Under år 2024 fick 26 300 barn och unga heldygnsvård från socialtjänsten i Sverige enligt Socialstyrelsens senaste statistik, publicerad i oktober 2025. Två tredjedelar av barnen vårdades frivilligt. En tredjedel placerades med tvång enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Hälften av insatserna gick till barn 15 år eller äldre. Familjehem var den vanligaste placeringsformen, följt av HVB och stödboende.
Det är den dokumentära ramen för en av den svenska välfärdens mest ingripande verksamheter. Socialtjänsten kan i sin yttersta form skilja barn från föräldrar med polisens hjälp, mot allas vilja, för månader eller år. Den kan också göra det motsatta, hålla samman familjer som annars hade fallit isär, genom samtal, kontaktpersoner, ekonomiskt bistånd, familjehemsstöd. Vad lagen kräver av denna verksamhet, och vad statistiken visar om utfallet, är därför ett samhällsärende av samma vikt som skolan eller polisen.
Den 1 juli 2025 trädde dessutom en ny socialtjänstlag i kraft, SoL 2025:400. Den ersatte den gamla SoL från 2001 och betecknas av socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall som ett “paradigmskifte”. Lagens tyngdpunkt har förskjutits mot förebyggande arbete, och socialnämnden har fått ett tydligare ansvar för att förhindra brottslighet bland barn och unga.
Vad är socialtjänsten?
Socialtjänsten är en kommunal myndighet och finns i alla kommuner i Sverige, i alla 290 sådana. Den styrs av socialtjänstlagen (2025:400) och leds politiskt av en socialnämnd. Den operativa verksamheten utförs av socialsekreterare, oftast utbildade socionomer. Inom socialtjänsten ryms tre huvudområden: individ- och familjeomsorg, äldreomsorg och stöd till personer med funktionsnedsättning. Det är individ- och familjeomsorgen som möter barn och deras vårdnadshavare. Vid kontakt vänder man sig till socialtjänsten i den kommun där barnet bor, via kommunens växel eller webbplats.
Socialtjänstlagen, SoL, är en ramlag, och den bestämmer ramarna för all kommunal individ- och familjeomsorg. Det innebär att varje kommun kan organisera arbetet efter sina förutsättningar så länge målen uppfylls. Konsekvensen blir att utbudet av öppna insatser, väntetider och bedömningskultur kan skilja sig markant mellan landets kommuner, trots att alla utgår från samma lagstiftning. Vid sidan av SoL styrs arbetet med utsatta barn även av LVU (1990:52), lagen om vård av unga, samt LSS (1993:387) för barn med funktionsnedsättning. Barnkonventionen är svensk lag sedan 1 januari 2020 och fungerar som tolkningsram för barnets bästa. Barnets rättigheter är därmed kodifierade och styr varje beslut socialtjänsten fattar.
Vad gör socialtjänsten för utsatta barn?
Socialtjänsten arbetar med utsatta barn och unga på fyra sätt: genom att stötta föräldrar i föräldraskapet, genom att utreda anmälningar om barn som far illa, genom att besluta om öppna insatser och i sista hand genom att placera barn utanför hemmet. Dessa fyra uppgifter ramar in vad socialtjänsten gör för utsatta barn i Sverige 2026.
Socialtjänstens uppgift är, enligt Socialstyrelsens egen formulering, att i första hand ge föräldrar den hjälp och det stöd de behöver för att kunna ta hand om sitt barn. Den ordningen är inte sentimentalitet utan lagteknik: socialnämnden ska i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling hos barn och unga, och ska aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och unga. Det är först när detta inte räcker som tvångsverktyg blir aktuella.
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för barn och unga som riskerar att fara illa. Socialnämnden ska enligt SoL verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden, ska följa utvecklingen hos barn som visat tecken till en ogynnsam utveckling och ska se till att den unge får vård utanför det egna hemmet om barnets bästa motiverar det. Den sociala barn- och ungdomsvården är den verksamhet som arbetar med dessa ärenden. Barn och familjer som möter denna verksamhet befinner sig ofta i utsatta situationer, och barn i utsatta livssituationer behöver omedelbart stöd. Trygga uppväxtförhållanden är därför ett återkommande nyckelbegrepp i lagen. Kedjan, från det universella föräldrastödet till det yttersta omhändertagandet, är socialtjänstens fundamentala uppdrag mot utsatta barn och unga. Barnkonventionen som svensk lag förstärker dessa skyldigheter.
