Vad är rasism egentligen? Frågan verkar enkel men definitionen är omdiskuterad, politiskt laddad och har förändrats historiskt. Det råder bred konsensus om att rasism är destruktivt och lagstridigt — men oenighet om exakt var gränsen för begreppet går, om rasism kräver avsikt och om strukturella ojämlikheter räknas in. Den här artikeln reder ut definitionen, de vanligaste formerna och vad forskning och lagstiftning faktiskt säger.
Vad är rasism? Definition
Rasism definition kan formuleras så här: rasism är föreställningar om att människor kan delas in i raser med olika egenskaper, förmågor eller värden — och att dessa skillnader motiverar att grupper behandlas på olika sätt. Det är en definition som återfinns i Sveriges nationella handlingsplan mot rasism, som anger att rasism innefattar “uppfattningar om att människor på grund av föreställningar om ras, nationellt, kulturellt eller etniskt ursprung, religion, hudfärg eller liknande omständigheter är fundamentalt olika varandra och att de därför kan eller bör behandlas på olika sätt.”
Tre saker är centrala i definitionen. För det första: rasism kräver inte biologiska påståenden. Föreställningar om kulturell eller religiös underlägsenhet räknas också in — det som kallas kulturrasism. För det andra: rasism kan vara både medvetet och omedvetet. Att handla rasistiskt utan avsikt innebär inte att handlingen upphör att vara rasistisk. För det tredje: rasism verkar på flera nivåer, från enskilda individers attityder till institutionella strukturer.
Det vetenskapliga konsensus är klart: idén om biologiskt skilda mänskliga “raser” med medfödda egenskapsskillnader saknar stöd i genetiken. Genetisk variation inom vad som historiskt kallats “raser” är större än variationen mellan dem. Hela mänskligheten bildar biologiskt en enda art utan naturliga rasindelningar. Den indelning som historiskt gjordes av naturvetare som Carl von Linné på 1700-talet och rasbiologer på 1900-talet var ett politiskt och socialt projekt, inte en vetenskaplig slutsats.
Individuell, institutionell och strukturell rasism
Rasism brukar analytiskt delas in i tre nivåer.
Individuell rasism handlar om enskilda personers attityder, fördomar och handlingar. Det kan vara öppet fientliga uttryck — rasistiska tillmälen, våld, trakasserier — men också subtila mikroaggressioner: att vilja ta på någons hår utan att fråga, att fråga var en person “egentligen” kommer ifrån trots att de är uppvuxna i Sverige, eller att presumera att en persons kompetens är lägre baserat på etnicitet.
Institutionell rasism syftar på rasism inbyggd i organisationers policyer, praxis och strukturer. Polismyndigheten som tillämpar etnisk profilering, ett sjukhus vars rutiner missgynnar patienter med utomnordisk bakgrund, ett företag vars rekryteringsprocess systematiskt sorterar bort sökande med utländskklingande namn — det är institutionell rasism, även om ingen enskild individ på organisationen nödvändigtvis är “rasist” i den konventionella bemärkelsen.
Strukturell rasism är det vidaste begreppet. Det introducerades 1967 av Black Power-aktivisterna Stokely Carmichael och Charles Hamilton i boken Black Power: The Politics of Liberation som ett analytiskt verktyg för att beskriva hur rasism verkar på samhällsnivå — i lagar, ekonomi, utbildning, bostadsmarknad och rättssystem — på ett sätt som skapar och reproducerar ojämlikhet oberoende av individers avsikter. Begreppet fick nytt genomslag på 1990-talet efter rapporten om Metropolitanpolisens rasism i samband med mordet på Stephen Lawrence i London.
Strukturell rasism kan vara svår att se just för att den inte kräver en rasist: systemet diskriminerar ändå.
Kulturrasism — rasism utan “ras”
Kulturrasism är den form av rasism som blivit vanligast i det offentliga samtalet efter att öppen rasbiologi blivit socialt oacceptabel. Istället för att påstå att en folkgrupp är biologiskt underlägsen hävdar kulturrasismen att dess kultur, religion eller traditioner gör den oförenlig med det omgivande samhällets värderingar.
