Den 10 december 1948 samlades representanter från 58 stater i Palais de Chaillot i Paris. Luften var fortfarande tung av vad som hänt: koncentrationsläger, massavrättningar, en hel kontinents systematiska försök att utrota en folkgrupp. FN hade grundats tre år tidigare, 1945, med ett löfte om att aldrig mer låta stormakterna bortse från enskilda människors värdighet. Nu skulle löftet formuleras. Efter tre år av förhandlingar antog generalförsamlingen Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna med 48 röster för, noll emot och åtta blanka röster. Dokumentet innehåller 30 artiklar. Enligt Guinness rekordbok är det i dag det mest översatta dokumentet i världen — översatt till över 500 språk.
Bakgrunden: varför 1948 och inte förut
Idén om universella mänskliga rättigheter är äldre än 1948. Den återfinns i upplysningsfilosofin, i den franska deklarationen om medborgarens rättigheter från 1789 och i den amerikanska självständighetsförklaringen. Men ingen internationell mekanism existerade för att skydda dem. Nationernas förbund, grundat 1919, saknade verktyg och politisk vilja.
Förintelsen förändrade det politiska landskapet. Fem upphovspersoner brukar lyftas fram som textens arkitekter: Eleanor Roosevelt, USA, ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter; René Cassin, fransk jurist som senare tilldelades Nobels fredspris 1968; John Peters Humphrey, kanadensisk jurist och organisationens sekreterare; Peng Chun Chang, kinesisk diplomat och filosof; samt Charles Malik, filosof och diplomat från Libanon. Sammansättningen var medveten — ett explicit motstånd mot ett västerländskt monopol på definitionen av mänsklighet.
Arbetet inleddes 1946. Den 10 december 1948 antogs texten i Palais de Chaillot i Paris. De åtta länder som lade ned sina röster var Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sovjetunionen, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Belarus. Ingen röstade mot. FN:s generalförsamlings resolution 217 A (III) beskriver dokumentet som “en gemensam norm för alla folk och nationer.”
Vad FN:s allmänna förklaring är — och vad den inte är
Förklaringen är inte ett juridiskt bindande fördrag. Stater som bryter mot dess principer kan inte dömas av en internationell domstol enbart på grundval av dokumentet. Det var ett avsiktligt val under förhandlingarna — en politisk och moralisk deklaration, inte en rättsregel.
Dess praktiska kraft kom att växa fram indirekt. Förklaringen lade grunden för ett system av folkrättsliga åtaganden och bindande konventioner ratificerade under de följande decennierna. Internationell sedvanerätt har i dag i stor utsträckning absorberats av förklaringens principer. Att en stat undertecknat en konvention baserad på förklaringen innebär att staten är skyldig att genomföra den i nationell lagstiftning — och att internationella organ kan granska efterlevnaden.
Universalitet är förklaringens kärnkrav: rättigheterna gäller alla, oavsett kön, ras, religion, nationalitet eller politisk uppfattning. De är odelbara — man kan inte erkänna rätten till liv och samtidigt neka rätten till rättvis rättegång. Och de är inalienabla: ingen stat eller person kan beröva en människa dem. “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter” — det är artikel 1, och det är förklaringens axiom.
De tre generationerna av mänskliga rättigheter
Den franske juristen Karel Vasak introducerade 1977 en uppdelning av rättigheterna i tre generationer, grundad på den franska revolutionens motto: frihet, jämlikhet, broderskap.
Första generationen — civila och politiska rättigheter
Dessa rättigheter skyddar individen mot statens godtycke. De kräver att staten avhåller sig från ingripanden: rätten till liv, frihet från slaveri, frihet från tortyr, rättvis rättegång, yttrandefrihet, religionsfrihet, rösträtt. De kodifierades i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) 1966.
Andra generationen — ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Dessa rättigheter kräver aktiva statliga insatser: rätten till arbete, rätt till utbildning, rätt till bostad, rätt till hälsa, socialt skydd. De kodifierades i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) 1966. Skillnaden mot första generationen är praktisk: att garantera yttrandefrihet kostar lite; att garantera rätten till mat och bostad kräver resurser och politisk prioritering.
