Över 27 000 personer i Sverige saknar en egen bostad. Bakom det talet ligger en kartläggning av hemlösheten som tar två år att producera, en definition i fyra delar och en växande grupp människor som inte räknas alls. Här är vad statistiken visar 2026, och vad den fortfarande inte fångar.
Den senaste kartläggningen i siffror
Socialstyrelsen registrerade 27 383 personer över 18 år i någon av de fyra hemlöshetssituationerna under mätveckan 17–23 april 2023. Det är fortfarande den enda nationella kartläggning av hemlösheten som omfattar samtliga personer i behov av socialtjänsten, och den senaste tillgängliga totalsiffran för hemlöshet i Sverige. Resultatet publicerades i februari 2024 och utgör fortsatt grund för politik, kommunalplanering och civilsamhällets opinionsarbete under 2026.
Socialstyrelsen genomför kartläggningen vart sjätte år sedan 1993, på regeringens uppdrag. Nästa nationella mätning väntas tidigast 2029. Mellan kartläggningarna förlitar sig kommuner och forskning på lokala räkningar samt på årsrapporter från Sveriges Stadsmissioner och Sveriges Allmännytta.
Den senaste statistiken visar en minskning av hemlösheten sedan föregående mätning. År 2017 räknades cirka 33 000 personer i samma kategorier. Reduktionen beror delvis på faktisk nedgång i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, delvis på metodologiska justeringar och delvis på att människor som söker hjälp utanför socialtjänsten inte längre täcks lika brett. Sveriges Stadsmissioner kallar tappet “ett falskt hopp” och menar att resultaten ska tolkas som ett minimum.
Vad räknas som hemlöshet?
Socialstyrelsens definition är treledad. En person betraktas som hemlös när tre dimensioner saknas: den fysiska (en ändamålsenlig bostad), den juridiska (besittningsskydd, dispositionsrätt eller äganderätt) och den sociala (möjlighet att upprätthålla privatliv och relationer i ett hem). Definitionen är konkretiserad i fyra situationer som kartläggningen mäter separat.
Situation 1: akut hemlöshet
Situation 1 omfattar personer utan tak över huvudet, de som sover under bar himmel, i trappuppgångar, bilar eller garage. Hit räknas också den som är hänvisad till akutboende eller härbärge, samt jourboende. Cirka 4 400 personer befann sig i situation 1 under mätveckan. Av dem sov 745 personer under bar himmel i offentliga utrymmen, bilar eller liknande lokaler utan boendekaraktär. Var tredje vuxen i akut hemlöshet hade barn under 18 år.
Situation 2: institutionsvistelse och stödboende
Situation 2 räknar in personer som är intagna på kriminalvårdsanstalt, SiS-institution, HVB-hem eller boende med stöd, samt personer i tvångsvård enligt lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) som ska skrivas ut inom tre månader utan ordnat boende. Cirka 2 700 personer placerades i situation 2 under mätveckan.
Situation 3: långsiktiga boendelösningar
Situation 3 är den största kategorin. Den omfattar personer i träningslägenhet, försökslägenhet, socialt kontrakt eller “Bostad först” där socialtjänsten har fattat biståndsbeslut. Personerna har formellt tak över huvudet, men kontraktet ägs av kommunen eller en social förmedling och inte av personen själv. Det här är vad som inom sektorn kallas den sekundära bostadsmarknaden. 16 880 personer levde i situation 3 under mätveckan 2023, en ökning med ungefär 10 procent jämfört med 2017. Av dem var 4 070 barn.
Situation 4: eget ordnat kortsiktigt boende
Situation 4 fångar de personer som ofrivilligt bor hos släkt, vänner eller som inneboende utan eget kontrakt. Cirka 3 200 personer, eller ungefär 12 procent av samtliga registrerade, befann sig i situation 4. Gruppen är svår att mäta eftersom den sällan är synlig för socialtjänsten innan den förflyttas till situation 1.
Barn och barnfamiljer i hemlöshet
9 400 barn har minst en förälder i någon av de fyra hemlöshetssituationerna. Av dem bodde cirka 1 800 barn tillsammans med sin förälder i akut eller tillfälligt boende under mätveckan: i akutboende, skyddat boende, vandrarhem eller liknande. Resterande 4 070 barn levde i hushåll med långsiktiga boendelösningar; det vill säga kommunala kontrakt med osäker varaktighet.
Sveriges Stadsmissioner publicerade i april 2026 Hemlöshetsrapporten 2025, sin fjortonde i ordningen. Den fokuserar uteslutande på barnfamiljer i hemlöshet, en grupp som rapportförfattaren, forskaren Martin Grander, kallar “ofta osynlig men särskilt utsatt”. Citatet ur rapporten lyder: “Allt fler barn i Sverige växer upp utan en trygg plats att kalla hem.”
