När den statliga utredningen En kulturkanon för Sverige presenterades den 2 september 2025 saknades ett enda fotografiskt verk i listan. Andréas Hagström, bibliotekarie vid Hasselbladstiftelsen i Göteborg, formulerade det kort: “Svenska fotografer ska känna sig stolta över att inte vara med.” Bedömningen sade lika mycket om kommittén som om fotografin. Det finns nämligen en svensk fotografisk kanon. Den är byggd av enskilda fotografer, av Fotoskolan, Moderna museet, Hasselbladstiftelsen och Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, och har i tre fall belönats med Hasselbladpriset under perioden 1980 till 1997.
Den här texten är en redogörelse för kända svenska fotografer i den kanonen, läst som en kronologi: från Christer Strömholms fotografiska praktik på 1950- och 60-talen, via Sune Jonssons Västerbotten och Anders Petersens Hamburg, till Lars Tunbjörks färgglada Sverige och Lennart Nilssons banbrytande titthålsbilder. Det är inte en uppräkning. Det är en redovisning av vilka kända svenska dokumentärfotografer som format det svenska bildspråket och hur deras verk ligger i förhållande till varandra.
Vad räknas som dokumentärfotografi?
Dokumentärfotografi definieras enligt svenska Wikipedia som en form av bildjournalistik där fotografen försöker skapa en rimligt sanningsenlig och objektiv bild av ett särskilt motiv, ofta en eller flera människor. Termen tillskrivs den amerikanske historikern Beaumont Newhall, som i mars 1938 i tidskriften Parnassus publicerade artikeln “Documentary approach to photography”. Definitionen är bred. Den rymmer både den socialdokumentära traditionen från 1930-talet och den mer subjektiva, personliga dokumentationen som svenska fotografer kom att utveckla efter andra världskriget.
I Sverige har dokumentär fotografi i hög grad organiserats runt två poler. Den ena polen är Christer Strömholms krets i Stockholm, med Fotoskolan som plantskola. Den andra polen är Sune Jonssons arbete vid Västerbottens museum i Umeå, där den kulturhistoriska dokumentationen av landsbygden under fyra decennier producerade en av Europas mer omfattande regionala fotosamlingar. Mellan polerna ligger pressfotograferna, reportagefotograferna och fotokonstnärerna som väver in dokumentärfotografi i den bredare svenska fotografin.
Christer Strömholm: Fotoskolan och Place Blanche
Ture Christer Strömholm föddes den 18 juli 1918 i Vaxholm och dog den 11 januari 2002 i Stockholm, 83 år gammal. Han räknas som den moderna svenska fotografins grundare. Sean O’Hagan i The Guardian beskrev honom 2012 som “the father of Swedish photography both for his abiding influence and for his role as a teacher”. Hasselbladstiftelsens motivering vid tilldelningen av Hasselbladpriset 1997 var mer formell: “one of Scandinavia’s leading photographers, and the first post-war photographer to gain international renown.”
Strömholm började fotografera i slutet av 1940-talet via grafiken. Under 1950- och 60-talen tillbringade han långa perioder i Paris, där han utvecklade sin svartvita gatufotografi och började dokumentera transvestiter i Paris och transsexuella kvinnor i Place Blanche-området. Bilderna sammanställdes 1983 i fotoboken Les Amies de Place Blanche. Innan dess hade Strömholm publicerat Poste Restante (1967), där hans bildberättande i sekvenser etablerades. Han var medlem i Otto Steinerts grupp Fotoform för subjektiv fotografi, en europeisk strömning som ifrågasatte fotografins anspråk på objektivitet.
Hans största insats för svensk fotografi var dock pedagogisk. 1962 grundade Strömholm sin egen Fotoskola i Stockholm — sedermera kallad Christer Strömholms fotoskola. Den utbildade cirka 1 200 elever mellan 1962 och 1974. Bland alumnerna finns Anders Petersen, Gunnar Smoliansky, Björn Dawidsson (Dawid), Eva Klasson, Walter Hirsch, Ulf Simonsson, Marco Plüss, Håkan Pieniowski och Agneta Ekman. Det är genom Fotoskolan som Strömholms metod — närvaron, det subjektiva ögat, det långsamma arbetet — överfördes till nästa generation. Hans bilder etablerade konstnärligt fotografi som en egen, fullvärdig disciplin i Sverige, jämställd med målarkonst och konsthantverk.
