Kommunism är en samling politiska idéer om att produktionsmedlen i ett samhälle ska ägas gemensamt, att sociala klasser ska upphöra och att staten med tiden ska bli överflödig. Ordet syftar både på en ideologi grundad av Karl Marx och Friedrich Engels, på det samhällsstadium marxismen beskriver som slutmålet för historiens utveckling, och på de politiska rörelser och statssystem, från Lenins Sovjetunionen till dagens Kina, som har försökt förverkliga idén i praktiken. Här är definitionen, idéhistorien och förklaringen till varför begreppet fortfarande delar världen mer än hundra år efter den ryska revolutionen.
Ingen annan politisk ideologi har präglat 1900-talets historia lika mycket, i både uppbyggnad och katastrof, och få begrepp väcker samtidigt så motstridiga associationer: för vissa en dröm om jämlikhet, för andra ett facit över diktatur och förtryck.
Vad betyder kommunism – en kort definition?
Ordet kommunism kommer från franskans communisme, som i sin tur går tillbaka på det latinska communis, “gemensam”. Kärnan i begreppet är gemensamt ägande: produktionsmedlen, alltså fabriker, mark och andra resurser som används för att skapa varor, ska ägas kollektivt i stället för privat. Målet är ett klasslöst samhälle där pengar och stat inte längre behövs, och där produktionsresultatet fördelas åt var och en efter behov snarare än efter förmåga eller ägande.
Till skillnad från kapitalismen, där produktionsmedlen ägs privat och drivs av vinstintresse på en marknad, bygger kommunismen på tanken att just det privata ägandet av kapital är den grundläggande orsaken till samhällets klassindelning. Så länge fabriker och mark ägs av ett fåtal, menar kommunistisk teori, kommer majoriteten att vara beroende av att sälja sin arbetskraft till dem som äger kapitalet, en relation som beskrivs som i grunden orättvis oavsett hur mycket den regleras politiskt.
Inom marxismen är kommunismen inte bara en politisk vision utan också ett bestämt stadium i en historisk process. Enligt Marx har mänskligheten gått igenom flera samhällsstadier, från slavsamhället och feodalismen till kapitalismen, och kommunismen beskrivs som nästa och sista stadiet, efter en mellanliggande socialistisk period. Det är en av flera stora idésystem som beskrivs närmare i genomgången av vad en politisk ideologi egentligen är, tillsammans med bland annat liberalism och konservatism.
Begreppet kommunism används i dag om tre delvis olika saker samtidigt: en ideologisk position formulerad av Marx och senare Lenin, en politisk rörelse organiserad kring kommunistiska partier, och de statssystem, som Sovjetunionen och Kina, som styrts av sådana partier. Den sammanblandningen är en stor del av förklaringen till varför diskussioner om kommunism ofta blir förvirrade: kritiker och anhängare talar ibland om olika saker utan att märka det.
Kommunismens idéhistoria: från utopiska tänkare till Det kommunistiska manifestet
Tankar om ett samhälle utan privat egendom är mycket äldre än Marx. I Platons dialog Staten förordas ett samhälle med gemensamt ägande, och år 1516 beskrev den engelske humanisten Thomas More önationen Utopia, ett idealsamhälle där invånarna får det de behöver utan privat egendom. Under tidigt 1800-tal spelade så kallade utopiska socialister som Charles Fourier, Étienne Cabet och Henri de Saint-Simon en viktig roll, och flera försök gjordes att grunda små kommunistiska samhällen i praktiken, bland annat kolonin New Harmony som anlades i USA 1825. Gemensamt för dessa tidiga rörelser var att de sökte förverkliga det klasslösa samhället genom föredöme och frivillig gemenskap snarare än genom politisk kamp, något som skulle skilja dem markant från den kommunism som senare växte fram.
Det var dock först med Karl Marx och Friedrich Engels som kommunismen fick sin moderna form. De två tyska tänkarna bröt med den tidiga utopismen och formulerade i stället det de kallade vetenskaplig socialism, en teori om att kapitalismens inbyggda motsättningar med nödvändighet skulle leda till att arbetarklassen tog makten. Uppdraget att formulera dessa idéer i skrift kom från organisationen Bund der Kommunisten, tidigare Bund der Gerechten, och resultatet blev Det kommunistiska manifestet, publicerat 1848. Manifestet räknas fortfarande som det historiskt viktigaste dokumentet för kommunismens ideologiska utformning, med den berömda inledningsraden om “ett spöke” som gick runt Europa.
