Frågan vad är dokumentär litteratur har inget kort svar, men ett rakt: dokumentär litteratur är ett litterärt verk som bygger på autentiskt material och återger verkliga händelser. Genren skiljer sig från romanen genom sitt sanningsanspråk och från reportaget genom sin litterära ambition. Den omfattar dokumentärromanen, vittnesmålsromanen, det litterära reportaget och faktion. Som litterär genre är dokumentärlitteraturen ett gränsobjekt inom svensk litteraturvetenskap, närmast besläktat med historisk roman och reportageroman.
Anna Jungstrand, sedan 2023 Sveriges första professor i sakprosa vid Linnéuniversitetet, beskriver i Det dokumentära och litteraturen (Ellerströms, 2020) genren som präglad av en särskild performativitet. Dokumentärlitteraturen måste själv framställa sitt anspråk på att vara dokumentär, samtidigt som den framställer verkligheten. Det är en självreflekterande process. Den genomgriper alla nivåer i texten.
Två böcker som öppnade fältet
Två verk från 1960-talet markerar genrens moderna utgångspunkt. Truman Capotes In Cold Blood publicerades hösten 1965 som följetong i The New Yorker och 1966 i bokform på Random House. På svenska heter den Med kallt blod. Capote hade då arbetat med materialet i sex år. Han kallade själv genren non-fiction novel. Den amerikanska new journalism-rörelsen — Tom Wolfe, Hunter S. Thompson, Joan Didion — växte fram parallellt.
Boken bygger på morden i Holcomb, Kansas, natten den 15 november 1959. Familjen Clutter — fyra personer — sköts ihjäl i sitt eget hem. Capote reste till Holcomb, Kansas tillsammans med författaren Nelle Harper Lee och samlade material under flera år. Han intervjuade gärningsmännen Perry Smith och Richard Hickock fram till deras avrättning. Boken växlar mellan offrens sista dag, mördarnas flykt och rättsprocessen.
Två år senare, 1968, publicerade Per Olov Enquist Legionärerna. Boken är en undersökning av Baltutlämningen 1945–1946, då Sverige utlämnade 146 baltiska soldater till Sovjetunionen. P.O. Enquist intervjuade överlevande och tjänstemän. Han växlade mellan dokumenterade fakta och en författarröst som öppet diskuterar sitt eget arbete. Legionärerna fick Nordiska rådets litteraturpris 1969.
De två böckerna delar metod: ett verkligt skeende, mångåriga intervjuer, en författare som väver in sig själv som figur. De är fortfarande genrens referenspunkter.
Svensk dokumentarism från Norrland till Vietnam
Den svenska dokumentärlitteraturen exploderade kring 1968. Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom gav samma år ut Gruva, en reportagebok från LKAB:s gruvor i Malmberget. Boken byggde på intervjuer med gruvarbetarna under de månader som föregick den stora gruvstrejken. Jan Myrdal hade redan 1963 publicerat Rapport från kinesisk by, byggd på fältarbete i byn Liu Lin under Maos kulturrevolution. Birgitta Stenberg gav 1969 ut Rapport. Texterna formade en svensk dokumentarism med vänsterpolitisk udd.
Det är ur denna miljö Anna Jungstrand hämtar sina exempel i Det dokumentära och litteraturen. Konstruktionen av röst, skriver hon, får i den dokumentära texten en dubbel botten. Det litterära tilltalet måste läsas annorlunda än i skönlitteraturen.
Sven Lindqvist och essäns dokumentära kraft
Sven Lindqvist (1932–2019) representerar en annan linje: essäisten som dokumentär röst. Utrota varenda jävel (1992) är formellt en resedagbok från Sahara men i praktiken en undersökning av den europeiska kolonialismens folkmord. Lindqvist arbetar med historiska källor, citat ur memoarer från koloniala tjänstemän, och egna observationer av öken och vägar. Han väver in sig själv som figur i texten.
Lindqvist skrev över trettio böcker. Myten om Wu Tao-tzu (1967), Bänkpress (1988) och Nu dog du (1999) använder alla varianter av samma metod: en författare med en tes, en arkivresa, en samtida observation. Krönika och essä möts i en dokumentär form som inte är reportage och inte heller fiktion. Lindqvists essäistik bygger på verifierbara källor men gör inget hemligt av urvalet, han pekar ut sin egen ram.
Vittnesmålsromanen och den slaviska linjen
Den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset 2015 i litteratur. Svenska Akademien motiverade priset med formuleringen “för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Hon är den första vinnare vars huvudsakliga verk är dokumentärromaner. Capote nominerades för sin del till Pulitzerpriset för In Cold Blood men fick det aldrig.