Det andra fundamentet är skyddet mot våld. Socialnämnden ska enligt Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2022:39 fastställa rutiner för hur personalen ska ställa frågor om våld för att upptäcka våldsutsatta som behöver stöd och hjälp, barn som bevittnat våld och våldsutövare som behöver insatser för att ändra sitt beteende. Barn som bevittnat våld är, sedan en lagändring 2021, en grupp med egen rätt till stöd och hjälp, inte längre en sekundär kategori. Socialtjänsten arbetar därmed parallellt med både föräldrar och barn.
Anmäla oro för barn: så fungerar orosanmälan
Att anmäla oro för barn är ingången till socialtjänstens arbete med utsatta barn. En orosanmälan till socialtjänsten kan göras av vem som helst som känner oro för ett barn, men för vissa yrkesgrupper är det en lagstadgad skyldighet. Bestämmelserna om orosanmälan finns i 19 kap. socialtjänstlagen (2025:400). I den föregående lagstiftningen, SoL 2001:453, låg samma regler i 14 kap. Innebörden är dock densamma: en skarp anmälningsskyldighet för yrkesverksamma, en uppmaning för var och en. Den som misstänker att ett barn far illa, eller hör barnet själv berätta, ska kontakta socialtjänsten i den kommun där barnet bor.
Vem måste anmäla?
Enligt 19 kap. 1 § SoL är följande myndigheter och yrkesverksamma skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa: myndigheter inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, verksamhet enligt LSS, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, andra myndigheter vars verksamhet berör barn och unga, anställda hos dessa myndigheter, samt de som inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet fullgör uppgifter som berör barn och unga. I praktiken omfattas lärare, förskolepersonal, läkare, sjuksköterskor, tandläkare, kuratorer och polispersonal. Dessa yrkesgrupper måste anmäla oavsett om barnet eller vårdnadshavarna vill att de gör det.
Anmälningsplikten utlöses redan av misstanke. Det krävs inga tydliga tecken eller bevis för att anmäla oro för barn. Yrkespersonen ska överlämna sin oro till socialtjänsten och behöver inte själv avgöra om barnet far illa. Den bedömningen är socialnämndens.
Vem bör anmäla?
19 kap. 4 § SoL föreskriver att “var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden”. Bestämmelsen riktar sig till privatpersoner: grannar, släktingar, vänner till familjen, kompisens förälder. Bör är inte ska, men anmälan är samhällets förvarningssystem. Oro för ett barn räcker som grund, även när det enda man har är en känsla av att något inte stämmer.
Kan privatpersoner anmäla anonymt?
Ja, privatpersoner kan vara anonyma, men det förutsätter att man inte uppger sitt namn när man kontaktar socialtjänsten. Den som väl identifierar sig kan inte återta sin identitet. För yrkesverksamma med anmälningsplikt finns ingen rätt till anonymitet.
Utredning av barn som behöver skydd eller stöd
När en orosanmälan kommer in gör socialtjänsten först en omedelbar säkerhetsbedömning. Är barnet i akut fara, till exempel utsatt för pågående våld eller övergrepp, inleds utredning och åtgärder direkt. I övriga fall görs en förhandsbedömning som enligt lag ska vara klar inom 14 dagar. I en akut situation kan socialtjänsten också besluta om omedelbart omhändertagande. Socialtjänsten tar då kontakt med vårdnadshavare och anmälaren för att bilda sig en uppfattning om huruvida en utredning ska inledas.
Utredning inom fyra månader
Om förhandsbedömningen leder till beslut om utredning ska den enligt 14 kap. 3 § SoL (2025:400) bedrivas skyndsamt och vara slutförd inom fyra månader. Förlängning får ske om det finns särskilda skäl. Det är en barnskyddsutredning där socialtjänsten utreder hur barnet har det. Utredningen ska bara vara så omfattande som behövs.
