Romanen är en lång prosaberättelse, novellen en kort prosaberättelse. Det är den korta formen av svaret. Den långa formen är att skillnaden mellan novell och roman ligger i mer än antalet ord. Den ligger i hur prosatexten är komponerad, hur många personer och miljöer som får plats, hur många handlingstrådar som tillåts löpa parallellt och hur slutet är konstruerat. Vad är skillnaden mellan novell och roman, egentligen — bortom det enkla att den ena är längre än den andra?
Texten går igenom skillnaden mellan novell och roman som epik och prosa, från Boccaccios Decamerone till Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna. Den behandlar också de angränsande formerna kortroman, kortprosa och flash fiction, och varför ordet novell på svenska är något annat än engelskans novel.
Vad orden betyder, egentligen
Ordet novell kommer från italienskans novella, som ursprungligen betydde nyhet. På medeltidens torg var en novella en kort muntlig berättelse om något som hänt. När Giovanni Boccaccio (1313–1375) samlade hundra sådana berättelser i Decamerone mellan 1349 och 1353 etablerade han genren som litterär form.
Ordet roman kommer från medeltidslatinets romanice, som betecknade de folkspråk som utvecklats ur latinet. En roman var länge en berättelse på folkspråket, inte på latin. Genren har därefter utvidgats till att rymma allt från brevroman till postmodern fragmentprosa.
Den största förvirringen rör översättningen till engelska. Engelska novel betyder roman på svenska. Engelska novella betyder kortroman, inte novell. Den svenska novellen heter på engelska short story. Distinktionen missförstås ständigt i svenska boköversättningar och i internationella författarsamtal.
Längd i ord och sidor
Den enkla skillnaden mellan novell och roman är att novellen är kort och romanen lång. Tröskeln rör sig något beroende på källa, men ett etablerat ramverk inom svensk förlagsbransch ser ut så här:
| Form | Ordantal | Sidantal |
|---|---|---|
| Mikronovell | upp till ca 150 ord | en sida eller mindre |
| Flash fiction / kortprosa | under 1 000–2 000 ord | 1–4 sidor |
| Novell | 1 000–7 500 ord | 3–25 sidor |
| Kortroman / novella | 17 500–40 000 ord | under 100 sidor |
| Roman | över 40 000 ord | över 100 sidor |
| Episk roman | över 200 000 ord | flera hundra sidor |
Svenska veckotidningsnoveller hade under 1900-talet ett typiskt format på 9 000–12 000 tecken, motsvarande 1 600–2 200 ord. Det är inte en konstnärlig gräns utan en typografisk: så mycket text fick plats på ett uppslag i Allas Veckotidning, Året Runt eller Vi. Novellens fysik formade en hel generation svenska novellister.
NaNoWriMo använder 50 000 ord som tröskel för att räkna en text som roman. Don Quijote är cirka 380 000 ord, Karl Ove Knausgårds Min kamp runt 1 200 000. Söderbergs novell “Pälsen” från 1897 är 1 700 ord.
Strukturen är den verkliga skillnaden
Ordantalet är den synliga skillnaden. Den verkliga skillnaden ligger i hur prosatexten är byggd. En novell rymmer en central händelse, en huvudkonflikt och färre karaktärer. En roman rymmer en hel utvecklingsgång, ofta flera handlingstrådar och ett större persongalleri med karaktärsutveckling över tid.
En händelse mot en hel utvecklingsgång
Novellens fält är komprimerat i tid och rum, en komprimerad tidsbild snarare än ett utlagt skeende. Söderbergs “Ett halvt ark papper” (i Historietter 1898) utspelar sig under tiden det tar för en man att vika ihop ett papper med telefonnummer från två år. Hela förloppet kondenseras till en handvändning vid hallspegeln. Två år ryms i 1 200 ord eftersom novellen inte beskriver två år utan en stund i nuet som öppnar mot dem. En kort berättelse blir så rymligare än sina sidor.
Romanen arbetar omvänt. Den lägger ut tid och låter karaktärerna förändras genom den. En lång berättelse om en hel utvecklingsgång kräver det rummet. Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1891) rymmer ett helt år av kavaljerernas liv på Ekeby. Klas Östergrens Gentlemen (1980) följer två bröder över decennier. En novell kan klara sig med ett begränsat antal personer inom en begränsad tid — två, tre eller fyra namngivna gestalter. En roman har ofta tolv eller fler.
