktober 1993 och neråt.
Bengt Westerberg, dåvarande Folkpartiledare, satte ord på strukturproblemet: “De hade inte byggt upp partiet underifrån och företrädarna var inte genomtänkta i sina ståndpunkter.”
Valet 1994: fri fall
Den 18 september 1994 fick Ny demokrati 1,24 procent av rösterna. Samtliga 25 riksdagsmandat försvann. Kommunalresultatet kollapsade från 335 mandat till 53.
Wachtmeister hade avgått som partiordförande i februari 1994, mitt i en offentlig maktkamp. Avgången skedde i det öppna mediautrymmet — en av de mer kaotiska avskedena i modern svensk politisk historia. Det gav ett sista intryck av ett parti som inte kunde hantera sin inre konflikt.
Partiet hade byttt partiledare redan — Wachtmeister var den andre i ordningen. Det skulle komma sex till innan konkursen.
Upplösningen 1995–2000
Juli 1995: Bert Karlsson lämnade partiet och bildade det lokala Skara Framtid, som fick tre kommunala mandat. Wachtmeister grundade 1998 Nya partiet, som inte heller nådde riksdagen.
Ny demokrati fortsatte formellt att existera, men som en organisation utan riktning. Partiledarna följde varandra: Harriet Colliander (1994), Vivianne Franzén (1994–1997), Bengt G. Andersson (1997), John Bouvin (1997–1998), Per Anders Gustavsson (1998–1999), Ulf Eriksson (1999–2000). Åtta partiledare på nio år.
I valet 1998 fick Ny demokrati 0,16 procent. I valet 2002 — när en siste lokal kandidat fortfarande ställde upp — landade röststödet på 106 röster i hela landet.
Den 25 februari 2000 försattes Ny demokrati i konkurs.
Den siste nydemokraten
Elver Åkesson i Laholm var den siste nydemokraten i ett förtroendeuppdrag. Han satt kvar i kommunfullmäktige till 2002 — ett år efter konkursen — och bildade sedan Laholmspartiet tillsammans med fd. medlemmar från andra partier. Laholmspartiet ärvde Ny demokratis gula färg och är fortfarande aktivt i Laholm, som av en historisk ironi är en av de svenska kommuner med flest lokala partier representerade i kommunfullmäktige — elva stycken.
Åkessons summering av Ny demokrati var lakonisk: “Ny demokrati grävde sin egen grav.”
Bert Karlsson, tillfrågad trettiotal år senare om han ångrar något, sa: “Jag ångrar ingenting.”
Arvet: ett nytt politiskt språk
Ny demokratis mest bestående bidrag till svensk politik var inte dess sakfrågor utan dess kommunikationsstil. Partiet visade att ett parti kunde byggas på personlighet, humor och underhållning, att protestretoriken mot “etablissemang” och “politiker” var ett tillräckligt brett motiv för att skicka in 25 riksdagsmandat på sju månader, och att mediernas logik — konflikt, underhållning, personfiering — gick att använda som politisk drivkraft.
Det var ett mönster som andra partier i Sverige och Europa skulle återanvända, med bättre organisatorisk förberedelse.
Partiet saknade det Westerberg pekade på: organisation underifrån och representanter med genomtänkta ståndpunkter. Utan det kan ett parti ta sig in i riksdagen på en protestvåg men inte stanna kvar. Ny demokratis valresultat 1991 var verkligt — 6,7 procent är 6,7 procent. Men valresultatet vilade på ett proteströstmandat som inte hade något att hålla det på plats när väljarnas tålamod med intern oordning tog slut.
1991 års val omformade inte bara riksdagsbilden. Det etablerade en mall för hur ett parti med noll tradition kan nå parlamentarisk representation — och hur snabbt den positionen kan gå förlorad när organisationen inte håller.