Tredje generationen — solidaritetsrättigheter
Kollektiva rättigheter: rätten till en sund miljö, rätten till fred, rätten till utveckling. Dessa är fortfarande mer omstridda juridiskt och har inte kodifierats i samma grad i bindande internationell rätt. De diskuteras aktivt i FN:s råd för mänskliga rättigheter och speglar en insikt om att mänskliga rättigheter också handlar om kollektiva livsvillkor, inte bara individens förhållande till staten.
Listan: FN:s 30 artiklar om mänskliga rättigheter
Förklaringen är strukturerad i tematiska grupper. Nedan följer en genomgång av samtliga 30 artiklar i FN:s lista.
Artiklar 1–2: Alla är fria och lika
Artikel 1 slår fast att alla människor föds fria och lika i värde och rättigheter, utrustade med förnuft och samvete. Det är förklaringens axiom — allt annat följer av det.
Artikel 2 förbjuder diskriminering: rättigheterna gäller oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller annan ställning.
Artiklar 3–5: Rätten att leva utan terror och slaveri
Artikel 3: Rätten till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4: Slaveri och slavhandel i alla former förbjuds. Ingen ska hållas i slaveri eller träldom.
Artikel 5: Ingen ska utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artiklar 6–11: Juridiskt skydd och rättssäkerhet
Artikel 6: Rätten att erkännas som en person inför lagen — överallt i världen.
Artikel 7: Alla är lika inför lagen och berättigade till samma skydd utan diskriminering.
Artikel 8: Rätt till effektiva rättsmedel vid nationella domstolar vid kränkningar av grundläggande rättigheter.
Artikel 9: Skyddet mot godtyckligt gripande är ett av förklaringens mest citerade krav. Ingen ska godtyckligt gripas, anhållas eller landsförvisas.
Artikel 10: Rätt till rättvis och offentlig rättegång vid en oberoende och opartisk domstol.
Artikel 11: Presumtion om oskuld — alla ska betraktas som oskyldiga tills skuld bevisats inför en öppen rättegång. Inga retroaktiva straff.
Artiklar 12–17: Privatliv, rörlighet och egendom
Artikel 12: Skydd av privatliv, familj, hem och korrespondens mot godtyckliga ingrepp. Skydd mot angrepp på heder och anseende.
Artikel 13: Rörelsefrihet inom varje stats gränser; rätten att lämna ett land och återvända till sitt eget.
Artikel 14: Rätten att söka och åtnjuta asyl från förföljelse — utom vid icke-politiska brott eller handlingar som strider mot FN:s syften.
Artikel 15: Rätten till nationalitet. Ingen ska godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att byta nationalitet.
Artikel 16: Rätten att gifta sig och bilda familj utan inskränkningar på grund av ras, nationalitet eller religion. Lika rättigheter för män och kvinnor under äktenskapet och vid dess upplösning.
Artikel 17: Egendomsrätt — ensam eller i förening med andra. Ingen ska godtyckligt berövas sin egendom.
Artiklar 18–21: Tanke, religion, åsikt och demokrati
Artikel 18: Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet — inklusive rätten att byta religion och att ensam eller i gemenskap med andra utöva sin religion.
Artikel 19: Åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Rätten att utan ingripanden hysa åsikter och söka, ta emot och sprida information och idéer.
Artikel 20: Mötesfrihet och föreningsfrihet. Ingen ska tvingas tillhöra en förening.
Artikel 21: Rätten att delta i landets styrande, direkt eller genom fritt valda representanter. Allmän och lika rösträtt. Folkets vilja är grunden för regeringens myndighet.
Artiklar 22–27: Arbete, utbildning och social trygghet
Artikel 22: Rätt till social trygghet. Staten är skyldig att verka för att ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter förverkligas.
Artikel 23: Rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa arbetsförhållanden och lika lön för lika arbete. Rätten att bilda fackförening.
Artikel 24: Rätten till vila och fritid — inklusive rimlig begränsning av arbetstiden och betald semester.
Artikel 25: Rätten till en levnadsstandard tillräcklig för hälsa och välbefinnande: mat, kläder, bostad, sjukvård och socialt skydd. Moderskap och barndom ger rätt till särskilt stöd och skydd.