Dramaturgin är komprimerad
Novellen följer ofta en komprimerad dramaturgisk kurva. Den dramaturgiska kurvan består klassiskt av anslag, fördjupning, konfliktupptrappning, klimax och upplösning. I novellen sker hela rörelsen på några sidor. Anslaget kan vara meningen själv, klimax är ofta en enstaka mening, och slutet är inte en upplösning utan en omskakning.
Edgar Allan Poe formulerade teorin 1842 i sin recension av Nathaniel Hawthornes Twice-Told Tales i Graham’s Magazine. Poe skrev att novellen ska ha en single effect, en enda effekt eller stämning som varje mening ska bidra till.
“If his very initial sentence tend not to the out-bringing of this effect, then he has failed in his first step.”
Poe tillade att en novell ska kunna läsas i ett sträck utan avbrott, inom en till två timmars läsning. Det blev senare den vanligaste definitionen av novellen som kortform.
Romanen kan medvetet bryta den klassiska kurvan. Den har plats för digressioner, parallella plotlinjer och flera klimax. James Joyces Ulysses (1922) följer en hel dag i Dublin men avviker från den lineära dramaturgin i varje kapitel. Romanens form tål det, novellens sällan.
En stilfigur som hör novellen särskilt till är det överraskande slutet, ibland kallat det oväntade slutet. Guy de Maupassants “Halsbandet” (1884) är skolboksexemplet: hela texten omtolkas i sista stycket. Oväntat slut är inte ett genrekrav i romanen.
Berättarperspektivet och språket
Båda formerna kan skrivas i första eller tredje person. Skillnaden är vad berättarens perspektiv kostar. I novellen kan en första person bära hela texten utan att läsaren tröttnar, eftersom kontakten varar i tjugo minuter. I romanen brukar samma jag-form behöva brytas av andra röster. Berättartekniken i novellen kräver språklig precision i varje mening; berättartekniken i romanen kan tåla ojämnhet. Anton Tjechov förordade strikt sparsamhet, beskriven i hans brev till brodern Aleksandr den 10 maj 1886:
“Inget överflöd av adjektiv och adverb. Tre sidor är nog. Författaren ska vara opartisk.”
Den novellpoetiken har präglat hela genrens 1900-tal. Romanen, med sina hundratals sidor, har råd med utvikningar som novellen inte tål.
Den korta formens historia
Boccaccios Decamerone är den europeiska novellgenrens stamfar. Tio adelsmän och adelsdamor flyr digerdöden 1348 och slår sig ned i en villa utanför Florens. Under tio dagar berättar var och en en historia per dag. Hundra noveller om kärlek, list, kvinnors uppfinningsrikedom och prästers hyckleri. Boccaccio gav formen tre saker som följt med: kort omfång, central händelse och ofta överraskande slut.
Voltaires Candide (1759) och de tyska romantikernas noveller (E.T.A. Hoffmann, Heinrich von Kleist) bygger vidare på det boccacciska temat. Edgar Allan Poe formulerade sin teori 1842 och praktiserade den i “The Tell-Tale Heart” (1843) och “The Cask of Amontillado” (1846). Den ryska 1800-talsnovellen är genrens guldålder: Nikolaj Gogols “Kappan” (1842), Ivan Turgenjevs En jägares dagbok (1852), Tolstojs “Hadji Murat” (1912). Slutligen Anton Tjechov (1860–1904), läkare från Taganrog, som skrev över 600 noveller. Tjechov gjorde slutet i novellen till en öppning snarare än en upplösning. “Författarens uppgift är att ställa frågorna, inte besvara dem”, skrev han till förläggaren Aleksej Suvorin den 27 oktober 1888.
Romanens framväxt
Romanen tog form parallellt men på annan väg. Miguel de Cervantes Don Quijote (1605, 1615) räknas ofta som den första moderna romanen. Daniel Defoes Robinson Crusoe (1719) etablerar realistromanen. Fielding, Richardson och Swift bygger ut formen under 1700-talet.
Under 1800-talet växer den episka romanen fram med Balzac, Dickens, Tolstoj och Dostojevskij. Tolstojs Krig och fred (1869) är cirka 587 000 ord. I jämförelse med romanen får 1800-talsnovellen rollen av epik i komprimerad form. Romangenren har då bemästrat hela utvecklingsgångar genom generationer.