Islamofobi är ett tydligt exempel: fördomar och diskriminering mot muslimer, eller mot dem som antas vara muslimer, baserat på föreställningar om islam som kultur snarare än explicit biologi. Likaså antiziganism — djupt rotade fördomar mot romer som folkgrupp — som kombinerar biologiska och kulturella föreställningar på ett sätt som gör den svår att kategorisera men dess skadliga effekter lika påtagliga.
Kulturrasism är lika rasism definition som biologisk rasism. Brottsbalken och diskrimineringslagen gör heller inte skillnad: diskriminering baserad på “etnisk tillhörighet” — som innefattar nationellt ursprung, kulturell tillhörighet och religion i relation till etnisk grupp — är olaglig oavsett om motivet är biologiskt eller kulturellt.
Rasismens historia: från rasbiologi till folkmord
Rasismens historia är tätt sammanvävd med kolonialismens historia från 1400-talet och framåt. Europeiska makter behövde en ideologisk rättfärdigande för slavhandeln och den koloniala exploateringen — och “vetenskaplig” rasism, som klassificerade afrikaner som biologiskt underlägsna, tillhandahöll den.
Det är inte abstrakt historia. Rwandas folkmord 1994 — hundra dagar av systematiskt massmord som krävde uppskattningsvis 500 000–800 000 liv — var ett direkt resultat av decennier av kolonial rasklassificering som belgiska kolonisatörer byggt in i folkgruppernas identitetsdokument, och som rwandiska extremister sedan vände till ett utrotningsvapen. Rasism i ideologisk form kan bli grunden för de värsta brott mänskligheten begår.
Rasbiologin som vetenskaplig disciplin blomstrade i Europa och USA under tidigt 1900-tal. Den byggde på falskt resonemang om “överlägsna” och “underlägsna” folkstammar och fick direkt politisk tillämpning i Nazityskland — men Sverige var inte utan skuld.
Sverige och rasismens historia
Sverige var tidigt ute i rasbiologin på ett sätt som är sällan diskuterat. 1922 öppnade Statens institut för rasbiologi i Uppsala — ett av världens första statliga rasbiologiska forskningsinstitut. Institutet klassificerade befolkningsgrupper hierarkiskt och kartlade skallar, näsor och hudtoner för att fastslå “raslig” rangordning. Carl von Linnés tidigare arbete med att klassificera mänskligheten i fyra raser med tillskrivna karaktärsdrag — som att europider var “smarta och uppfinningsrika” medan afrider var “listiga och lata” — lade en av grunderna.
Rasbiologin fick direkt politisk tillämpning. Sverige tvångssteriliserade uppskattningsvis 63 000 personer mellan 1934 och 1976 under lagen om sterilisering, med stöd i rasbiologiska resonemang om vilka individer som inte borde föra sina gener vidare. Romer, personer med funktionsnedsättning, och de som samhället klassificerade som “lösdrivare” drabbades oproportionerligt.
Sverige deltog dessutom i slavhandeln via kolonin Sankt Barthélemy i Karibien, som Sverige innehade 1784–1878. Under denna period var kolonin aktivt involverad i slavhandeln. Sverige avskaffade slavhandeln 1847 — sent i europeiskt sammanhang.
Samernas historia utgör ett eget kapitel. Nomadskolorna från tidigt 1900-tal var ett medvetet försvenskningsprojekt som tvingade samiska barn att lämna sina familjer och förbjöd dem att tala samiska. Myndigheterna registrerade rom-familjer och begränsade deras rätt att folkbokföra sig — så sent som 2013 avslöjades att Skånepolisen upprätthållit ett olagligt register över romska familjer.
Former av rasism i Sverige idag
Forskning och myndighetsrapporter identifierar flera specifika former av rasism i Sverige:
Afrofobi drabbar personer med afrikanskt ursprung eller mörk hudfärg. Forum för levande historia dokumenterar avsevärd diskriminering på arbets- och bostadsmarknad, och i möten med myndigheter.
Antisemitism — hat, fördomar och diskriminering mot judar — är både historisk och samtida. Forum för levande historias antisemitismstudier visar att antisemitiska attityder kvarstår i delar av befolkningen och att antisemitiska hatbrott är ett fortgående problem.
Antiziganism är systematisk rasism mot romer med rötter i sekler av förföljelse, tvångsförflyttningar och statlig diskriminering. Romer är en av Sveriges fem nationella minoriteter men fortsätter att möta diskriminering på bostads- och arbetsmarknad.
