Dödsstraff är helt förbjudet i Sverige. Förbudet finns inskrivet i grundlagen sedan 1975, men vägen dit gick i två steg: dödsstraffet avskaffades för brott i fredstid 1921 och för brott i krigstid först 1973. Den sista avrättningen ägde rum redan 1910, då Johan Alfred Ander giljotinerades på Långholmen för ett rånmord. I dag finns det inget scenario där en svensk domstol kan döma någon till döden, oavsett brottets grovhet.
Vad säger svensk lag om dödsstraff i dag?
Förbudet står i Regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar, andra kapitlet 4 paragrafen: “Dödsstraff får inte förekomma.” Formuleringen infördes 1975 och gäller i sin nuvarande lydelse enligt SFS 2010:1408. Att förbudet ligger i grundlagen, inte i vanlig lag, gör det svårt att ändra: det krävs två likalydande riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan, en process konstruerad för att förhindra hastiga majoritetsbeslut i känsliga frågor. Ingen svensk domstol kan i dag utdöma dödsstraff, oavsett brottets art, och något förslag om att återinföra det har aldrig fått fäste i riksdagen efter 1975.
Förbudet vilar också på ett internationellt fundament som gör ett återinförande i praktiken uteslutet så länge Sverige förblir medlem i Europarådet och EU. Europakonventionens trettonde tilläggsprotokoll, som Sverige ratificerat, förbjuder dödsstraff under alla omständigheter, inklusive krigstid, och tillåter inga undantag eller reservationer. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller ett likalydande förbud. De två regelverken innebär att Sverige skulle behöva lämna både Europarådet och EU för att ens juridiskt kunna återinföra dödsstraff, utöver de två grundlagsändrande riksdagsbesluten som redan krävs internt.
När avskaffades dödsstraffet i Sverige?
Avskaffandet skedde i två separata steg, något som ofta missuppfattas. Dödsstraffet i fredstid avskaffades 30 juni 1921, i enlighet med ett riksdagsbeslut den 7 maj samma år och lagen 1921:288. Kvar stod straffet för militärer som begick brott i krigstid, till exempel landsförräderi eller spioneri, reglerat i 1882 års militära strafflag. Den lagstiftningen slogs samman med den allmänna strafflagen den 20 juni 1948, men dödsstraffet för krigstidsbrott fanns fortfarande kvar, nu med kravet att en verkställighet måste godkännas av Kungl. Maj:t. Först 1973 avskaffades dödsstraffet helt, för brott begångna i krigstid, genom lag 1973:17–20. Det dröjde ytterligare två år innan förbudet skrevs in i grundlagen 1975.
I praktiken hade avrättningarna nästan upphört långt innan lagen ändrades. Redan under perioden 1866–1921 avrättades bara 15 av drygt 120 dödsdömda fångar, resten fick sina straff omvandlade till livstids straffarbete genom benådning. Det var alltså praxis, inte lagtext, som avskaffade dödsstraffet i verkligheten först.
Vem utredde frågan innan avskaffandet 1921?
Beslutet 1921 föregicks av en formell statlig utredning. Den 21 augusti 1919 gav justitiedepartementet tre sakkunniga i uppdrag att utreda dödsstraffets avskaffande: professorn Johan C. W. Thyrén, William Linder och Jakob Pettersson, med juris doktorn Alvar Montelius som sekreterare. Gruppen lämnade sitt betänkande, publicerat som Statens offentliga utredningar 1921:1, den 14 januari 1920. Förslaget innebar att dödsstraffet skulle strykas helt ur strafflagens straffskala, som därefter bara skulle omfatta straffarbete, fängelse och böter, med livstids straffarbete som den strängaste påföljden. Riksdagen följde utredningens linje och fattade sitt beslut den 7 maj 1921, varpå lagändringen 1921:288 trädde i kraft den 30 juni samma år.
Sista avrättningen i Sverige: vem var Johan Alfred Ander?
Den sista avrättningen i Sverige verkställdes den 23 november 1910. Bakgrunden var ett rånmord: på trettondagsafton den 5 januari 1910 mördades den unga kassörskan Victoria Hellsten på ett växlingskontor i Stockholm, slagen till döds med en besmanvåg. Gärningsmannen kom över omkring sextusen kronor i värdepapper och kontanter. Polisen fick ett avgörande tips från en hotellportier och grep samma kväll den flerfaldigt tidigare straffade Johan Alfred Andersson Ander sovande i sin fars stuga utanför Vaxholm. Ander nekade envist trots övertygande bevisning och dömdes den 14 maj 1910 till döden av Stockholms rådhusrätt, en dom Svea hovrätt fastställde den 1 juli samma år. Kung Gustaf V avslog hans nådeansökan.
