Ett inbördeskrig är ett krig där de stridande parterna tillhör samma land, till skillnad från ett vanligt krig där en stat strider mot en annan. Det handlar oftast om regeringens militära och polisiära styrkor mot en eller flera organiserade väpnade grupper, eller om strider mellan sådana grupper sinsemellan, och konflikten gäller ofta vem som ska styra landet eller kontrollera ett visst territorium. Ett blodbad eller en massaker räknas inte som inbördeskrig, och detsamma gäller ett kortvarigt uppror eller upplopp som aldrig växer till en organiserad, utdragen väpnad konflikt. Här är definitionen, de vanligaste orsakerna och fyra kända inbördeskrig som har format den moderna världen.
Vad kännetecknar ett inbördeskrig?
Det som skiljer ett inbördeskrig från andra typer av väpnade konflikter är att parterna hör hemma inom samma stats gränser. En sida är oftast regeringen med sin militära och polisiära apparat, den andra en väpnad grupp som vill ta över makten, bryta sig loss eller tvinga fram politiska förändringar. Konflikten kan vara en fas i en statskupp eller en revolution, där parterna strider om att regera hela landet, eller ett separatistkrig där en del av befolkningen strävar efter självständighet från resten av staten. I vissa fall finns det ingen tydlig regeringssida alls, utan flera väpnade grupper kämpar samtidigt mot varandra om makten i ett land vars centralregering redan har fallit samman.
Gränsen nedåt är viktig för definitionen. Ett upplopp, en isolerad terrorattack eller ett kortvarigt bondeuppror räknas normalt inte som inbördeskrig, eftersom det saknar den organisationsgrad och uthållighet som krävs. Forskare brukar sätta en ungefärlig tröskel kring minst tusen stridsrelaterade dödsoffer per år för att en konflikt ska klassas som fullskaligt inbördeskrig snarare än en mindre väpnad konflikt eller lågintensiv oro. Civilbefolkningen drabbas nästan alltid hårt, både genom direkt våld och genom att jordbruk, infrastruktur och ekonomi slås sönder under åren striderna pågår. Skillnaden mot ett mellanstatligt krig handlar alltså inte om hur våldsamt kriget är, utan om vem som strider mot vem: två arméer som representerar olika stater, eller grupper som alla gör anspråk på att styra, eller bryta sig loss från, samma land.
Varför bryter inbördeskrig ut? Vanliga orsaker
De flesta inbördeskrig handlar i grunden om kampen om makten över en stat eller ett territorium, men vägen dit ser olika ut från fall till fall.
- Statskupper och maktkamp. När en regering blir svag eller illegitim kan rivaliserande grupper, ibland delar av det egna militären, försöka ta makten med vapen i hand. Landet glider då snabbt från politisk kris till öppna strider.
- Ideologiska motsättningar. Kommunism mot kapitalism, demokrati mot enpartistyre eller olika visioner om hur landet ska styras har utlöst flera av historiens mest kända inbördeskrig, där båda sidor ser sin sak som existentiell.
- Etnicitet och identitet. I en svag eller sönderfallande stat kan gamla motsättningar mellan folkgrupper eskalera till väpnade konflikter om makt, mark och resurser, ofta förstärkta av politiker som mobiliserar väljare längs etniska linjer.
- Religiösa motsättningar. Skillnader i tro och religiös tillhörighet kan förstärka andra konflikter om makt och identitet, särskilt när religion sammanfaller med etnisk eller regional tillhörighet.
- Resurser och territorium. Kontroll över olja, mineraler eller bördig mark kan göra ett inbördeskrig mer långvarigt, eftersom vinnande sidan får tillgång till betydande inkomster och därför har mycket att förlora på en förlust.
Gemensamt för nästan alla orsaker är en svag stat som inte förmår hålla ihop olika grupper under en gemensam regering, vilket öppnar för att rivaliserande väpnade grupper kämpar om territorier, inkomster och statliga institutioner istället. Ofta samverkar flera av orsakerna samtidigt: en ekonomisk kris kan förvärra etniska motsättningar, en svag regering kan fresta militära befäl att genomföra en statskupp, och en religiös konflikt kan utnyttjas politiskt av ledare som vill mobilisera stöd. Det gör inbördeskrig svårare att förutse och förebygga än rena mellanstatliga konflikter, där orsakerna oftast är färre och tydligare.
