Imperialism betyder att en stat strävar efter att utvidga sin politiska och ekonomiska makt över andra länder eller territorier, genom erövring, kolonisering eller ekonomiskt herravälde. Ordet förknippas oftast med 1800-talets europeiska stormakter, som delade upp Afrika och stora delar av Asien mellan sig, men det används fortfarande om allt från Lenins hundra år gamla teori om finanskapitalet till dagens rivalitet mellan USA och Kina. Här är definitionen, historien och de olika sätten begreppet används på idag.
Vad är imperialism – en kort definition?
Imperialism är en stats organiserade strävan att bygga eller upprätthålla ett imperium, det vill säga att utöka sin politiska och ekonomiska makt över andra länder och folkgrupper. Ordet kommer från latinets imperium, som ursprungligen betecknade den maktbefogenhet romerska ämbetsmän hade rätt att utöva, men som med tiden kom att syfta på själva riket eller maktsfären.
Imperialism är inte samma sak som kolonialism, även om begreppen ofta blandas ihop. Kolonialism är en specifik metod: att grunda och styra formella kolonier i andra världsdelar. Imperialism är det bredare fenomenet, en stats erövringspolitik och strävan efter makt över andra territorier, som kan ta sig kolonialismens form men lika gärna handla om ekonomiskt eller militärt herravälde utan att landet formellt annekteras. All kolonialism är därför en form av imperialism, men imperialism kräver inte alltid formella kolonier.
Europeisk kolonialism och 1800-talets imperialism
Perioden mellan Wienkongressen 1815 och första världskrigets utbrott 1914 brukar inom historieskrivningen kallas nationalismens och imperialismens tidsålder. Industrialiseringen gav de europeiska stormakterna både resurserna och drivkraften att föra en imperialistisk politik, och i slutet av 1870-talet inleddes en regelrätt kapplöpning om att erövra landområden på andra kontinenter.
Berlinkonferensen 1884–1885 blev vändpunkten. Där kom Europas stormakter överens om spelreglerna för uppdelningen av Afrika, känd som “The Scramble for Africa”, och drog upp kontinentens gränser med föga hänsyn till lokala folkgrupper eller kulturer. Storbritannien och Frankrike byggde de största kolonialväldena, men även belgiska, portugisiska, holländska och spanska besittningar ingick i den europeiska uppdelningen av kontinenten. Det brittiska imperiet omfattade omkring 126 miljoner invånare år 1830, men hade vid sekelskiftet 1900 vuxit till närmare 400 miljoner människor, ungefär en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning. Kina blev aldrig formellt en koloni men förlorade i praktiken en stor del av sin självständighet till de europeiska stormakterna.
Under samma period trädde nya aktörer in på den imperialistiska arenan. USA byggde egna kolonier på andra sidan Atlanten och Stilla havet, medan det nyligen industrialiserade Japan efter segern över Ryssland 1904 vann överhöghet över Korea och etablerade sig som stormakt i Asien. Det ryska imperiet expanderade i stället i sitt eget närområde snarare än på andra kontinenter.
Varför koloniserade stormakterna andra länder? Drivkrafterna bakom imperialismen
Imperialismens drivkrafter var både ekonomiska och politiska. Ekonomiskt utvann kolonialmakterna råvaror som sedan förädlades i hemländernas fabriker, samtidigt som de erövrade territorierna gav en ny och ofta tvingande marknad för kolonialmakternas egen handel. Industrialiseringen skapade ett kontinuerligt behov av både råvaror och avsättningsmarknader, vilket gjorde kolonierna ekonomiskt strategiska på ett sätt de inte varit tidigare.
Men imperialismen drevs lika mycket av politik och kultur. Fler kolonier innebar högre status i konkurrensen mellan de europeiska stormakterna. Samtidigt spreds under samma period pseudovetenskapliga rasbiologiska idéer som rangordnade mänskligheten i “högre” och “lägre” folkgrupper, en föreställning som beskrivs närmare i genomgången av vad rasism egentligen innebär. Denna föreställning om den egna kulturens överlägsenhet användes för att motivera både kolonial erövring och en intensiv missionsverksamhet, det som på engelska ofta kallades “the white man’s burden”.