Den realism och naturalism som präglar August Strindbergs Röda rummet (1879) skapar parallellt en novelltradition. Strindberg gör novellen till en stor svensk genre genom Giftas (1884) och blir startskottet för den svenska novellens 1900-tal som genrelitteratur.
Tjechov och novellens regler
Brevet från Anton Tjechov till brodern Aleksandr i maj 1886 har kommit att läsas som novellens skrivskola. Tjechov listar sex regler: frånvaro av långa politiska utläggningar, total objektivitet, sanna beskrivningar av personer och föremål, yttersta korthet, djärvhet och medkänsla. Det är inte regler som passar romanen, som tål långa utläggningar utan att hela bygget rasar. Novellen har inte den marginalen.
Tjechovs egna noveller följer reglerna. “Damen med hunden” (1899) är 8 700 ord. “Salen nr 6” (1892) tangerar med 19 000 ord kortromanen. “Studenten” (1894) är endast 2 600 ord.
Den svenska novelltraditionen
Den första svenska novellsamlingen utgavs 1828: Teckningar utur hvardagslifvet del ett av Fredrika Bremer (1801–1865). Bremer ges därmed positionen som grundare av den svenska novelltraditionen, och hennes texter formade ett mönster där hemmet, det vardagliga och kvinnors situation blev temat. Av alla svenska novellförfattare står hon därmed kronologiskt först.
Strindberg och realismen
August Strindberg (1849–1912) gjorde novellen till en stor genre genom Giftas (1884) och Giftas II (1886). Texterna är samhällskritisk realism, ofta polemiskt skarpa, och gav upphov till åtal för hädelse. Giftas är en svit noveller om äktenskapet, sedda från olika klassperspektiv.
Söderberg, den korta formens mästare
Hjalmar Söderberg (1869–1941) kallades redan i sin samtid “den korta formens mästare”. Han gav ut sex novellsamlingar: Historietter (1898), Främlingarna (1903), Det mörknar öfver vägen (1907), Den talangfulla draken (1913), Resan till Rom (1929) och postumt Sista boken (1942). Nästan alla noveller hade tidigare publicerats i tidskrifter och dagspress, framför allt Söndagsnisse-Strix och Dagens Nyheter.
Söderbergs novellteknik bygger på en till synes enkel språklig yta med en avgörande vändning i sista raden. “Pälsen” (1897), “Kyssen” (1901), “Aprilviolerna” (1922) och “Ett halvt ark papper” (1898) följer alla samma princip — en klassisk novell med omvänd struktur, där sista meningen kastar om alla föregående. Texterna är vanligen 1 200–2 500 ord. Söderberg gör Poes single effect till ett moraliskt verktyg, och hans intrig är moralens intrig snarare än händelsens.
Lagerlöf, Boye, Lo-Johansson
Selma Lagerlöf (1858–1940), Nobelpriset i litteratur 1909, gav ut flera novellsamlingar med historiska och regionala motiv: Osynliga länkar (1894) och Drottningar i Kungahälla (1899). Lagerlöfs noveller är längre än Söderbergs, ofta 5 000–10 000 ord, och har sagans drag — en klassisk novell där landskapet är medspelare.
Karin Boye (1900–1941) skrev novellsamlingarna Bebådelse (1932) och Uppgörelsen (1934). Boyes noveller är psykologiska och formellt strama, närmare Tjechov än Söderberg. Ivar Lo-Johansson (1901–1990) publicerade Statarnoveller i två band (1936, 1937). Texterna är kollektiva och tecknar statarsystemets villkor i tjugotalet noveller som tillsammans ger porträttet av en hel klass.
Den moderna svenska novellen
Den moderna svenska novelltraditionen är mindre dominant än 1900-talets. Romanen har kommersiellt och prismässigt dragit ifrån. Per Olov Enquists Berättelser från de inställda upprorens tid (1974), Birgitta Trotzigs Anima (1982) och Torgny Lindgrens Merabs skönhet (1983) är 1900-talets sista stora svenska novellsamlingar.
På 2000-talet märks Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna (2021), hennes första novellsamling och en modern novell i ordets verkliga mening. Boken rymmer elva fristående noveller om död, sex och vatten. “De nya novellerna är täta som romaner”, sade Stridsberg i Boktugg samma år. Den kanadensiska Alice Munro (1931–2024) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2013 som första författare där novellen är huvudgenre.