Vilka konsekvenser får ett inbördeskrig?
Ett inbördeskrig lämnar sällan landet som det var innan striderna bröt ut, även lång tid efter att vapnen tystnat.
- Ekonomisk kris. Jordbruk, industri och handel slås sönder när striderna pågår, och återuppbyggnaden tar ofta decennier. Länder som drabbats av långvariga inbördeskrig hamnar regelmässigt långt efter grannländer som sluppit väpnad konflikt.
- Flyktingströmmar. Civilbefolkningen tvingas ofta fly undan striderna, både inom landets gränser och över dess gränser, vilket kan destabilisera grannländer och skapa flyktingkriser som varar långt efter att kriget formellt är slut.
- Djupa samhällsklyftor. Grannar och till och med familjemedlemmar kan ha stått på olika sidor, vilket gör försoning svår. I flera länder, bland annat Spanien efter inbördeskriget 1936–1939, har det tagit generationer innan samhället kunnat prata öppet om vad som hände.
- Svagare institutioner. Domstolar, polis och statlig förvaltning bryts ofta ner under kriget, vilket gör att korruption och organiserad brottslighet lättare får fäste även långt efter att striderna upphört.
- Risk för nya konflikter. Länder som har haft ett inbördeskrig löper statistiskt sett större risk att drabbas av ett nytt, eftersom de bakomliggande orsakerna, svaga institutioner och djupa motsättningar, sällan försvinner helt bara för att ett fredsavtal undertecknas.
Så har inbördeskrigens strider förändrats över tid
Under antiken och medeltiden handlade de flesta inbördeskrig om maktkamper mellan rivaliserande fältherrar, stormän eller mäktiga släkter. Civilbefolkningen kunde tvingas delta eller drabbas hårt av våld och plundring, men hade sällan något inflytande över varför kriget fördes. I takt med att staterna blev bättre organiserade och nationalismen växte fram förändrades inbördeskrigens karaktär, och de kom i allt högre grad att involvera stora delar av befolkningen snarare än bara adel och krigsherrar.
Efter andra världskriget ökade antalet inbördeskrig kraftigt, och de blev samtidigt betydligt mer utdragna. Den genomsnittliga längden på ett inbördeskrig har vuxit från omkring ett och ett halvt år under perioden 1900–1944 till närmare fyra år efter 1945. Mellan 1816 och 1997 utkämpades sammanlagt 213 inbördeskrig, varav över hälften, 104 stycken, inträffade mellan 1944 och 1997. Sammantaget har inbördeskrig sedan 1945 lett till att omkring 25 miljoner människor har dött, och de länder som drabbas hamnar ofta i en djup ekonomisk kris som kan vara i decennier efteråt.
Moderna inbördeskrig påverkas dessutom starkt av aktörer utanför landets gränser. Andra stater bidrar med soldater, vapen, pengar eller militära rådgivare till sin favoritsida, och privata militärföretag och legosoldater deltar allt oftare direkt i striderna. Jugoslaviens upplösning på 1990-talet är ett tydligt exempel på hur etnisk tillhörighet, nationalism och yttre inblandning kan driva fram flera parallella inbördeskrig i samma region på kort tid, med förödande konsekvenser för civilbefolkningen i Bosnien, Kroatien och Kosovo.
Fyra kända krig som splittrade ett land
Amerikanska inbördeskriget (1861–1865)
I början av 1861 gick elva sydstater samman och bildade Amerikas Konfedererade Stater efter att Abraham Lincoln valts till USA:s president 1860. Den utlösande tvisten gällde slaveriet, som norra och södra USA hade helt olika syn på: nordstaterna ville begränsa eller avskaffa det, medan sydstaternas ekonomi till stor del byggde på slavarbete inom bomullsodlingen. Kriget mellan Amerikas Förenta Stater och sydstaterna pågick i fyra år och krävde omkring 620 000 soldaters liv, vilket gör det till USA:s blodigaste krig genom tiderna, fler amerikanska döda än i första och andra världskriget tillsammans. Det var också ett av de första moderna krigen, där ny militärteknik som repetergevär och pansarbåtar användes i stor skala. Kriget slutade med nordstaternas seger 1865 och slaveriets avskaffande i hela USA, men de djupa regionala och rasmässiga motsättningarna kring rättigheter fortsatte att prägla amerikansk politik långt efter att striderna upphört.