Socialtjänsten utreder barnets situation med stöd av BBIC, barns behov i centrum, Socialstyrelsens nationella system. Familjen ska få en utredningsplan som beskriver vilka frågor som ska besvaras, vilka personer som ska kontaktas och inom vilken tidsram. Socialsekreteraren har rätt att inhämta uppgifter från skola, vård och andra som känner barnet. Familjen informeras alltid om vilka som kontaktas. Vårdnadshavare och barn över 15 år har som regel rätt att läsa allt som dokumenteras i utredningen.
Beslut och insatser
Utredningen avslutas med en bedömning och ett beslut. Tre huvudsakliga utfall är möjliga för barn som behöver skydd eller stöd. Det första är att barnet och familjen erbjuds stöd, som föräldrar och barn samtycker till. Det andra är att familjen tackar nej och, om socialtjänsten inte bedömer att det finns påtaglig risk för barnets hälsa, kontakten avslutas. Det tredje, och allvarligaste, är att socialnämnden ansöker hos förvaltningsrätten om vård enligt LVU. Beslut om avslag eller bistånd ska alltid lämnas skriftligt med motivering, och kan överklagas till förvaltningsrätten.
Stöd och insatser i hemmet: kontaktperson och ekonomiskt bistånd
Det vanligaste utfallet av en barnskyddsutredning är inte placering utan en insats i hemmet. Öppenvården utgör huvuddelen av socialtjänstens arbete med barn och familjer. Insatser från socialtjänsten syftar till att stärka föräldrars förmåga och stötta barnets utveckling utan att skilja familjen åt. Hjälp från socialtjänsten kommer alltid i form av individuellt anpassade insatser, det vill säga åtgärder som utformas efter just det enskilda barnets specifika behov, inte ett standardpaket. Socialtjänstens insatser till barn ska samordnas så att de inte motverkar varandra. Insatser till barn och deras familjer beslutas av socialsekreteraren och kan överklagas.
Öppenvård och stöd i hemmet
Öppenvårdsinsatser omfattar familjerådgivning, familjebehandling, föräldragrupper, samtal vid våld i nära relationer, anhörigstöd och stöd vid separation eller vårdnadskonflikt. Föräldrar får verktyg att stärka relationen med barnet och kan utbyta erfarenheter med andra föräldrar. Samtal sker enskilt eller i grupp. Hjälp och stöd erbjuds i första hand till barnet i den egna familjen, eftersom socialtjänsten arbetar utifrån att placering utanför hemmet ska vara en sista utväg.
Kontaktperson och kontaktfamilj
Kontaktperson är en utvald vuxen som träffar barnet regelbundet och fungerar som en extra trygg person utanför familjen. En kontaktfamilj är samma sak fast som familj, ofta över en helg eller ett lov åt gången. Insatsen är vanlig vid lättare eller medelsvår problematik och kräver ett biståndsbeslut. Om socialnämnden inte verkställer en beviljad kontaktperson inom tre månader är kommunen skyldig att anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Ekonomiskt bistånd
Ekonomiskt bistånd, tidigare kallat socialbidrag, är ett behovsprövat stöd som ska garantera en skälig levnadsnivå. Det är tänkt som en sista utväg när bostadsbidrag, underhållsstöd, föräldrapenning och andra ersättningar inte räcker. Beslut grundas på en individuell prövning av hela hushållets ekonomi.
Omhändertagande och tvångsvård enligt LVU
Placering utanför hemmet är den mest ingripande åtgärd socialtjänsten kan vidta för utsatta barn och unga. Den kan ske på två sätt: med samtycke enligt SoL, eller med tvång enligt LVU. Omhändertagande och tvångsplacering är inte synonymt med LVU, men nästan all långvarig tvångsvård av barn i Sverige beslutas enligt denna lag. Mellan dessa rättsliga former rör sig en stor del av den svenska barn- och ungdomsvården.