De revolutionära resningarna som svepte över Europa 1848–49 misslyckades dock med att omsätta manifestets idéer i praktisk politik, och Marx och Engels drog slutsatsen att arbetarklassen först måste organiseras och skolas ideologiskt innan en revolution kunde lyckas. Det ledde till grundandet av Första internationalen 1864, ett försök att samla arbetarrörelser i olika länder under en gemensam organisation. Under resten av 1800-talet blev ordet kommunism samtidigt allt ovanligare bland Europas socialistiska partier, som i stället kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska, medan renodlade marxister ofta fortsatte att kalla sig kommunister.
I skriften Kritik av Gothaprogrammet från 1875 preciserade Marx sin syn på det framtida samhället som en utveckling i två stadier: i det första krävs samma arbetsinsats av alla, medan produktionen i det andra fördelas “av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Det var senare Lenin som gav dessa två stadier namnen “socialism” respektive “kommunism”, en distinktion som fortfarande används.
Lenin, Oktoberrevolutionen 1917 och marxism-leninismen
Det var Vladimir Lenin som på nytt gjorde begreppet kommunism centralt i den politiska debatten. Genom Oktoberrevolutionen 1917 tog Lenin och bolsjevikerna makten i Ryssland, i vad som beskrevs som en väpnad revolution mot både tsarväldet och den provisoriska regeringen som styrt sedan februarirevolutionen samma år. Maktövertagandet följdes av ett blodigt inbördeskrig mellan bolsjevikernas Röda armén och en brokig samling motståndare, och den nybildade hemliga polisen Tjekan användes för att slå ner både verklig och misstänkt opposition, en period som gått till historien som den röda terrorn. Lenins teori om samma epoks stormaktspolitik behandlas mer utförligt i genomgången av Lenins teori om imperialism som kapitalismens högsta stadium, där han beskrev hur finanskapitalet drev stormakterna mot krig om världens marknader.
Lenin menade, till skillnad från Marx, att ett disciplinerat och hemligt organiserat parti av yrkesrevolutionärer måste leda samhällsutvecklingen som arbetarklassens “förtrupp”, en princip som kallades demokratisk centralism: partiets funktionärer valdes formellt demokratiskt, men varje medlem var därefter skyldig att följa partiets beslut. Med grundandet av Tredje internationalen 1919 blev kommunism liktydigt med stöd för den ryska revolutionen, och kommunistiska partier världen över anammade snart den ideologi som kom att kallas marxism-leninismen.
Den ryska revolutionen och det ryska imperiets omvandling till Sovjetunionen blev den historiska vändpunkt som gjorde kommunismen till en statsbärande ideologi för första gången, och den formen av kommunism, med enpartistyre och centralt planerad ekonomi, kom att prägla världspolitiken under större delen av 1900-talet.
Stalin, Mao och kommunismens spridning under 1900-talet
Efter Lenins död 1924 utbröt en maktkamp inom det sovjetiska kommunistpartiet, framför allt mellan Lev Trotskij och Josef Stalin. Stalin gick segrande ur striden, Trotskij landsförvisades och mördades senare på Stalins order, och den ideologi Stalin förespråkade kom att kallas marxism-leninism, av motståndare oftare stalinism. Under Stalins styre förvandlades Sovjetunionen till en hård diktatur där miljontals människor mördades, deporterades eller fängslades i det system av arbetsläger som kallades Gulag. Tvångskollektiviseringen av jordbruket i början av 1930-talet utlöste dessutom en katastrofal svält som drabbade Sovjetunionen hårt, med Ukraina som ett av de värst drabbade områdena.