Avrättningen den 23 november skulle bli den enda gången en giljotin någonsin användes i Sverige. En fallbila importerades från Frankrike, men fick vid tullen deklareras som “jordbruksredskap” för att kunna föras in i landet. På Långholmens fängelsegård väntade elva handplockade vittnen, präster, jurister och läkare, tillsammans med fängelsechefen major Wollin. Skarprättaren Anders Gustaf Dahlman biträddes av sina tre söner, den yngste bara sjutton år gammal. Sedan notarien läst upp domen och Ander nekats sista ord placerade han sig utan motstånd på avrättningsbrädan innan bilan föll. Giljotinen finns i dag bevarad på Nordiska museet i Stockholm.
Två andra fall från perioden strax innan är kända av andra skäl. Hilda Nilsson, kallad änglamakerskan, dömdes i juni 1917 av Helsingborgs rådhusrätt till döden för åtta barnmord men tog sitt eget liv i sin cell på Landskrona citadell innan straffet kunde verkställas, hon blev därmed den sista kvinnan som dödsdömdes utan att benådas. Mohammed Beck Hadjetlaché, ledare för den så kallade Ryssligan, dömdes den 28 maj 1920 för kidnappning och mord på tre ryska medborgare och blev den siste mannen att dömas till döden i Sverige. Hans straff omvandlades till livstids straffarbete vid årsskiftet 1920/1921, strax innan lagändringen, och han avled på Långholmen 1929.
Dödsstraffets historia: från fredlöshet till giljotin
Redan i landskapslagarna kunde tinget döma en person till fredlöshet för så kallade urbota brott, ett straff som i praktiken innebar att den dömdes egen släkt fick rätt att dräpa honom utan att själva begå brott. Under 1600-talet gick rättskipningen igenom en av sina mörkaste perioder: häxprocesserna ledde till verkställda dödsdomar för över 300 personer, ofta på juridiskt högst dubiösa grunder. Även barn kunde avrättas under den här tiden, det finns dokumenterat en tolvåring som dömdes till döden i Kävlinge på 1300-talet. På 1660-talet övergav man det fruktade bålet till förmån för halshuggning, en förändring som drevs av en önskan att humanisera avlivandet, även om den avrättade fortfarande gick miste om en vigd grav och därmed, enligt tidens föreställning, stängdes ute från paradiset.
1734 års lag samlade rättsläget i en enda kodex och stadgade dödsstraff för 68, senare 72, olika brott: mord, grova våldsbrott, hädelse, trolldom, blodskam, tvegifte och upprepad stöld, den så kallade “fjärde resan”. Frihetsberövande fanns knappast med i marginalen, straffskalan var i praktiken böter eller döden. Under kung Gustav III fastställdes 1779 att varje avrättning måste godkännas personligen av monarken, om den inte föll under den militära strafflagstiftningen. 1835 förbjöds rådbråkning och 1841 avskaffades skärpta dödsstraff helt, samtidigt som en förbättrad hängningsmetod infördes där delinkventens nacke bröts direkt i stället för att döden inträffade genom strypning.
Sista hängningen i Sverige
Hängning som avrättningsmetod försvann tidigare än dödsstraffet i sig. Den sista hängningen som genomfördes i Stockholm ägde rum vid Skanstulls galgbacke söder om Södermalm den 22 juli 1818, då fänrik Olof Odhelii avrättades för sedelförfalskning. Den allra sista gången någon över huvud taget hängdes i Sverige var i Kristianstad i Skåne 1836, när drängen Nils Månsson avrättades för rånmord. Därefter genomfördes samtliga avrättningar enbart genom halshuggning med bila, fram till Ander och den enda giljotineringen 1910.
Skarprättarna: ett hantverk i “konungens hägn”
Yrkeskåren som avrättade dömda brottslingar har rötter ända tillbaka till 1200-talet. I Björköarätten, en av Sveriges äldsta stadslagar, omnämns den så kallade stupagreven, som höll dömda brottslingar i fängsligt förvar och verkställde straffet, med risk att själv mista livet om fången lyckades fly. I takt med att staten byggde upp ett våldsmonopol ersattes stupagreven av bödeln och skarprättaren, två tyska låneord som länge användes parallellt, där skarprättaren ansågs förnämare och skötte halshuggningarna medan bödeln fick de mer nedvärderade uppgifterna som hängning.