Strömholm hade också ett politiskt förflutet som länge hölls i bakgrunden. Han var aktiv i Nordisk ungdom från 1932, ledde en av rörelsens celler och hissade 1936 en hakkorsflagga på Folkets hus i Stockholm. Han dömdes 1938 för inbrott hos den socialistiska organisationen Clarté. 1945 dömdes han för att ha gömt norska nazister och krigsförbrytare som varit Waffen-SS-frivilliga. Att Strömholm under den senare karriären också tog avstånd från ungdomsåren förändrar inte sakfrågan, men historien har länge utelämnats från standardberättelsen om svensk fotografi.
Sune Jonsson och Västerbotten-traditionen
Olov Sune Jonsson föddes den 20 december 1930 i Nyåker utanför Nordmaling och dog den 30 januari 2009. Han var fotograf och författare, och under nästan hela sitt yrkesliv knuten till Västerbottens museum i Umeå. Han räknas till de stora dokumentärfotograferna i Norden.
Hans debutbok Byn med det blå huset utgavs 1959 och har sedan dess setts som den moderna svenska socialdokumentärens startpunkt. Boken kombinerar porträtt av människor i Djupsjönäs och födelsebyn Nyåker med skönlitterära texter — en metod som Jonsson kom att utveckla genom hela sin verksamhet. Andréas Hagström vid Hasselbladstiftelsen beskriver verket som “otroligt vackra porträtt av hårt arbetande människor” och konstaterar: “Jonsson skapar skola med det här verket och får många efterföljare.”
Mellan 1961 och 1995 var Jonsson anställd som fotograf vid Västerbottens museum (Museum of Västerbotten i engelska källor), en 34-årig period som resulterade i 24 fotoböcker och 20 dokumentärfilmer. Bibliografin innehåller Timotejvägen (1961), Bilder av nådens barn (1963), Bilder från den stora flyttningen (1964), Minnesbok över den svenske bonden (1971), Jordabok (1976), Dagar vid havet (1981), Hemmavid (1986) och Och tiden blir ett förunderligt ting (2007). Tematiskt återkommer den västerbottniska landsbygden, småbrukarna, det odlade landskapet och de religiösa sammankomsterna. Den svenska fotografin har få verk av jämförbar bredd och konstfotografi-status.
Jonsson hade tidigt etablerat sin position. Som ung i Stockholm var han med och bildade gruppen “7 stockholmare” på 1950-talet och formulerade i sitt manifest Med fotografens kulturella himmelsfärd som anledning en kritik av “den rådande och ytliga fotoklubbs-estetiken”. Bilderna i hans böcker var inspirerade av August Sander, Walker Evans, Dorothea Lange och Edward Steichens utställning The Family of Man (1955). 1993 fick Sune Jonsson Hasselbladpriset 1993, det internationella erkännandet av livsverket och en bekräftelse på det långa kulturhistoriskt arbete han utfört. Sedan 2014 finns Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi vid Västerbottens museum — en nationell arena för det dokumentära fotografiet med residens, utställningar och ett arkiv på cirka åtta miljoner fotografier och negativ. Det är en av Sveriges mest omfattande regionala kulturhistorisk dokumentation-samlingar.
Anders Petersen och Café Lehmitz
Anders Petersen, född 1944, blev intresserad av fotografi efter att ha sett en bild av Montmartres kyrkogård tagen av Christer Strömholm. Strömholm blev hans mentor och vän i 40 år. Petersen studerade vid Fotoskolan 1966 till 1968. Året han tog examen påbörjade han projektet som skulle bli hans genombrott: dokumentationen av nattgästerna på baren Café Lehmitz i Hamburgs hamnområde, ett arbete som pågick mellan 1967 och 1970.
Fotoboken Café Lehmitz publicerades 1978 och blev startskottet på en lång karriär. Petersen ses som den fotograf som tydligast följt i Strömholms fotspår — också av Moderna museet, som i utställningen Another Story skrev att “Anders Petersen is perhaps the photographer who has most distinctly followed in Strömholm’s footsteps.” I Petersens svartvita bilder finns samma närvaro och samma ointresse för spektakulärt motiv som hos läraren. Kameran är inriktad mot människan, oftast i en sluten miljö och med vakna ögon, och är allt.
Sedan Café Lehmitz har Petersen byggt vidare med projektet City Diary, en pågående svit fotograferad i Stockholm, Paris, Rom och andra städer. Han samarbetade också med JH Engström i From Back Home (2009), en gemensam dokumentation av Värmland. Petersen räknas som en av Sveriges mest internationellt etablerade dokumentärfotografer och är representerad vid Moderna museet, Centre Pompidou och Maison Européenne de la Photographie i Paris.
Lars Tunbjörk och det surrealistiska Sverige
Lars Tunbjörk föddes den 15 februari 1956 i Borås och dog den 8 april 2015 i Stockholm, 59 år gammal. Han började som tidningsfotograf vid Borås Tidning i början av 1970-talet och var anställd vid Stockholms-Tidningen 1981–84. Det var den klassiska svenska pressfotografbanan. Vad som följde var inte klassiskt alls.