Islamofobi drabbar muslimer och dem som uppfattas vara muslimer. Det tar sig uttryck i allt från hatbrott till diskriminering i arbetslivet och fientliga politiska retoriker.
Rasism mot samer har djupa historiska rötter i försvenskningspolitiken och kvarstår i nutiden, exempelvis i diskussioner om markanvändning och i stereotypiserande representationer i medier.
Strukturell rasism i Sverige: konkreta data
Att strukturell rasism existerar i Sverige är inte en åsikt utan en empirisk fråga med mätbara svar.
Arbetsmarknaden: en bostadsstudie från 2008 visade att hyresvärdar kontaktade sökande med “svenskklingande namn” i 46 procent av fallen, jämfört med 21 procent för sökande med “arabiskklingande namn” — för i övrigt identiska ansökningar. Afrosvenskar tjänar i genomsnitt 5,5 procent mindre än övriga befolkningen, en löneklyfta som kvarstår även efter justering för utbildningsnivå och ålder.
Hälsa: Socialstyrelsen rapporterade 2015 att förstfödande kvinnor med utomnordisk bakgrund hade 23 procent högre risk för allvarliga förlossningskomplikationer, en ojämlikhet som speglar en bredare hälsoojämlikhet längs etniska linjer.
Utbildning: boendesegregation skapar skolsegregation. Elever utan svensk bakgrund i segregerade skolor har i genomsnitt lägre meritvärden och sämre framtidsmöjligheter — inte på grund av förmåga, utan på grund av resursskillnader som reproducerar ojämlikhet.
Gangkriminaliteten i Sverige diskuteras ofta utan att dess koppling till strukturell utestängning från arbets- och bostadsmarknad belyses. Marginalisering skapar de grogrunder som rekryterande kriminella strukturer exploaterar — en kedja där strukturell rasism spelar en roll som sällan syns i den politiska debatten.
Rasism i lagen
Sverige har flera lagstiftningslager mot rasism och diskriminering.
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering baserad på etnisk tillhörighet — definierad som nationellt ursprung, kulturell tillhörighet och liknande — inom arbetslivet, utbildning, bostadsmarknaden och vid köp av varor och tjänster. Diskrimineringsombudsmannen (DO) utövar tillsyn.
Hets mot folkgrupp, 16 kap. 8 § brottsbalken, kriminaliserar spridning av hot eller uttryck som nedvärderar en folkgrupp utifrån ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet. Straffet är böter eller fängelse i upp till två år.
Straffskärpning för rasistiska motiv, 29 kap. 2 § 7 brottsbalken: om ett brott motiverades av rasistiska fördomar mot offrets etnicitet, hudfärg eller religion är det en försvårande omständighet som kan leda till strängare straff. Det är grunden för hatbrottsklassificeringen.
Rasism kopplar dessutom direkt till mänskliga rättigheter. FN:s konvention om avskaffande av all slags rasdiskriminering (CERD), som Sverige ratificerade, ålägger staten att aktivt bekämpa rasism — inte bara i lagstiftning utan i praktik. FN:s kommitté mot rasdiskriminering har vid upprepade tillfällen granskat och kritiserat Sverige för bristande implementering.
En ideologi med konsekvenser
Rasism är inte bara en känsla eller ett feltänk hos enskilda individer. Det är en ideologi med politisk historia, institutionell förankring och mätbara konsekvenser för verkliga människors liv. Definitionen täcker allt från en person som yttrar ett rasistiskt skämt till stater som genomför folkmordsideologier.
Det gör frågan “vad är rasism?” mer än terminologisk. Hur vi definierar rasism bestämmer vad vi ser, vad vi räknar och vad vi anser att samhället måste göra åt det. En smal definition — bara medveten, öppen fientlighet mot en annan grupp — osynliggör strukturella mekanismer. En bredare definition, som inkluderar omedvetna fördomar och institutionella mönster, möter invändningar om att den omöjliggör distinktionen mellan rasism och annan sorts ojämlikhet.
Forskningen har inga lätta svar på den politiska frågan. Men om utgångspunkten är att alla människor förtjänar lika behandling oavsett hudfärg, etnicitet och religion — en princip förankrad i folkrätten och i den svenska grundlagen — är frågan om vad rasism är inte bara akademisk.