Kommunisterna tog makten i Kina 1949 under ledning av Mao Zedong, efter ett utdraget inbördeskrig mot Chiang Kai-sheks nationalistparti, och utvecklade en egen variant av ideologin, maoismen. Till skillnad från den klassiska marxistiska analysen, där kampen stod mellan industriarbetare och fabriksägare, menade Mao att revolutionen skulle bygga på böndernas landsbygd, medan de industrialiserade västländerna beskrevs som en global “stad” som skulle inringas via revolutioner i utvecklingsländerna. Maos styre präglades av omvälvande och blodiga kampanjer: Det stora språnget i slutet av 1950-talet, ett försök att snabbindustrialisera Kina som i stället utlöste en av världshistoriens dödligaste svältkatastrofer, och Kulturrevolutionen från 1966, då Mao mobiliserade unga rödgardister mot det egna partiets och samhällets etablerade institutioner.
Efter andra världskriget kom också stora delar av Östeuropa under sovjetisk kontroll, medan de baltiska staterna redan hade ockuperats och införlivats med Sovjet 1940. Det kommunistiska Jugoslavien under Tito valde en egen utrikespolitisk linje skild från Moskva. Perioden fram till 1989 kom att kallas kalla kriget, med järnridån, Berlinmuren och Warszawapakten som symboler för konflikten mellan öst och väst, och med Kubakrisen 1962 som dess farligaste ögonblick. När det kommunistiska styret i Östeuropa kollapsade 1989 och Sovjetunionen upplöstes 1991 föll också kommunismen som statsideologi i större delen av Europa, medan det kinesiska kommunistpartiet i stället stärkte sitt grepp om makten och framställde sig som garanten för fortsatt ekonomisk tillväxt.
Vad är skillnaden mellan socialism och kommunism?
Vid mitten av 1800-talet var gränsen mellan socialism och kommunism flytande, och orden användes delvis om varandra. Kring 1860–1880 delade sig den bredare socialistiska rörelsen i två huvudgrenar. Den socialdemokratiska grenen, med tänkare som Ferdinand Lassalle och Eduard Bernstein, ville nå socialism genom reformer och klassamarbete inom det demokratiska systemet. Den revolutionära, kommunistiska grenen, som förknippas med Marx och Engels, menade i stället att de förtryckta klasserna måste ta makten genom revolution.
Inom marxistisk teori beskriver orden dessutom två skilda stadier snarare än två konkurrerande rörelser: ett första, socialistiskt stadium där staten fortfarande finns men ägandet redan är kollektiviserat, och ett andra, kommunistiskt slutstadium där även staten har upplösts och det klasslösa samhället är fullbordat. I praktiken har ingen stat någonsin nått det andra stadiet enligt denna definition, vilket är en av anledningarna till att kritiker menar att verklighetens “kommunistiska” stater i själva verket bara varit auktoritära versioner av det socialistiska mellanstadiet. Länder som Sovjetunionen och dagens Kina har därför formellt kallat sig socialistiska stater, medan kommunismen beskrivits som ett framtida mål partiet arbetar mot snarare än ett redan uppnått samhällsskick.
I dagens politiska språkbruk, inte minst i Sverige, används orden ofta löst. Partier med rötter i den kommunistiska traditionen kallar sig i dag oftare vänsterpartier eller socialistiska vänsterpartier, delvis för att markera avstånd till det historiska Sovjetsystemet. Det svenska Vänsterpartiet har till exempel bytt namn flera gånger under sin historia, från Sveriges Kommunistiska Parti via Vänsterpartiet Kommunisterna till dagens Vänsterpartiet, en namnutveckling som speglar en bredare rörelse bort från den renodlade kommunistiska självbeskrivningen. Samtidigt ställs ordet demokrati ofta som motsats till kommunismens enpartistyre i offentligt samtal, en jämförelse som förutsätter en tydlig bild av vad demokrati som statsskick faktiskt innebär.
Kritiken mot kommunismen – diktatur och de omdiskuterade dödssiffrorna
De stater där kommunistiska partier tagit makten har genomgående utvecklats till diktaturer, en styrelseform som beskrivs mer utförligt i genomgången av vad en diktatur egentligen är. Gemensamt för dessa stater har varit rättslösa domstolar med förhandsdömda anklagade, hårt förtryck av oliktänkande samt förföljelse av religiösa samfund och nationella minoriteter. Ekonomiskt har de kommunistiska staterna dessutom haft återkommande svårigheter att styra genom centrala planer, vilket i flera fall lett till svår ekonomisk stagnation och, i Kinas och Sovjetunionens historia, till katastrofal svält.