Rapporten lyfter sex modeller från civilsamhället. Den första är Barns Bostad Först, som ger varaktiga förstahandskontrakt direkt till barnfamiljer i hemlöshet. De övriga är Kymmendömodellen (kooperativa hyresrätter), Örebromodellen (bostadsrätter som finansierar hyresrätter), Femprocentmodellen (där bostadsrättsföreningar bidrar med insatser), Bobyrån (förmedling vid strukturell hemlöshet) och Nyckeln (för våldsutsatta).
Stadsmissionerna uppger att 575 barn berördes av vräkningar år 2022. Kronofogden registrerar inte alla barn som omfattas av en avhysning, eftersom antalet barn i hushållet inte alltid uppges i ansökan.
Vilka är de hemlösa?
Av personerna i akut eller tillfällig hemlöshet är 68 procent män och 32 procent kvinnor. Andelen kvinnor är högre i situation 4 (eget ordnat tillfälligt boende), där våld i nära relationer är en vanlig ingång. Var fjärde person har varit hemlös i fyra år eller längre. Ungefär 500 personer har varit hemlösa i tio år eller längre.
66 procent är födda i Sverige, en ökning med 11 procentenheter sedan kartläggningen 2017. Resterande andel personer är födda utanför Sverige, men kartläggningen mäter inte medborgarskap eller uppehållstillstånd separat.
Socialstyrelsen identifierar tre dominerande faktorer som bidrar till att människor hamnar i akut eller tillfällig hemlöshet:
- Psykisk ohälsa
- Beroende av alkohol, narkotika eller spel
- Låg eller ingen inkomst
Faktorerna förekommer ofta i kombination. En person med dokumenterad psykisk ohälsa och försörjningsstöd har högre risk att vräkas, och en avhysning slår direkt mot möjligheten att få ett nytt förstahandskontrakt på den ordinarie bostadsmarknaden. Sveriges Allmännytta uppger att 1 943 personer, nästan en av fem i akut hemlöshet, har en genomförd vräkning som bidragande orsak. Avhysningar slår särskilt hårt mot hushåll med barn.
Kvinnor och våld i nära relationer
Stockholms Stadsmission driver akutboenden separat för män och kvinnor. Den könsuppdelade strukturen avspeglar ett faktum: våldsutsatta kvinnor utgör en stor del av dem som söker akutboende i storstäderna. Kvinnor i hemlöshet rör sig ofta mellan situation 4 (inneboende hos bekanta) och situation 1 (skyddat boende) utan att registreras i statistiken förrän kontakten med socialtjänsten är upprättad. Stadsmissionen rapporterar dessutom att en del kvinnor stannar i destruktiva relationer av rädsla för att hamna utan egen lägenhet.
Geografin: storstäderna dominerar
62 procent av alla personer i hemlöshet finns i landets 34 största kommuner. Av personerna i akut hemlöshet bor 40 procent i de tre storstäderna Stockholm Göteborg och Malmö. 31 procent finns i de fyra största städerna.
Mellan kartläggningarna 2017 och 2023 minskade hemlösheten i 121 kommuner och ökade i 126. Den största relativa förbättringen finns i Göteborg och Malmö samt i Norrköping och Linköping, där socialtjänsten har drivit kombinationen vräkningsförebyggande arbete och utbyggd sekundär bostadsmarknad.
I Stockholms län registrerades 6 600 personer i hemlöshet under mätveckan, ned från 7 247 år 2017. Stockholms stad ensam stod för 2 685 av dessa, och 1 261 personer i akut hemlöshet enligt den senaste lokala mätningen.
| Kommun i Stockholms län | Personer i hemlöshet |
|---|---|
| Stockholm | 2 685 |
| Tyresö | 530 |
| Södertälje | 446 |
| Botkyrka | 397 |
| Norrtälje | 352 |
| Haninge | 341 |
| Järfälla | 300 |
| Nacka | 279 |
| Sollentuna | 177 |
| Upplands Väsby | 127 |
I Göteborg registrerades 2 581 personer i hemlöshet enligt Räddningsmissionens uppgifter, en minskning från föregående lokala mätning.
Strukturell och social hemlöshet
Stockholms Stadsmission delar in personer i hemlöshet i två huvudgrupper. Social hemlöshet beskriver personer vars boendebrist är knuten till psykisk ohälsa, beroende eller annan psykosocial problematik. Denna grupp behöver kombinerade insatser från socialtjänsten: boende, vård och stöd.
Strukturell hemlöshet beskriver personer som saknar kapital, nätverk eller kötid för att ta sig in på den ordinarie bostadsmarknaden, men som i övrigt har förutsättningar att klara ett eget boende. Gruppen växer i Sverige enligt Stadsmissionerna och består i hög grad av arbetande barnfamiljer som drabbas av bostadsbrist, höga hyror, ett krympande utbud av billiga bostäder och hyresvärdars hårda krav på hyresgäster när det gäller inkomst och frånvaro av betalningsanmärkningar. Att teckna ett nytt hyreskontrakt på den ordinarie marknaden kräver ofta tre månadsinkomster i hyra.