Tunbjörks genombrott kom med boken Landet utom sig från 1993. Bilderna föreställde svenskar på allmänna platser under semestern — en på ytan harmlös scen, fångad i mättad färgfotografi, med en blick som vred det vardagliga åt det surrealistiska. The New York Times Magazine recenserade honom som “deadpan portraits of office spaces and suburban lifestyles”. Boken förde in humor och surrealism i den svenska dokumentärfotografin på ett sätt som tidigare svenska reportagefotografer inte hade gjort. Dagens Nyheters Malena Rydell skrev efter hans död att Tunbjörk “visade Sverige genom sitt eget vemod”.
Bibliografin fortsatte. Dom alla (2003), I Love Borås! (2006), Office (2002) — om kontorslivets gula ljus och dess invånare — och Vinter (2007), där Tunbjörk reste runt i Sverige för att fånga mörkrets mentala tillstånd. Han var medlem i Agence Vu och arbetade för The New York Times Magazine, Time och GEO. 1993 hade han utställning vid Hasselblad center i Göteborg, 1995 vid International Center of Photography i New York, och 2018 fick han en retrospektiv på Fotografiska i Stockholm. Hans verk finns i Museum of Modern Arts samling i New York och i Centre Pompidous samling i Paris.
Lennart Nilsson: medicinsk dokumentation som genre
Lars Olof Lennart Nilsson föddes den 24 augusti 1922 i Strängnäs och dog den 28 januari 2017, 94 år gammal. Hans yrkesbana började som reportagefotograf för svenska Se och senare amerikanska Life (anställd 1965 till 1972). Det var en konventionell början på ett okonventionellt arbete.
1965 utgav Bonniers boken Ett barn blir till. Nilsson hade då utvecklat en metod för att med ändoskop och makrofotografi avbilda embryon och foster, en typ av medicinsk fotografi som tidigare varit otänkbar. Bilderna togs på foster från aborter, missfall och utomkvedshavandeskap, placerade i vattenbehållare med belysning från olika håll. Resultatet var bilder som såg ut som foster i livmodern. Boken översattes till en lång rad språk och fick stort genomslag.
Nilsson hade sedan 1940-talet också varit hovfotograf och dokumenterade det svenska kungahuset. Hans priser och utmärkelser inkluderar Picture of the Year (NPPA, USA) 1965, KTH:s stora pris 1972, Hasselbladpriset 1980, fyra Emmy Awards (1982, 1983, 1996), World Press Photo 1996 i kategorin Science & Technology, och Kunskapspriset 2004. När Hasselbladpriset delades ut för första gången var det Lennart Nilsson som fick det — Hasselbladpriset 1980 var ett internationellt erkännande av att medicinsk dokumentärfotografi var en egen, fullvärdig genre.
Tio fotografer och bildbyrån Tiofoto
Året innan Sune Jonssons Byn med det blå huset publicerades, 1958, bildades kollektivet Tio fotografer. Medlemmarna var Sven Gillsäter, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner, Tore Johnson, Georg Oddner och ytterligare fyra fotografer. Kollektivet lade grunden till bildbyrån Tiofoto, som under 1960-, 70- och 80-talen var en av Sveriges centrala bildleverantörer till tidningar, böcker och annonsindustrin.
Tio fotografer som projekt är mindre känt än de enskilda namnen, men dess betydelse är strukturell. Bildbyrån gav reportagefotografer en kommersiell bas och lät dem arbeta dokumentärt utan att vara fast anställda vid en redaktion. Det är samma modell som senare användes av Saftra (1969, grundat av bland andra Anders Petersen och Kenneth Gustavsson) och Mira Bildarkiv (1979). Utan bildbyrå hade den svenska reportagefotografin under efterkrigstiden sett annorlunda ut.
Strömholms elever och en yngre generation
Den svenska dokumentärfotografins övergångsled går genom Fotoskolan. Av de 1 200 eleverna som passerade skolan mellan 1962 och 1974 blev flera centrala figurer. Gunnar Smoliansky (1933–2019), industri- och musikfotograf som lämnade frilanstillvaron i mitten av 1960-talet, utvecklade promenadbilder från Värmdö och en personlig dokumentation av Stockholm. Hans bilder finns i Moderna museets samling (cirka 90 fotografier) och tilldelades Lennart af Petersens-priset av Stockholms stad 2005.