Frivillig vård och placering enligt SoL
I många fall är vårdnadshavarna och socialtjänsten överens om att en placering är det bästa för barnet under en period. Det kan handla om en akut situation som familjekris, en förälders sjukdom eller missbruk, eller en tonåring vars hemsituation har låst sig. Insatsen utformas tillsammans med familjen. Barnet kan placeras i familjehem, hos släktingar eller på HVB. Frivillig vård enligt SoL är fortfarande det vanligaste, två tredjedelar av all heldygnsvård sker frivilligt. Vårdnadshavarens samtycke är dock villkorat: tas det tillbaka och barnet riskerar fara illa, ska socialnämnden ansöka om vård enligt LVU. Om barnet riskerar att fara illa övergår en frivillig insats därför snabbt till en tvångsåtgärd.
Tvångsvård enligt LVU
LVU (1990:52) tillämpas när vård enligt SoL inte är möjlig på grund av att vårdnadshavare eller, för barn över 15 år, barnet själv inte samtycker. Två huvudfall regleras i lagen. Det första, 2 § LVU, gäller brister i hemmiljön: misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande som medför påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling. Det andra, 3 § LVU, gäller barnets eget beteende: missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
Beslut om LVU fattas av förvaltningsrätten på ansökan av socialnämnden. Barnet och vårdnadshavarna har rätt till ett offentligt biträde, ofta en advokat, som utses av domstolen och betalas av staten. Domstolen prövar därefter med viss regelbundenhet om vården ska bestå.
Omedelbart omhändertagande
I akuta situationer, när barnet riskerar fara illa på timmar eller dygn snarare än veckor, kan socialnämnden besluta om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Beslutet ska därefter underställas förvaltningsrätten inom en vecka, och rätten prövar då om det ska bestå. Möjligheten är central för att kunna agera snabbt vid till exempel hot, pågående våld eller hemlös ungdom i farlig miljö.
Familjehem, jourhem och HVB: var placeras barn som inte kan bo hemma?
De drygt 26 000 barn som under 2024 fick heldygnsvård fördelades på fyra huvudtyper av placeringsformer. Vilken som väljs beror på barnets ålder, problematik och nätverk.
Familjehem
Familjehem är ett privat hem där en eller två vuxna, ofta med egna barn, tar emot barnet för stadigvarande vård och fostran. Cirka 19 000 barn placeras i familjehem varje år enligt Socialstyrelsens uppskattning, en ökning med knappt en procent jämfört med 2023. Familjehemmet utreds och godkänns av socialnämnden, och får ett arvode samt ersättning för omkostnader. Familjehemmet kan vara ett släktinghem eller ett nätverkshem om barnet har en nära relation till familjen sedan tidigare.
Jourhem
Jourhem är familjer som är beredda att ta emot barn akut, ofta utan förvarning. Vistelsen är kort, från någon natt till några veckor, i avvaktan på utredning eller mer stadigvarande placering. Jourhem utreds och godkänns på samma sätt som familjehem men har en bredare beredskap.
HVB, hem för vård eller boende
Hem för vård eller boende, HVB, är institutionella boenden som drivs av kommunen, regionen eller privata utförare. De är till för barn vars problematik bedöms vara för komplex för familjehem, eller där behovet av strukturerad behandling är stort. Antalet HVB-placeringar har mer än halverats sedan 2018, parallellt med att alternativ som stödboende byggts ut. IVO ska enligt lag genomföra tillsyn av varje HVB minst en gång per år.
Statens institutionsstyrelse och särskilda ungdomshem
Statens institutionsstyrelse, SiS, driver de särskilda ungdomshem som tar emot barn och unga med de allvarligaste problemen. Det är låsbara hem, och placering på ett särskilt ungdomshem sker enligt LVU eller efter dom om sluten ungdomsvård. SiS-hemmen har under senare år återkommande granskats för säkerhets- och behandlingsbrister, och regeringen har i budgeten för 2026 avsatt nya medel för att öka platskapaciteten, förbättra lokalerna och stärka vårdkvaliteten. Hela satsningen för att förebygga att barn och unga hamnar i kriminalitet uppgår enligt regeringen till 972 miljoner kronor för 2026.
Sekretess: vad får socialtjänsten berätta för andra?
Socialtjänsten omfattas av sträng sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Alla som arbetar inom socialtjänsten har tystnadsplikt, och uppgifter får normalt inte lämnas ut till andra myndigheter eller personer utan den berördes samtycke, om inte lagen särskilt medger det.