Den som verkställde avrättningarna kallades skarprättare eller mästerman, ofta synonymt med bödel. Yrket var socialt föraktat, inte sällan var det en dödsdömd som själv fått välja bödelsyrket i stället för döden. Den utbredda misstänksamheten och utfrysningen ledde till att lagen från 1734 uttryckligen deklarerade att skarprättaren och hans familj stod under “konungens hägn” och att ämbetet inte fick betraktas som skamligt. Före 1858 fanns en skarprättare i varje län, med en fast taxa per förrättning enligt 1736 års skarprättartaxa:
| Avrättningsmetod | Taxa (daler silvermynt) |
|---|---|
| Halshuggning med svärd eller yxa | 5 |
| Halshuggning och bränning på bål | 10 |
| Halshuggning eller stegling på pålar | 10 |
| Hängning i galge | 8 |
| Rådbråkning, halshuggning, partering och stegling | 15 |
Till förrättningsarvodet kom en fast årslön, som för en skarprättare i Stockholm 1736 låg på 800 daler silvermynt, tio gånger mer än en vanlig stadstjänares 80 daler, en ersättningsnivå som speglar hur isolerat och illa sett yrket ändå var i praktiken.
Från 1876 utfördes samtliga svenska avrättningar av bara ett fåtal personer. Johan Fredrik Hjort var verksam i Stockholm 1859–1882 och utförde tio förrättningar, varav tre efter 1876. Per Petter Christensson Steijnech var verksam parallellt, 1864–1887, och utförde en avrättning efter 1876. Hjort efterträddes 1885 av Anders Gustaf Dahlman, som blev landets siste skarprättare och genomförde sex avrättningar fram till 1910, däribland Johan Alfred Anders giljotinering. Efter sekelskiftet 1900 bar Dahlman titeln riksskarprättare, ett yrke som i praktiken upphörde att existera i och med avskaffandet 1921.
Hur gick avrättningar till historiskt?
Avrättningarna var under lång tid offentliga tillställningar som drog stora åskådarskaror. Den sista offentliga avrättningen i Sverige ägde rum den 18 maj 1876, då Gustav Hjert halshöggs utanför Malmköping och Konrad Tector på Gotland, båda dömda för upprepat rån och mord. Tectors avrättning gick särskilt illa: skarprättaren Petter Steijnech högg snett och tvingades slå tre gånger innan huvudet skildes från kroppen, en offentlig skandal som bidrog starkt till att offentliga avrättningar avskaffades redan året därpå. Genom 1877 års lag om intramural avrättning flyttades verkställigheten innanför fängelsemurarna och fick inte längre bevittnas av allmänheten. Inför varje avrättning skulle den dömde få hjälp av ett biträde, en präst, läkare eller kronofogde, och domen lästes upp för ett begränsat antal närvarande innan kroppen jordfästes i stillhet på närmaste kyrkogård.
Den sista kvinnan som avrättades var Anna Månsdotter, känd som Yngsjömörderskan, avrättad med handbila den 7 augusti 1890 i Kristianstad för mordet på sin svärdotter, ett fall som fortfarande diskuteras eftersom hennes son dömdes för samma brott men fick sitt straff omvandlat till livstids straffarbete. Sveriges historiska brott rymmer flera liknande rättsfall där gränsen mellan bevisning, benådning och dödsstraff var hårfin.