Spanska inbördeskriget (1936–1939)
År 1931 tillträdde en vänsterregering i Spanien som snabbt ville göra upp med gamla orättvisor, vilket oroade konservativa krafter, storgodsägare och delar av den katolska kyrkan. Retoriken trappades upp på båda sidor, och 1936 utkämpades öppna strider mellan republikens anhängare och nationalistiska styrkor under general Francisco Franco, efter ett militärkuppförsök som misslyckades med att snabbt ta hela landet. Kriget blev en förövning inför andra världskriget, där Tyskland och Italien stödde nationalisterna med trupper och flyg medan Sovjetunionen och frivilliga i de internationella brigaderna stred på republikens sida. Våldet drabbade civilbefolkningen hårt på båda sidor, med massakrer och bombningar av städer som Guernica. Franco vann kriget 1939 och styrde därefter Spanien som diktator fram till sin död 1975, en period då det förlorande sidans historia länge var tabubelagd i landet.
Ryska inbördeskriget (1917–1922)
Efter den ryska revolutionen 1917, då bolsjevikerna under Lenin tog makten, utbröt ett inbördeskrig mellan de kommunistiska rödgardisterna och en brokig samling motståndare, den så kallade vita armén, som bestod av allt från gamla tsartrogna officerare till liberaler och nationalistiska rörelser i olika delar av det forna kejsardömet. Storbritannien, Frankrike, USA och Japan skickade soldater och materiel för att stödja de vita styrkorna, men den brokiga alliansen saknade en gemensam politisk vision och lyckades inte hindra bolsjevikernas seger. Kriget krävde flera miljoner döda, till stor del genom svält, sjukdomar och politiskt våld snarare än strider på slagfältet, och lade grunden till Sovjetunionen som formellt bildades 1922.
Grekiska inbördeskriget (1946–1949)
Sedan den tyska ockupationen av Grekland tog slut 1944 utkämpades bittra strider om makten mellan kommunistiska gerillastyrkor och en rojalistisk regering, sedan de två grekiska motståndsrörelser som bekämpat ockupanterna tillsammans vänt vapnen mot varandra. Rojalisterna vann en majoritet i valet 1946, kommunisterna bojkottade och gick under jorden, och kriget trappades upp till ett fullskaligt gerillakrig i det bergiga grekiska landskapet, med utländskt stöd på båda sidor. Storbritannien och senare USA stöttade regeringssidan ekonomiskt och militärt, medan kommunisterna fick stöd från grannländer i öst, vilket gjorde det grekiska inbördeskriget till en av det kalla krigets första stora konfrontationer och ett tidigt exempel på hur stormakterna använde lokala inbördeskrig som slagfält för sin egen rivalitet.
Har Sverige haft ett inbördeskrig?
Sverige har inte haft något inbördeskrig i modern tid, men landets sista egentliga inbördeskrig brukar dateras till sekelskiftet 1600. Sveriges krigshistoria rymmer flera uppror och fejder, men konflikten mellan kung Sigismund, som också var kung av Polen, och hans farbror hertig Karl skiljer sig genom sin omfattning: den handlade om vem som skulle regera Sverige och slutade i öppna strider mellan de båda sidornas trupper. Kriget kulminerade i slaget vid Stångebro 1598, där hertig Karls styrkor segrade. Sigismund tvingades tillbaka till Polen, och Karl kröntes några år senare till kung Karl IX. Sedan dess har Sverige klarat sig utan någon väpnad konflikt som räknas som inbördeskrig, en period av inrikes fred som sträcker sig över fyra sekel.
Modern statistik visar samtidigt att inbördeskrig inte är ett avslutat kapitel globalt. Konflikter i länder som Irak, Sudan och Myanmar visar hur sköra stater kan glida tillbaka in i väpnade strider decennier efter att de senast befunnit sig i krig, ibland förvärrat av att etniska eller religiösa motsättningar utnyttjas politiskt. I flera av dessa fall har konflikten dessutom sammanfallit med folkmord eller omfattande övergrepp mot civila, vilket visar hur nära sammanflätade de olika formerna av organiserat våld kan vara när en stat väl faller sönder.