Artikel 26: Rätten till utbildning. Grundutbildning ska vara kostnadsfri och obligatorisk. Utbildning ska syfta till att stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Artikel 27: Rätten att fritt delta i samhällets kulturella liv och ta del av vetenskapens framsteg. Skydd för upphovsrätt och konstnärliga verk.
Artiklar 28–30: Genomförande och ansvar
Artikel 28: Rätten till en samhällelig och internationell ordning där förklaringens rättigheter och friheter fullt kan förverkligas.
Artikel 29: Plikter mot samhället. Rättigheter kan underkastas begränsningar enbart i syfte att säkerställa erkännande och respekt för andras rättigheter samt demokratiska samhällets rättmätiga krav.
Artikel 30: Ingen stat, grupp eller person har rätt att vidta åtgärder som syftar till att upphäva de rättigheter och friheter som fastställts i förklaringen. Det är systemets inbyggda skydd mot sig självt.
Från förklaring till lag: de viktigaste konventionerna
Förklaringen öppnade dörren. Bindande konventioner trädde igenom den. Sverige har ratificerat samtliga nio kärnkonventioner.
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), 1966: Juridiskt bindande skydd för civila och politiska rättigheter — rätten till liv, förbud mot tortyr, yttrandefrihet, rättvis rättegång.
Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), 1966: Bindande skydd för andra generationens rättigheter — arbete, utbildning, hälsa.
Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD), 1965.
Konventionen om avskaffande av diskriminering mot kvinnor (CEDAW), 1979.
Konventionen mot tortyr (CAT), 1984: Absolut förbud mot tortyr under alla omständigheter — inga undantag.
Barnkonventionen (CRC), 1989: Antagen som svensk lag 2020. Skyddar alla under 18 år och fastslår barnets rätt att komma till tals i beslut som rör det.
Konventionen om funktionshindrades rättigheter (CRPD), 2006: Sverige bundet sedan 2009.
Europakonventionen, 1950: Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna. Sedan 1995 en del av svensk rätt. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg prövar klagomål från enskilda mot stater — Sverige har dömts ett antal gånger.
Mänskliga rättigheter i Sverige: vad som gäller
Enligt Regeringen.se är staten ytterst ansvarig för att de mänskliga rättigheterna efterlevs. Ansvaret är fördelat på regering, riksdag, domstolar, myndigheter och kommuner. Europakonventionen gäller som lag sedan 1995. En domstol som tillämpar lag i strid med konventionen bryter mot svenska grundlagen, Regeringsformen. Barnkonventionen inkorporerades som lag 2020 och ska beaktas i alla beslut som rör barn.
Svenska institutet för mänskliga rättigheter, inrättat 2021, har uppdraget att övervaka hur Sverige lever upp till sina folkrättsliga åtaganden. FN:s granskningsorgan — kommittéerna kopplade till respektive konvention — granskar Sverige periodiskt och ger rekommendationer. Regeringsformen innehåller en katalog av grundläggande fri- och rättigheter som delvis överlappar med FN:s förklaring, men som också avviker: den svenska grundlagen är mer begränsad i sociala rättigheter och mer utförlig i tryck- och yttrandefrihetsskyddet, som regleras i en helt separat grundlag, Tryckfrihetsförordningen.
Vanliga frågor om mänskliga rättigheter
Hur många mänskliga rättigheter finns det? FN:s allmänna förklaring innehåller 30 artiklar. Utöver dessa finns rättigheter kodifierade i ett tiotal bindande konventioner med egna artikelstrukturer — totalt handlar det om hundratals enskilda rättighetsbestämmelser.
Är FN:s lista juridiskt bindande? Förklaringen i sig är inte bindande. Men de konventioner som baseras på den — Europakonventionen, Barnkonventionen, ICCPR och ICESCR — är juridiskt bindande för de stater som ratificerat dem.
Vad händer om ett land bryter mot mänskliga rättigheter? Det beror på vilken konvention som kränkts. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter kan döma stater att betala skadestånd till enskilda. FN:s kommittéer kan ge rekommendationer. Rådet för mänskliga rättigheter kan genomföra granskning. Ytterst saknar folkrätten tvångsmekanism — men politiskt och diplomatiskt tryck, sanktioner och internationell opinion spelar en dokumenterat reell roll.