Hur många har avrättats i Sverige — statistik
Antalet avrättningar minskade kraftigt under 1800-talet, långt innan lagen ändrades. Officiell statistik visar det totala antalet avrättade per decennium:
| Period | Antal avrättade |
|---|---|
| 1791–1800 | 60 |
| 1801–1810 | 70 |
| 1811–1820 | 96 |
| 1821–1830 | 110 |
| 1831–1840 | 135 |
| 1841–1850 | 57 |
| 1851–1860 | 69 |
| 1861–1870 | 12 |
| 1871–1880 | 4 |
| 1881–1890 | 3 |
| 1891–1900 | 4 |
| 1901–1910 | 1 |
Nedgången syns tydligt efter 1864 års strafflag, som avskaffade hängning som avrättningsmetod och kraftigt begränsade antalet brott som kunde ge dödsstraff. Under perioden 1866–1921 avrättades bara 15 av omkring 120 personer som dömts till döden, resten benådades till livstids straffarbete. Nedan listas samtliga kända avrättningar från 1864 års strafflags tillkomst fram till Johan Alfred Ander 1910, samtliga dömda för mord eller rånmord om inget annat anges:
| År | Namn | Plats |
|---|---|---|
| 1866 | Jonas Magnus Jonasson Borg | Röinge tingsplats |
| 1866 | Petter Hedin | Kallbäcken |
| 1872 | Karl Otto Andersson (dråp på fängelsepersonal) | Landskrona |
| 1876 | Gustav Adolf Eriksson Hjert (rån och mord) | Lidamon, Malmköping |
| 1876 | Konrad Petterson Lundqvist Tector (rån och mord) | Stenkumla backe, Gotland |
| 1879 | Anders Larsson | Västerås länsfängelse |
| 1882 | Johan Erik Österman | Långholmens fängelse |
| 1882 | Carl August Andersson | Långholmens fängelse |
| 1887 | Nils Peter Hagström (rånmord) | Kristianstads länsfängelse |
| 1890 | Anna Månsdotter (Yngsjömordet) | Kristianstads länsfängelse |
| 1893 | Per Johan Pettersson (Alftamördaren) | Gävle fängelse |
| 1900 | Theodor Sallrot (rånmord) | Karlskrona länsfängelse |
| 1900 | Lars Nilsson (rånmord) | Malmö länsfängelse |
| 1900 | John Filip Nordlund (mord, rån) | Västerås länsfängelse |
| 1910 | Johan Alfred Ander (rånmord, giljotinerad) | Långholmens fängelse |
År 1865 var dessutom det första året på hela 1800-talet då ingen enda avrättning verkställdes i Sverige, ett tydligt tecken på att praxis förändrades snabbare än lagstiftningen.
Varför avskaffades dödsstraffet?
Flera strömningar drev fram avskaffandet. Redan under den gamla ståndsriksdagen lade bondeståndets representanter fram motioner om att avskaffa dödsstraffet, bland annat som ett alternativ till 1864 års strafflag. Upplysningstidens idéer fick också starkt genomslag: rättsfilosofen Cesare Beccaria hävdade att ingen stat har rätt att besluta om en annan människas liv, ett argument som formade den europeiska debatten om mänskliga rättigheter långt innan begreppet fanns i sin moderna form. I Sverige syntes förändringen tydligast i praxis: kungen och Högsta domstolen utnyttjade allt oftare rätten att benåda dödsdömda till straffarbete i stället för att låta domen verkställas, decennier innan lagen faktiskt ändrades 1921. Det gjorde det formella avskaffandet till en bekräftelse av redan etablerad praxis snarare än en plötslig kursändring.
Sverige var långt ifrån ensamt om utvecklingen, men låg samtidigt inte i framkant. Flera delstater och länder hade avskaffat dödsstraffet redan på 1800-talet, medan andra stora europeiska stater dröjde betydligt längre än Sverige, Frankrike avskaffade det exempelvis inte förrän 1981, genom avrättning med giljotin ännu så sent som 1977. Storbritannien avskaffade dödsstraffet för mord 1965 och helt 1998. Mönstret är genomgående detsamma som i Sverige: en lång period där benådning i praktiken ersätter verkställighet, långt innan lagstiftaren formellt hänger med.
Vilket är det strängaste straffet i Sverige i dag?
Sedan dödsstraffet avskaffades är livstids fängelse den strängaste påföljd som en svensk domstol kan döma ut. Till skillnad från många andra länders livstidsstraff är det svenska tidsobestämt: den dömde vet inte i förväg när, eller om, frigivning blir aktuell. Sedan en lagändring 2006 kan den som avtjänar livstid ansöka om att få straffet omvandlat till ett tidsbestämt fängelsestraff hos Örebro tingsrätt, som då prövar brottets art, om det finns risk för återfall och hur strafftiden ser ut för jämförbara tidsbestämda domar. I praktiken innebär det oftast omkring 18 till 25 års faktisk fängelsevistelse innan frigivning kan bli aktuell, betydligt längre än det tidsbestämda maximistraffet i den allmänna straffskalan. Systemet är en direkt arvtagare till 1921 års reform: precis som då dödsstraffet ersattes av straffarbete på livstid, är dagens livstidsstraff den yttersta konsekvensen av att staten avstått från rätten att döda. Hur länge staten över huvud taget kan göra anspråk på att lagföra ett brott regleras i sin tur av preskriptionstiden, som för mord och andra särskilt allvarliga brott helt saknar bortre gräns.