Historiker har också pekat på att ett förintelsetänkande fanns latent i den tidiga bolsjevikledningens syn på klasskampen redan innan Oktoberrevolutionen. Historikern Richard Pipes har till exempel lyft fram hur Grigorij Zinovjev, ordförande för sovjeten i Petrograd och senare för Komintern, i september 1918 offentligt talade om att “förinta” en tiondel av Rysslands dåvarande befolkning, ett uttalande som senare forskning ser som en tidig föraning om den masspolitiska våldsanvändning som skulle prägla flera kommunistiska regimer.
Frågan om hur många som dött till följd av kommunistiska regimers politik är starkt omdiskuterad och politiskt laddad. Den franska boken Kommunismens svarta bok, publicerad 1997, uppskattade det sammanlagda antalet dödsoffer under 1900-talets kommunistiska regimer till uppemot 100 miljoner människor, en siffra som fått stort genomslag i den offentliga debatten. Flera historiker har dock kritiserat bokens metod för att den slår samman mycket olika typer av dödsfall, som avrättningar, dödsfall i arbetsläger och svältkatastrofer orsakade av misskötta jordbruksreformer, i en och samma summa, och för att den enligt kritikerna underskattar motsvarande siffror för andra ideologiskt motiverade regimer. Oavsett vilken exakt siffra som anses rimlig råder det bred historisk konsensus om att de kommunistiska enpartistaterna under 1900-talet stod för mycket omfattande och systematiska brott mot mänskliga rättigheter, en konsensus som i Sverige bland annat har lett till krav på riktade informationsinsatser om regimernas illdåd, jämförbara med undervisningen om nazismens brott.
Var finns kommunistiska stater i dag?
I dag styrs fem länder formellt av kommunistpartier: Kina, Kuba, Nordkorea, Laos och Vietnam. Utvecklingen inom denna grupp har dock gått åt olika håll sedan kalla krigets slut. Kina inledde redan 1978, under Deng Xiaoping, en gradvis övergång till marknadsekonomi med bibehållet enpartistyre, en linje som gjort landet till världens näst största ekonomi utan att kommunistpartiets politiska monopol rubbats. Vietnam följde efter med sitt eget reformprogram Đổi Mới 1986 och har i dag en av Asiens snabbast växande ekonomier, fortfarande under kommunistpartiets ledning. Denna kombination av enpartistyre och marknadsekonomi kallas ibland marknadsleninism.
Nordkorea och Kuba har i stället behållit en mer utpräglad statskontrollerad planekonomi. Nordkorea, format av Kim-familjens dynasti sedan Kim Il-sung, kombinerar en extrem centralisering av makten med en ideologi, juche, som betonar nationell självförsörjning. Kuba, som blivit kommunistiskt genom Fidel Castros revolution 1959, förlorade sitt viktigaste ekonomiska stöd när Sovjetunionen kollapsade 1991 och har sedan dess gradvis öppnat för visst privat företagande, samtidigt som kommunistpartiet behåller sitt politiska monopol.
Utanför denna krets av enpartistater finns kommunistiska partier som verkar inom demokratiska system och är representerade i flera länders parlament. De flesta av dessa partier har dock i praktiken övergett den revolutionära strategin till förmån för parlamentariskt arbete, och beskriver sig i dag ofta som vänsterpartier eller socialistiska vänsterpartier snarare än renodlat kommunistiska, delvis för att distansera sig från 1900-talets sovjetiska och kinesiska maktutövning.
Kommunismen är alltså både ett historiskt kapitel, en analytisk term inom samhällsvetenskapen och ett fortsatt levande politiskt projekt. Från Marx idé om ett klasslöst samhälle, via Lenins revolution och Stalins och Maos diktaturer, till dagens marknadsanpassade enpartistater i Asien, har begreppet förändrats radikalt utan att någonsin helt tappa sin ursprungliga kärna: tanken att gemensamt ägande av produktionsmedlen kan ersätta kapitalismens klassamhälle.