Alla papper som rör en enskild person samlas i en personakt. Vårdnadshavare har som regel rätt att läsa allt som rör barnet, men socialtjänsten får inte berätta något som kan utsätta barnet för en allvarlig risk. Ju äldre barnet blir, desto mer bestämmer barnet självt vad vårdnadshavare får veta. Barn över 15 år har samma rätt som vårdnadshavare att läsa utredningen, och vissa undantag finns för än yngre barn.
Sekretessen kan brytas i några noggrant reglerade fall. Det vanligaste är polisens begäran vid utredning av allvarliga brott mot barn. Sekretessen kan också vika vid intern samverkan i SIP, om den enskilde samtycker.
Samverkan med skola, hälso- och sjukvård och polis
Barn och unga som far illa fångas sällan upp av en enda myndighet. Skolan ser frånvaron, hälso- och sjukvården ser skadorna, socialtjänsten har lagstadgat ansvar för insatserna, polisen utreder brotten. Samverkan mellan dessa är därför både ett krav i lagstiftningen och en praktisk nödvändighet, både i enskilda ärenden och på övergripande nivå.
Samordnad individuell plan
Samordnad individuell plan, SIP, regleras sedan 2010 i SoL och i hälso- och sjukvårdslagen. När barnet eller den unge behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska kommunen tillsammans med regionen upprätta en SIP, om den enskilde samtycker. Planen ska beskriva vilka insatser barnet behöver, vilken huvudman som ansvarar för vad, hur insatserna ska följas upp och vem som är samordnare. Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, är ofta en av de huvudmän som ingår i en SIP, särskilt när barnet har behov av både social omsorg och hälsa och sjukvård parallellt.
Skolsociala team
En lyckad skolgång är en av de starkaste skyddsfaktorerna mot utanförskap, kriminalitet och psykisk ohälsa. Socialstyrelsen lyfter därför fram skolsociala team som ett centralt verktyg i den nya socialtjänstlagen. Teamen är en arbetsform där skolans personal och socialtjänstens fältarbetare samarbetar kring barn med hög frånvaro eller problematiskt beteende, så att insats kan ske utan att barnet eller familjen först behöver gå igenom en formell utredning.
Förstärkningsteam och regeringens budgetpaket 2026
Regeringen presenterade i november 2025 ett brett paket för att förebygga att barn och unga hamnar i kriminalitet. Satsningarna uppgår till 972 miljoner kronor för 2026 och omfattar en nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn, fler och vidareutvecklade familjecentraler, förstärkning av skolsociala team, fler förstärkningsteam som ska stötta socialtjänstens personal i utsatta områden, fler platser hos SiS, samt utökade verktyg för socialnämnder att besluta om öppna insatser och föreskrifter till vårdnadshavare när samtycke saknas.
“Vårt mål är att barn och unga i riskzon ska mötas av samhällets insatser långt innan ett brott begås”, skriver socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall på regeringen.se. “Många barn och unga som utnyttjas inom kriminalitet har även farit illa tidigare i livet, och målet är att identifiera och fånga upp dem i tid, inte först när de har skadat någon annan.”
Den nya socialtjänstlagen 2025 och förebyggande arbete
Socialtjänstlag (2025:400) trädde i kraft den 1 juli 2025 och ersatte den tidigare SoL (2001:453). Den nya socialtjänstlagen är resultatet av en flerårig utredning, en del av det som kallats “Framtidens socialtjänst”, och innebär flera viktiga förändringar. Förebyggande arbete sätts i centrum, och den nya lagen innebär en förebyggande socialtjänst där tidiga insatser är norm.
Den tydligaste förändringen är att socialtjänsten ska arbeta förebyggande inom hela verksamheten. Detta är inte bara ett tonläge utan en uttrycklig lagstadgad skyldighet. Socialnämnden ska enligt den nya lagen också ha ett tydligare och utökat ansvar för att förebygga brottslighet bland barn och unga. Glappet mellan frivilliga insatser enligt SoL och tvångsvård enligt LVU minskar genom att socialnämnden ska kunna besluta om insatser i öppna former och om särskilda föreskrifter till vårdnadshavare även när samtycke saknas. Socialtjänsten ska därmed kunna komma in tidigt, innan situationen är så allvarlig att barnet behöver omhändertas.