Skillnaden mellan grupperna är politiskt avgörande. Social hemlöshet hanteras inom socialpolitiken; strukturell hemlöshet inom bostadspolitiken. Att den senare har vuxit innebär att frågan inte längre kan delegeras enbart till socialtjänsten.
Kommunernas ansvar och den rättsliga ramen
Kommunerna bär huvudansvaret för kommunal bostadsförsörjning enligt bostadsförsörjningslagen (2000:1383). Lagen ålägger varje kommun att inventera lokal hemlöshet och planera bostadsförsörjningen utifrån behoven. Sedan 2024 är skyldigheten skärpt till att också omfatta riktlinjer för grupper med osäker boendesituation, det vill säga hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden i en bredare mening än Socialstyrelsens kartläggning fångar.
Socialtjänstens insatser styrs av socialtjänstlagen (2025:400), SoL. Lagen reglerar biståndsbeslut, försörjningsstöd och kommunens ansvar för personer i akut hemlöshet. Vräkningsförfaranden styrs av hyreslagen (12 kap. jordabalken) och verkställs av Kronofogden.
Regeringens strategi för att motverka hemlöshet 2022–2026 utgör det politiska ramverket. Strategin definierar fem prioriterade områden: förebyggande arbete, övergångar från institution till boende, barn i hemlöshet och barnfamiljer, akut hemlöshet samt långsiktiga boendelösningar. Den löper ut 2026 och ska följas av en ny strategi som ännu inte är beslutad.
Den sekundära bostadsmarknaden, där kommunen är förstahandskontraktshavare och hyr ut till enskilda, har vuxit kraftigt. Cirka 16 880 personer levde i sådana lösningar 2023. För den enskilde innebär det boende utan besittningsskydd; för kommunen innebär det ekonomiskt åtagande på den kommunala budgeten.
Det statistiken inte fångar
Socialstyrelsens kartläggning räknar endast personer som under mätveckan är i kontakt med socialtjänsten eller med en samverkande aktör som rapporterar till socialtjänsten. Det innebär att flera grupper systematiskt utelämnas.
Utsatta EU-medborgare och papperslösa migranter ingår inte. Räddningsmissionen i Göteborg har upprepade gånger lyft kritik mot avgränsningen. Patti Hansén, ansvarig för organisationens hemlöshetsarbete, formulerade det 2024: “Vi ser gärna att den nationella hemlöshetsstrategin omfattar utsatta EU-medborgare och papperslösa migranter.” Stockholms universitet har tidigare uppskattat antalet utsatta EU-migranter i Stockholm till flera tusen under enstaka perioder, men ingen samlad nationell siffra existerar.
Den dolda hemlösheten beskriver personer som bor osäkert hos andra utan att vara registrerade någonstans, samt personer i akuta boendekriser som inte sökt kommunalt bistånd. Sveriges Stadsmissioner uppger att de möter ett stigande antal sådana personer i sina dagverksamheter. “Många av de människor vi möter lever i ett skuggsamhälle utanför statistiken”, säger Patti Hansén.
Tidsfördröjningen är en strukturell begränsning. Mätningen genomfördes i april 2023, presenterades i februari 2024 och citeras nu i debatten 2026. Nästa kartläggning genomförs tidigast 2029. Det innebär att Sverige tar beslut om hemlöshetspolitiken på ett underlag som vid varje given tidpunkt är två till sex år gammalt.
Bostad först och vägen vidare
Bostad först är den metod som under 2010-talet etablerade sig som det huvudsakliga alternativet till den traditionella trappstegsmodellen. Tanken är enkel: en person i hemlöshet får ett förstahandskontrakt först, och stöd för psykisk ohälsa eller missbruk därefter. Metoden bygger på forskning från USA, Finland och Norge som visat att bostadsstabilitet är förutsättning för andra livsförändringar, inte resultatet av dem.
I Sverige tillämpas Bostad först i ett 60-tal kommuner. Modellen kräver att en allmännyttig eller privat hyresvärd ställer lägenheter till förfogande, och att kommunen tar ekonomiskt ansvar för stödinsatserna. Sveriges Allmännytta uppger att de flesta av medlemsföretagen i någon form medverkar i Bostad först eller liknande arrangemang, och att en majoritet aktivt arbetar med vräkningsförebyggande insatser i samverkan med socialtjänsten.
Sveriges Allmännyttas bostadsexpert Åsa Schelin sammanfattar utvecklingen så här: “Det är bra att hemlösheten minskat, men det är bekymmersamt att Sverige fortfarande har så många hemlösa.” Den meningen rymmer hela diskussionen 2026. Siffran 27 383 är lägre än 2017. Den är fortfarande ett mått på en av välfärdsstatens mest synliga sprickor, och en mätning som missar den del av sprickan som inte hinner till socialtjänstens skrivbord innan nästa kartläggning.
