Människor som tvingas lämna sina hem på grund av torka, översvämningar, stigande havsnivåer eller utbrunnen mark kallas i dagligt tal klimatflyktingar. Begreppet är allmänt spritt i media och politik men saknar juridisk hemvist. FN:s flyktingkonvention från 1951 omfattar inte klimatorsakad flykt, och de flesta människor som tvingas på flykt av klimatet har inga av de rättigheter som andra flyktingar har. Siffrorna växer ändå snabbt: 21,5 miljoner människor per år enligt UNHCR, och Världsbanken räknar med 143 till 216 miljoner klimatmigranter fram till år 2050. Här är vad begreppet betyder och varför det förblir oreglerat.
Vad är en klimatflykting?
En klimatflykting är en person som tvingas lämna sitt hem på grund av klimatförändringarnas påverkan, antingen direkt genom väderhändelser som torka och översvämningar, stormar och skogsbränder, eller indirekt genom långvarig missväxt, jorderosion och stigande havsnivåer. Begreppet används om både människor som rör sig inom sitt eget land och om dem som korsar en internationell gräns. Officiellt finns ingen erkänd definition.
Forskningen och FN-systemet använder hellre alternativa termer. UNHCR talar om människor på flykt av klimatrelaterade orsaker. Världsbanken använder klimatmigranter eller internal climate migrants. Forskare som Elin Jakobsson vid Utrikespolitiska institutet säger climate-induced migration, klimatdriven migration på svenska. Lina Lus examensarbete vid Lunds universitet konstaterar i en juridisk granskning att begreppet klimatflykting “existerar i ett juridiskt tomrum”.
Distinktionen mellan klimatflykting och miljömigrant är inte semantisk hårklyveri. En flykting har enligt internationell rätt skydd. En migrant har inte det. Den som kallar gruppen klimatflyktingar pekar därmed underförstått på att den borde ha rättigheter den i dag saknar. Begreppet miljöflyktingar används ibland som synonym till klimatflyktingar; ofta menar man då en bredare grupp som omfattar dem som flyr utbredd miljöförstöring snarare än enbart klimatförändringar. Miljömigranter, klimatmigranter och miljöflyktingar förekommer också i officiella dokument, ofta från IOM (International Organization for Migration), FN:s organ för internationell migration. Klimatorsakade migranter saknar enhetlig kategorisering, och olika institutioner använder olika termer för samma grupp.
Varför står begreppet utanför Genèvekonventionen från 1951
Flyktingkonventionen från 1951, Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning, definierar en flykting i artikel 1 som “en person som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare”. Klimatpåverkan, miljöförstöring och naturkatastrofer finns inte med.
1951 års konvention antogs för att hantera följderna av andra världskriget. Ett protokoll från 1967 utvidgade räckvidden geografiskt, men inte sakligt. Totalt har 149 länder anslutit sig. Klimat och miljö har aldrig förts in. Sammankopplingen mellan klimat och säkerhet, mellan klimat och migration, är därmed en politisk fråga snarare än en rättslig.
“Flykting är ett juridiskt begrepp som kommer från FN:s flyktingkonvention från 1951. Där kan du få flyktingstatus om du flyr från förföljelse i ditt hemland. Men miljö och klimat finns inte med i den konventionen”, konstaterar Elin Jakobsson, forskare vid Utrikespolitiska institutet, i en intervju i tidningen Syre.
Lina Lu vid Lunds universitet noterar två tekniska skäl till varför klimatorsakad flykt inte ryms i konventionsbegreppet. För det första kräver konventionen att personen har korsat en internationell gräns. Den absoluta majoriteten av klimatdriven migration sker inom landets gränser. För det andra kräver konventionen välgrundad fruktan för förföljelse riktad mot personen. Klimatförändringar är inte personliga förföljare; de är opersonliga processer som drabbar i kollektiv.
Att öppna konventionen för omförhandling betraktas av många människorättsorganisationer som riskabelt. Att luckra upp ett 75 år gammalt internationellt instrument kan, i ett politiskt klimat med växande migrationsmotstånd, leda till sämre skydd snarare än bredare. “Man har varit motvilliga att öppna upp och göra omförhandlingar av rädsla för att de grundläggande rättigheterna skulle bli sämre”, säger Jakobsson.