Aleksijevitjs metod kommer från den belarusiske författaren Ales Adamovitj. Han kallade sina kollektivromaner roman-oratorium, vittnesmålsroman och episk kör. Aleksijevitj utvecklade metoden vidare. Inför varje bok samtalar hon med hundratals personer. Hon väver sedan ihop rösterna utan att kommentera dem. Författaren blir närmast osynlig.
Hennes svit Utopins röster — Historien om den röda människan består av fem dokumentärromaner. Kriget har inget kvinnligt ansikte skrevs 1983 men anklagades för att vanhelga den heroiska sovjetiska kvinnan och kunde inte publiceras förrän Glasnost hade införts. Den kom ut 1985. Boken förvaltar det kollektiva minnet från andra världskriget ur kvinnornas perspektiv. Samma år publicerades De sista vittnena, om barns krigsupplevelser. Zinkpojkar (1989) bygger på samtal med soldater och soldatmödrar om Sovjetunionens krig i Afghanistan. En rättegång mot Aleksijevitj och boken inleddes 1992 i Minsk men lades ned.
Bön för Tjernobyl (1997, sv. övers. Hans Björkegren 1997) samlar röster från tiden efter kärnkraftshaveriet 1986. Likvidatörer, hustrur, barn, byinvånare som vägrade flytta. Aleksijevitj reste till Belarus och Ukraina i flera år. Den sista boken i sviten, Tiden second hand (2013, sv. övers. Kajsa Öberg Lindsten), behandlar livet efter Sovjetunionens upplösning.
“Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland, där min far föddes och där jag själv levt hela mitt liv, Ukraina, min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska litteraturen, som inte kan föreställa mig vara utan.”
Citatet är ur Aleksijevitjs nobelföredrag i Stockholm 2015.
Att rapportera mot makten
Anna Politkovskaja (1958–2006) arbetade som reporter på Novaja Gazeta i Moskva. Hennes bok Putins Ryssland (2004) och Tjetjenien: sanningen om kriget (2002) byggde på sex år av rapportering från de tjetjenska krigen. Hon dokumenterade övergrepp som ingen annan rapporterade om: tortyrcentraler, försvinnanden, militära operationer mot civila.
Den 7 oktober 2006 sköts hon ihjäl i hisshallen till sitt bostadshus på Lesnaja-gatan i Moskva. Hon var 48 år. Fem tjetjener dömdes 2014 för mordet. Den som beställde det har aldrig identifierats officiellt.
Genren är dokumentär litteratur men priset är konkret. Politkovskaja visste det. Hon arbetade vidare ändå.
Det svenska undersökande reportaget
Maciej Zaremba (f. 1951) representerar det undersökande reportaget i bokform. Han kom till Sverige 1969 efter att ha utvisats från Polen under den antisemitiska kampanjen 1968. Hans bok De rena och de andra (1999) avslöjar den svenska steriliseringspolitiken 1934–1976. Patientens pris (2013) bygger på en reportageserie i Dagens Nyheter om den svenska sjukvårdens marknadsorientering. Texterna ledde till en patientmaktsrörelse och politiska beslut. Litterärt reportage är benämningen Zaremba själv använder om formen.
Janne Josefsson (f. 1956) arbetar i en närliggande tradition. Som reporter på SVT:s Uppdrag granskning och som författare till bland annat Skenet bedrar (2003) bygger han långa, dokumenterade fall. Hans metod är dokumentär: arkivarbete, intervjuer, dolda kameror, lång uppföljning. Resultaten är grävande journalistik men byggstenarna är dokumentär litteratur, fakta i berättande form.
Po Tidholm (f. 1965) skriver om Norrland. Läget i landet (2014) bygger på resor genom svenska glesbygdskommuner. Han varvar reportage, statistik och essä. Det är en dokumentär metod tillämpad på det avfolkade Sverige. Tidholm skriver det själv som en berättelse om periferin.
Åsne Seierstad och gränsernas pris
Den norska journalisten Åsne Seierstad (f. 1970) bodde våren 2002 hemma hos bokhandlaren Shah Mohammad Rais och hans familj i Kabul. Boken Bokhandlaren i Kabul (2003) bygger på dessa månader. Åsne Seierstad valde en berättarteknik där hon själv är osynlig och familjens vardag återges i tredje person. Den blev internationell succé och översattes till mer än 40 språk.
Rais och hans tidigare hustru Suraia Rais stämde Seierstad och hennes förlag för ärekränkning. Suraia Rais vann i första instans 2010 men förlorade i appellationsdomstolen 2011. Norges högsta domstol bekräftade domen 2014. Frågan i målet var inte om Seierstad ljugit, utan vad en författare har rätt att återge ur en familjs privatliv.