Bokförlaget Novellix, grundat 2011, ger ut små häften med en novell per häfte. På 1900-talets svenska bokmarknad bars novellen länge av tidskrifter och litterära kalendrar; idag är e-bok och ljudbok format där novellen passar bättre än i den inbundna boken. På bokmarknaden som populärlitteratur har novellen aldrig återhämtat den ställning den hade under veckotidningarnas storhetstid, men dess litterära kvalitet och litterära status — i sammanhanget av böcker och tidskrifter — står utom diskussion.
Kortroman, kortprosa, flash fiction
Mellan novellen och romanen finns kortromanen, internationellt kallad novella. Den är 17 500 till 40 000 ord eller under 100 sidor. Franz Kafkas Förvandlingen (1915) är troligen den mest kända, cirka 24 000 ord. Albert Camus Främlingen (1942) ligger i samma intervall.
Kortromanen behåller romanens utvecklingsgång men i komprimerad form. Den har ett huvudplot, ofta en huvudperson, och kan läsas på två kvällar. Förlagsmässigt är gränsen mot romanen inte skarp; många förlag publicerar formellt en text som roman från cirka 30 000 ord och uppåt.
I andra änden av spektrumet finns kortprosan, även kallad flash fiction, mikronovell eller mininovell. Texterna är vanligen under 1 000 ord, ibland under 100. Det berömda exemplet “For sale: baby shoes, never worn” är sex ord och tillskrivs ofta felaktigt Ernest Hemingway. Kortprosan skiljer sig från prosadikten genom att den är en komplett skönlitterär berättelse med huvudperson, handling, början och slut.
Den engelska litteraturvetenskapen skiljer också ut novelette för texter på 7 500–17 500 ord. På svenska saknas etablerad term.
Vad är skillnaden mellan roman och novell i praktiken
Skillnaden mellan novell och roman syns i åtta mätbara dimensioner. Inget enskilt kriterium är ensamt avgörande, men tillsammans gör de att en redaktör kan placera en text rätt på under en minut.
| Aspekt | Novell | Roman |
|---|---|---|
| Längd i ord | 1 000 till 7 500 | över 40 000 |
| Längd i sidor | 3 till 25 | över 100 |
| Antal huvudpersoner | en till tre | flera, ofta tio eller fler |
| Antal handlingstrådar | en | flera parallella |
| Tidsspann i texten | en stund, en dag, en kort tid | månader, år, decennier |
| Struktur | komprimerad dramaturgisk kurva | utvecklingsgång med digressioner |
| Slut | ofta oväntat eller öppet | upplösning eller summering |
| Läsare-tid | en till två timmar i ett sträck | flera kvällar eller veckor |
Skillnaden är inte normativ. En kort roman är inte automatiskt en novell, och en lång novell är inte automatiskt en kortroman. Avgörande är vad texten gör. En text som rymmer en händelse är en novell oavsett om den råkar nå 10 000 ord. En text som rymmer en hel utvecklingsgång är en roman oavsett om den landar på 35 000 ord.
Hur en författare väljer att skriva roman eller novell
Frågan om man ska skriva roman eller novell är inte i första hand en längdfråga. Den är en formfråga. Är din idé en händelse, en omskakning, ett ögonblicks insikt eller en enskild central konflikt? Då pekar den mot novellen. En idé som rymmer en människas väg genom flera år, en familj genom generationer eller en värld med flera platser och människor pekar mot romanen.
Sara Stridsberg formulerade det praktiskt i samband med Hunter i Huskvarna: vissa berättelser är täta som romaner men kortare, andra kräver utdraget rum. Författaren märker tidigt vilket fall det rör sig om — när en text vill växa, växer den; när den vill vara kompakt, motstår den varje utvidgning.
Den praktiska konsekvensen är att novellen ofta uppfattas som lätt att läsa men svår att skriva. Romanen är omvänt: svår att läsa i sin helhet men mer förlåtande att skriva, eftersom misslyckade scener kan kompenseras av lyckade på andra sidor. Novellen har ingen sida att kompensera på. Varje mening måste bära. Det är den korta formens villkor och hela skillnaden mellan novell och roman i ett.