“Den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft i somras innebär ett paradigmskifte där socialtjänsten får bättre verktyg att fånga upp behov tidigt innan de blivit för stora”, har Camilla Waltersson Grönvall sammanfattat reformen.
Hur går det för placerade barn och unga?
Den dokumentära frågan, bortom processen och paragraferna, är vad allt detta leder till. Socialstyrelsens kartläggningar under 2025 och 2026 ger ett delvis dystert svar för utsatta barn och unga som hamnat i samhällsvård.
Det är tre till fyra gånger så vanligt att placerade barn och unga har psykisk ohälsa jämfört med andra jämnåriga, enligt Socialstyrelsens rapport från maj 2025. Många av dessa har vuxit upp med en förälder med psykisk sjukdom eller missbruk. Högst andel finns bland barn och unga på HVB och SiS. En kartläggning från Socialstyrelsen i maj 2026 visar att läkemedelsanvändningen är omfattande hos placerade barn, att flera läkemedel ofta används samtidigt och att vissa förskrivs längre än rekommenderat. Barn och unga på institution förskrivs betydligt mer psykofarmaka än andra grupper, främst flickor 13–17 år och unga kvinnor 18–20 år på HVB och SiS.
På skolan ser det inte bättre ut. Knappt hälften av alla barn som varit placerade i samhällsvård har gymnasiebehörighet vid 17 års ålder, enligt en registerstudie publicerad av Socialstyrelsen i maj 2026. Andelen är högre bland dem som placerats inom samma kommun som ansvarar för vården, och bland dem som placerats i familjehemsvård. Lägst gymnasiebehörighet har 17-åringar som varit placerade på HVB eller SiS.
Det finns också en tydlig socioekonomisk skevhet bakom själva placeringen. Det är fyra gånger så vanligt att barn och unga i områden med stora socioekonomiska utmaningar får heldygnsvård från socialtjänsten jämfört med barn i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar, enligt Socialstyrelsens statistik 2024. Den uppgiften säger något om både samhällets bredare ojämlikhet och om var socialtjänsten möter sina mest komplicerade ärenden. Barn som far illa registreras dock över hela landet, och utsatta barn finns inte begränsade till någon enstaka socioekonomisk grupp.
Vem kontrollerar socialtjänsten?
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är tillsynsmyndighet för socialtjänsten och utfärdar förelägganden vid brister. IVO ska genomföra tillsyn av varje HVB minst en gång per år och tar emot anmälningar om missförhållanden enligt lex Sarah, en bestämmelse som ålägger personal inom socialtjänsten att genast rapportera missförhållanden eller påtaglig risk för missförhållanden i verksamheten. Hjälp från socialtjänsten är därmed en reglerad rättighet och stöd från socialtjänsten kan rättsligt utkrävas av den enskilde.
Beslut av socialnämnden i ärenden som rör barn kan överklagas till förvaltningsrätten och därifrån vidare till kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen. Det är gratis att överklaga och socialtjänsten är skyldig att informera om hur det går till samt vid behov hjälpa den enskilde att skriva överklagandet. Vid LVU finns ett särskilt offentligt biträde, en jurist som företräder barnet och vårdnadshavarna i domstol.
I bakgrunden står Socialstyrelsen som normerande myndighet med föreskrifter, allmänna råd och kunskapsstöd, samt Barnombudsmannen som har en egen anmälningsskyldighet till socialnämnden enligt 7 § lagen om Barnombudsman.
Mellan dessa kontrollinstanser, regeringens budgetbeslut, den nya socialtjänstlagens skärpta krav och de 290 kommunernas olika praxis arbetar Sveriges socialtjänster med 26 300 barn i heldygnsvård, ett oräknat antal i öppenvård, och en hög andel anmälningar som aldrig leder till utredning. Socialtjänsten ska enligt 2025 års lag prioritera tidiga insatser, och behovet av hjälp och stöd är fortsatt stort i samtliga 290 kommuner. Det är systemets givna förutsättning våren 2026, mätt i paragrafer och kronor, och det är från den punkten varje enskilt ärende börjar.