Seierstads En av oss (2013) bygger på rättegångsmaterial från attentaten på Utøya och i Oslo den 22 juli 2011. Hon arbetade med 22 000 sidor rättegångsprotokoll och intervjuade ett 70-tal anhöriga. Det är en dokumentärroman om Anders Behring Breivik som väger varje formulering.
Faktion, sakprosa och oklarheten
Termen dokumentärroman har en granne: faktion. Ordet är ett teleskopord av fakta och fiktion. Genren har också släktingar i andra konstformer, dokumentärfilm är den mest uppenbara, och Bo G Jansson behandlar både film och litteratur i sin forskning. Litteraturvetaren Bo G Jansson skiljer i Episkt dubbelspel (Hallgren & Fallgren, 2006) på tre typer av faktion: dokudramat, dramadokumentären och dokusåpan. Capotes Med kallt blod tillhör enligt Jansson den första typen, där den litterära formen dominerar. Lasermannen-skildringar och Gellert Tamas Lasermannen (2002) tillhör den andra, där dokumentet är gränssättande.
Sakprosa är ett bredare begrepp. Termen myntades 1938 av den finländske filologen Rolf Pipping i Finsk tidskrift nr 10. “I sakprosa”, skrev Pipping, “kommer allt an på sak. Känslouttryck äro principiellt uteslutna.” Före Pipping användes ordet normalprosa, ett begrepp som språkvetaren Gustaf Cederschiöld hade formulerat redan 1897: “prosans form skall icke överraska”.
Sakprosa står i motsättning till skönlitteratur. Encyklopedier, recept, bruksanvisningar och nyhetsartiklar är sakprosa. Facklitteratur är sakprosa. Dokumentärlitteraturen är gränsfallet. Den har sakprosans verklighetsanknytning men skönlitteraturens form. Anna Jungstrand kallar den 2023 vid sitt tillträde till professuren i sakprosa, ett samarbete mellan Linnéuniversitetet och Natur och Kultur, för “den producerande gränszonen”. Gränsen mellan fakta och fiktion är där genren bor.
Litteraturvetaren Arne Melberg har hävdat att uppdelningen i sakprosa och skönlitteratur blir allt mindre meningsfull. Texter som överskrider genregränserna dominerar utgivningen. Jungstrand håller med men menar att gränsen ändå måste hållas levande, eftersom själva förhandlingen mellan fakta och fiktion är det som ger dokumentärlitteraturen sin laddning.
Sanningsanspråket och dess prövning
I januari 2009 utbröt en debatt om Liza Marklunds Gömda (1995). Boken hade marknadsförts som “en sann historia”. Bloggare jämförde uppgifter i texten med offentliga handlingar och fann diskrepanser. Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler skrev i en ledare att begreppet “en sann historia” efter detta skulle vara obrukbart i förlagsbranschen.
Den prövningen återkommer i genren. Capotes egen kontakt med gärningsmännen i In Cold Blood har granskats av flera biografier. Dialog som han uppger sig återge är ibland rekonstruerad ur fragment. Aleksijevitj redigerar sina intervjuer hårt, hon skiljer själv mellan rådata och det publicerade. Seierstad arbetade med tolk i Kabul och kunde inte verifiera översättningar mot originalen.
Frågan är inte om dokumentärlitteraturen rymmer ett mått av tolkning. Det gör den. Frågan är vad författaren förklarar för läsaren. Aleksijevitj kallar sina texter romaner och betonar formgivningen. Capote kallade In Cold Blood en non-fiction novel, en novellistisk form, sant innehåll. Den engelska standardfrasen based on a true story gör samma åtskillnad. Marklund kallade Gömda för “en sann historia” utan att differentiera. Det var där debatten 2009 tog sin början. Källkritik blev plötsligt en del av litteraturkritiken.
Att skriva en verklighet som rör sig
Dokumentärlitteraturen står kvar trots problemen. Aleksijevitj har sålt ungefär två miljoner exemplar i översättning. Lindqvist är översatt till 35 språk. Zarembas Patientens pris förändrade en svensk sjukvårdsdebatt. Politkovskajas böcker läses fortfarande i Ryssland trots att hennes tidning Novaja Gazeta tvingades upphöra med papperstidningen i mars 2022.
Genren rör sig. Den nya generationen, Ida Linde, Sigrid Rausing, Carolina Setterwall, Andrev Walden, arbetar med dokumentärlitterära grepp i självbiografi, essä och hybridformer. Anna Jungstrands forskning vid Linnéuniversitetet utgår från 1960-talet men sträcker sig fram till samtiden.
Det är genrens villkor att den måste förhandla om sin egen kontur i varje bok. Sanningsanspråket är inte ett färdigt löfte. Det är ett pågående arbete. Det är, för att låna Jungstrands formulering, en förhandling mellan två situationer, den verkliga och den litterära. Boken ligger i mitten.