Perspektiv på världen: dödsstraffet i Europa
Sett i backspegeln var Sverige varken tidigast eller sist ute i Europa. Republiken San Marino brukar räknas som det första europeiska landet att avskaffa dödsstraffet, redan 1848, medan Venezuela 1863 blev det första landet i världen att avskaffa det helt och för alla brott. Flera stora europeiska stater dröjde betydligt längre än Sverige:
| Land | Avskaffande |
|---|---|
| San Marino | 1848 |
| Portugal | 1867 |
| Nederländerna | 1870 (i grundlag 1983) |
| Sverige | 1921 (fredstid) / 1973 (krigstid) |
| Västtyskland | 1949 |
| Storbritannien | 1965 för mord / 1998 helt |
| Kanada | 1976 / 1998 helt |
| Spanien | 1978 för fredstidsbrott / 1995 helt |
| Frankrike | 1981 |
Mönstret som Sverige uppvisade, en lång period av minskande verkställighet genom benådning innan lagen till slut ändrades, återkommer i flera av de här länderna. Frankrike avrättade sin sista dömda med giljotin så sent som 1977, fyra år innan landet formellt avskaffade dödsstraffet 1981.
Kan svenskar dömas till döden utomlands?
Det svenska förbudet gäller bara svensk domstol och svensk lagstiftning. Brott begångna i Sverige kan fortfarande, i teorin, leda till dödsstraff i andra länder om gärningen prövas där. Ett konkret exempel inträffade 2018, då en man dömdes till döden i Libanon för ett trippelmord i Uddevalla, ett straff som senare omvandlades till livstids straffarbete. Globalt tillämpar fortfarande ett femtiotal länder dödsstraff i lag eller praxis, med Kina, Iran, Saudiarabien, Egypten och USA bland de länder som årligen verkställer flest avrättningar enligt Amnesty Internationals återkommande sammanställningar. Organisationen arbetar aktivt för ett fullständigt globalt avskaffande och bevakar även enskilda fall som rör svenska medborgare eller brott med svensk anknytning. Sverige, tillsammans med de flesta europeiska stater, räknas i dag till de länder som mest konsekvent driver frågan internationellt, en hållning som ligger i direkt förlängning av den egna avskaffandehistorien. Samtliga nordiska länder har i dag ett fullständigt förbud: Finland avskaffade dödsstraffet 1949 för fredstidsbrott och helt 1972, Danmark 1978 och Norge 1979.
Debatten i dag
Sedan grundlagsförbudet 1975 har inget seriöst politiskt förslag om att återinföra dödsstraff lagts fram i riksdagen. Enstaka opinionsyttringar har förekommit efter särskilt uppmärksammade våldsbrott, men de har aldrig fått något genomslag i lagstiftningsarbetet, delvis eftersom ett återinförande skulle kräva två likalydande riksdagsbeslut med ett val emellan, och delvis eftersom Sveriges internationella åtaganden, bland annat genom Europakonventionens tilläggsprotokoll, gör ett återinförande närmast juridiskt uteslutet så länge landet ska förbli medlem i Europarådet och EU.
Vanliga frågor om dödsstraff i Sverige
Är dödsstraff förbjudet i den svenska grundlagen? Ja. Regeringsformens andra kapitel, 4 paragrafen, slår fast att dödsstraff inte får förekomma. Förbudet infördes 1975 och har nuvarande lydelse enligt SFS 2010:1408.
Vem var den siste som avrättades i Sverige? Johan Alfred Ander, avrättad med giljotin på Långholmen i Stockholm den 23 november 1910, dömd för rånmordet på Victoria Hellsten.
Hur avrättades folk i Sverige förr? Vanligast var halshuggning, med svärd för adel och yxa eller bila för ofrälse. Avrättningarna var offentliga fram till 1876, då en lag från 1877 flyttade dem innanför fängelsemurarna.
Finns dödsstraff kvar någonstans som kan beröra svenskar? Ja, i andra länder. 2018 dömdes en man till döden i Libanon för ett trippelmord i Uddevalla, ett straff som senare omvandlades till livstids straffarbete.
Vad är det strängaste straffet i Sverige i dag? Livstids fängelse, ett tidsobestämt straff där den dömde kan ansöka om omvandling till ett tidsbestämt straff hos Örebro tingsrätt efter en lagändring 2006. I praktiken innebär det oftast 18 till 25 års faktisk fängelsevistelse.