Vad säger siffrorna
UNHCR uppger att i genomsnitt 21,5 miljoner människor tvingas flytta per år på grund av väderrelaterade hot. SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström har konstaterat att fler människor i världen i dag flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter. Flykt på grund av klimatförändringar har därmed blivit den vanligaste enskilda formen av ofrivillig migration i världen.
Världsbankens rapport Groundswell: Preparing for Internal Climate Migration är den mest citerade prognosen. I sitt pessimistiska scenario räknar Världsbanken med 143 miljoner interna klimatmigranter fram till 2050, fördelade på tre regioner: Afrika söder om Sahara, södra Asien (Sydasien) och Latinamerika. En uppdaterad version av Groundswell-rapporten anger 216 miljoner som ett möjligt globalt totalresultat. Globalportalens översikt anger 250 miljoner i ett värstascenario.
Reduktionen är möjlig. Världsbanken bedömer att kraftiga utsläppsminskningar kan dra ned antalet till 31 till 72 miljoner. En av tre åtgärder rapporten föreslår är att inkludera klimatorsakad migration i utvecklingsarbetet, en annan att investera i forskning för att förstå skalan av intern klimatmigration. Den tredje är att begränsa utsläppet av växthusgaser. FN:s klimatpanel IPCC pekar samtidigt på att den globala medeltemperaturen ökat med 1,1–1,2 grader sedan förindustriell tid, och varje tiondels grad i global temperaturökning förstärker både extremväder och migrationspress.
Av de totalt 120 miljoner människor som var på flykt i världen 2024 enligt UNHCR var 73,5 miljoner internflyktingar och 43 miljoner gränsöverskridande flyktingar. Klimatdriven förflyttning utgör en växande andel av båda grupperna, men särskilt av den första.
Människor som flyr inom sitt eget land
Internal Displacement Monitoring Centre (IDMC), som ingår i Norska flyktingrådet, registrerar interna förflyttningar globalt. Statistiken visar att nästan 24 miljoner människor flydde av väderrelaterade skäl bara under 2019. Stormar, orkaner och översvämningar stod för den absolut största delen. Bränder, torka, jordskred och extrema temperaturer tvingade närmare en miljon människor på flykt.
Topplistan över internflyktingar till följd av naturkatastrofer 2019 enligt IDMC:
| Land | Internflyktingar 2019 |
|---|---|
| Indien | 5 018 000 |
| Filippinerna | 4 094 000 |
| Bangladesh | 4 086 000 |
| Kina | 4 034 000 |
| USA | 916 000 |
| Iran | 520 000 |
| Moçambique | 506 000 |
| Etiopien | 504 000 |
| Somalia | 479 000 |
| Indonesien | 463 000 |
En person som flyr inom sitt eget land är en internt fördriven person, eller internt fördrivna personer i plural, på engelska internally displaced person, IDP. Definitionen ryms inte i flyktingkonventionen, men UNHCR har sedan 1998 sina Guiding Principles on Internal Displacement, ett ramverk i 30 punkter som vägleder stater och hjälporganisationer. Ramverket är inte folkrättsligt bindande, men flera länder har inkorporerat dess principer i nationell lagstiftning. “Aldrig i IDMC:s historia har vi registrerat fler internflyktingar än vad vi gör i dag”, har Alexandra Bilak, chef för IDMC, konstaterat.
Människor som korsar en gräns
Den gränsöverskridande klimatmigrationen är svårare att kvantifiera, dels för att flyktingstatus enligt konventionen inte beviljas på klimatgrunder, dels för att klimatförändringar nästan aldrig är den enda anledningen till att en människa flyttar. Lennart Olsson, professor i geografi vid Lunds universitet, betonar att klimatförändringar oftast är en bidragande faktor i ett multi-kausalt sammanhang. Klimatrelaterad migration sker ofta i flera steg, från landsbygd till stad och senare över en gräns, vilket gör att samma människor i rörelse kan kategoriseras olika beroende på var i kedjan de befinner sig.
“Många gånger kan klimatförändringar vara en bidragande orsak till att människor migrerar, men det är sällan den enda anledningen”, säger Olsson i Syre.