Björn Dawidsson, känd som Dawid (f. 1949), studerade vid Fotoskolan 1969–70 och blev känd för utställningen Rost vid Fotografiska museet i Stockholm 1984. JH Engström, född 1969 i Värmland, var assistent åt Mario Testino i Paris 1991 och åt Anders Petersen i Stockholm 1993. Hans bok Härbärge (1997) dokumenterade kvinnor på härberget Klaragården i Stockholm. Trying to Dance (2004), Haunts (2006) och From Back Home (2009, med Petersen) följde.
I yngre generationer återfinns Anna Clarén (f. 1972), Hannah Modigh, Maria Söderberg, Martin Bogren (f. 1967) och Elin Berge. Den klassiska skolfunktionen — en mentor som tar emot en lärling, släpper iväg en ung fotograf — har överlevt långt efter att Strömholms egen Fotoskola lades ned.
Kanon, kvinnliga fotografer och dokumentationsarbete
Den svenska fotografiska kanonen är ojämnt fördelad mellan män och kvinnor, en obalans som svenska Fotografers Förbund (SFF) nyligen försökte rätta till — som ett led i debatten kring svensk kulturkanon — genom en läsarundersökning publicerad i tidskriften F under hösten 2025. Resultatet blev en lista över 50 verk, med max ett verk per upphovsperson, där flera tidigare förbisedda fotografer fick plats.
Kerstin Bernhard införde med Bonniers kokbok (1960) en ny typ av matfotografi med stora färgbilder. Anna Riwkin-Bricks bilder av samiska flickan Elle Kari (1951) blev startskottet för fotoromanserien Barn överallt. Lisa Kallós omformade modefotografiet under sin 37-åriga period vid Femina. Agneta Ekman, första kursen vid Strömholms Fotoskola 1962, gav 1967 ut Tall-Maja — en serie iscensatta fotografier inspirerade av folksägner. Tuija Lindström blev 1992 Sveriges första kvinnliga professor i fotografi vid Konsthögskolan för fotografi och film i Göteborg och förändrade utbildningens inriktning åt det teoretiska och konstnärliga hållet.
Andra dokumentärfotografer som hör hemma i samma kanon är Hans Runesson, vars bild Kvinnan med handväskan från en nazistdemonstration i Växjö 1985 — där Danuta Danielsson slår en marscherande nynazist — av tidningen Vi och Svensk fotohistorisk förening 1996 utsågs till “Århundradets bästa bild”. Odd Uhrbom gav ut Gruva (1968) tillsammans med författaren Sara Lidman, en bok som påverkade den svenska gruvstrejken 1969–70. Lutfi Özkök (1923–2017) fotograferade en lång serie poetporträtt i svartvit fotografi, en kammardokumentation av Nobelpristagare och svenska författare. Pål-Nils Nilsson och Hans Gedda hör till porträttfotograferna i kanon, även om Gedda också rör sig i annonsfotografi. Maria Söderberg är fotograf och författare verksam i Stockholm, känd för sitt arbete med litterära porträtt.
Hasselbladpriset, Moderna museet och institutionsbygget
Den institutionella ramen runt den svenska dokumentärfotografin har byggts upp parallellt med fotografernas verk. Hasselbladstiftelsens fotografipris instiftades 1980 och tilldelades då Lennart Nilsson. 1993 gick det till Sune Jonsson. 1997 till Christer Strömholm. Tre svenskar på 17 år är ett mått på att svensk dokumentärfotografi vid den här tiden uppfattades som internationellt viktig.
Moderna museet började på 1960-talet köpa in fotografi till sin samling och har sedan dess varit den centrala institutionen för svensk fotokonst. Utställningen Another Story. Photography from the Moderna Museet Collection (2016) visade hur den svenska dokumentärfotografin från 1920 till 1980 bär en egen kontur, med Strömholm, Petersen, JH Engström, Catharina Gotby och Lars Tunbjörk som tongivande namn.
Fotografiska öppnade i Stockholm 2010 och har via publikrekord och regelbundna utställningar bidragit till det breddade intresset för fotokonst. Hasselblad Center i Göteborg, knutet till stiftelsen, har sedan 1987 huserat utställningar med pristagarna. Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi öppnade i januari 2014 vid Västerbottens museum och har ett återkommande residensprogram (stipendium 40 000 SEK) för dokumentärfotografer och dokumentärfilmare. Svenska Fotografers Förbund, grundat 1895, är yrkesförbundet och utger tidskriften F.
Det är i samspelet mellan dessa institutioner och de enskilda fotografernas arbete som den svenska fotografiska kanonen växer. Att den statliga kulturkanonen 2025 inte upptog ett enda fotografiskt verk är därför mindre en estetisk dom än en administrativ försummelse. Kanonen finns. Den har bara aldrig haft sin formella plats i regeringens beredning.