Konsekvenserna var i sina värsta former ofattbara: hård exploatering av lokalbefolkningar, systematiskt förtryck och i flera fall folkmord. Historiker pekar också på ett samband mellan den imperialistiska rivaliteten och första världskriget. De nya industrimakterna Tyskland och USA hade utvecklats snabbt men saknade i stort sett kolonier, och utmanade därför de etablerade kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike om inflytande och territorium.
Lenins teori: imperialism som kapitalismens högsta stadium
År 1916, mitt under första världskriget och ett år före den ryska revolutionen, skrev den ryske revolutionären Vladimir Lenin boken “Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Enligt Lenin hade den fria konkurrensens kapitalism vid den här tiden ersatts av storföretag, monopol och karteller, koncentrerade till ett fåtal rika länder. Denna koncentration av kapital hade i sin tur smält samman med bankväsendet till vad Lenin kallade finanskapital, som han menade dominerade världsekonomin i sin jakt på profit.
Lenin hävdade att fyra länder, USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, tillsammans kontrollerade omkring 80 procent av världens finanskapital vid den tiden, medan resten av världen i praktiken var skuldsatt till dem. Till skillnad från sin samtida meningsmotståndare Karl Kautsky, som beskrev imperialismen som en politik stormakterna kunde välja bort, menade Lenin att imperialismen var en oundviklig ekonomisk fas i kapitalismens utveckling, driven av finanskapitalets behov av att ständigt finna nya marknader och investeringsobjekt. De ekonomiska motsättningarna mellan stormakterna om denna uppdelning var, enligt Lenin, roten till kriget.
Enligt Lenins analys hade världens territorier i praktiken redan delats upp mellan stormakterna kring år 1900. Den fortsatta kampen handlade därför inte längre om att erövra obesuttet land, utan om att omfördela redan uppdelade intressesfärer mellan de imperialistiska makterna, en rivalitet han pekade ut som en central drivkraft bakom första världskriget. Lenins bok räknas fortfarande som en av de mest inflytelserika marxistiska analyserna av imperialismen och citeras alltjämt i dagens vänsterdebatt om stormaktspolitik.
Hur används ordet imperialism i dag?
I dagligt bruk har ordet imperialism vidgats bortom sin historiska betydelse och används ofta polemiskt om samtida stormaktspolitik. Kritiker har beskrivit Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 som ett uttryck för rysk imperialism, en strävan att återupprätta kontroll över tidigare intressesfärer. På liknande sätt beskrivs delar av den israeliska ockupationspolitiken i konflikten som diskuteras närmare i genomgången av Israel–Palestina-konflikten ibland i imperialistiska termer av kritiker.
Den rivalitet som i dag pågår mellan USA och Kina, till exempel i frågan som tas upp i artikeln om Kina Taiwan-konflikten, beskrivs av vissa bedömare som en fortsättning på det mönster Lenin en gång analyserade: stormakter som konkurrerar om ekonomiskt och politiskt inflytande över tredje länder. Skillnaden mot 1800-talets imperialism är att dagens maktutövning sällan tar sig formen av direkt territoriellt styre, utan snarare handelsberoenden, militära allianser och ekonomiskt tryck.
Just den bredden, från en analytisk historisk term till ett anklagande samtidsbegrepp, gör imperialism svårt att skilja från närliggande begrepp som beskrivs i genomgången av vad en politisk ideologi faktiskt är. Imperialism är i sig ingen sammanhållen ideologi på samma sätt som liberalism eller socialism, utan snarare ett mönster av maktutövning som kan motiveras av flera olika ideologiska system, från nationalism till ekonomisk expansionism.
Imperialismen är alltså varken ett avslutat historiskt kapitel eller ett entydigt begrepp: den beskriver både en specifik epok i världshistorien, en marxistisk ekonomisk teori om kapitalismens utveckling, och ett fortsatt levande, ofta stridbart begrepp för att beskriva hur stormakter i dag söker inflytande över svagare länder och regioner.