Den som korsar en gräns på klimatgrunder har därför i regel inte rätt till asyl. Hen prövas mot ordinarie migrationsregler, vilka varierar mellan länder. I praktiken faller dessa människor mellan internationell flyktingrätt och nationella migrationsregler. Klimatorsakad migration kan vara både frivillig migration, där en familj väljer att flytta innan situationen blir akut, och ofrivillig migration, där människor tvingas fly snabbt undan en specifik händelse. Skillnaden mellan klimatdriven migration och klimatrelaterad migration är glidande, och asylrätt finns sällan i något av dessa fall.
Var i världen flyr människor på grund av klimatet
Världsbankens tre högriskregioner är Afrika söder om Sahara, Sydasien och Latinamerika. Forskningen pekar därtill ut Mellanöstern och Nordafrika, samt lågt liggande önationer i Stilla havet och Indiska oceanen. Sammanlagt bor 600 miljoner människor i lågt liggande kustområden enligt FN-data refererade av Fores. Stigande havsnivåer och extremväder förvärrar klimatförändringarnas konsekvenser i samtliga regioner.
Bangladesh och översvämningarna
Bangladesh är ett av de mest klimatutsatta länderna i världen. 4 086 000 personer flydde inom landets gränser till följd av naturkatastrofer enligt IDMC:s 2019-statistik. En FN-rapport om barn i Bangladesh, refererad av Unicef, uppskattar att 19 miljoner barn i landet riskerar att drabbas av översvämningar, cykloner och andra klimatorsakade katastrofer.
Stora delar av landet förväntas hamna under havsnivå inom de kommande decennierna. Havsnivåer höjs snabbare här än det globala genomsnittet. Salt grundvatten är redan i dag ett problem som försämrar jordbruksmark. Trots detta har Indien, det enda land klimatdrivna bangladeshier realistiskt kan nå, inte anslutit sig till flyktingkonventionen. Människor som tvingas fly hit får i regel ingen flyktingstatus och saknar laglig rätt att stanna.
Tuvalu, Kiribati och de sjunkande östaterna
Önationen Kiribati ligger i Stilla havet och består av 33 koraller och atoller. Den högsta punkten i landet är knappa två meter över havet. På Kiribati har evakuering blivit officiell nationell politik. Regeringen har köpt 22 kvadratkilometer mark på ön Vanua Levu i Fiji, 200 mil bort, för att i framtiden ha någonstans att flytta landets 102 000 invånare.
Tuvalu, ett grannland med liknande topografi, har valt en annan väg. Landet har gått med på ett bilateralt avtal med Australien, Falepili Union (2023), som ger 280 medborgare per år möjlighet att flytta till Australien som permanenta invånare. Det är det första migrationsavtalet i världen som explicit erkänner klimatförändringarna som flyttskäl.
I januari 2020 fattade FN:s kommitté för mänskliga rättigheter ett uppmärksammat beslut i fallet Teitiota mot Nya Zeeland. En familj från Kiribati hade sökt asyl med argumentet att hemlandet höll på att bli obeboeligt. Kommittén avslog asylansökan men noterade att stater i framtida fall kan bryta mot rätten till liv genom att utvisa människor till klimathotade länder. Matthew Scott, jurist vid Raoul Wallenberg-institutet i Lund, har kallat beslutet “principiellt viktigt” eftersom det öppnar möjligheten att ge skydd genom internationell människorätt.
Sahel-bältet och torkan
Sahel-området, det halvtorra bältet söder om Sahara, är en av de mest sammansatta klimatkrisregionerna i världen. Torka och stormar har drabbat området med ökad frekvens. Senegal, Mauretanien, Mali, Burkina Faso och Niger har under det senaste decenniet sett internflyktingsantalet öka tjugofalt enligt Syre. Bakom siffrorna ligger en kombination av ökat våld, växande extremistgrupper, konflikter om knappa naturresurser och allvarliga klimatkonsekvenser.
Klimatorsakade missväxter förstärker konflikter om de redan knappa resurserna. Torka och översvämningar driver bönder från jordbruksmark till städer, och vidare över gränser. Klimatets påverkan på regionens säkerhetssituation är dokumenterad i en rad rapporter från Världsbanken och FN. EU har lagt betydande resurser på sin gränspolisstyrka Frontex och på att stoppa migration redan i transitstater i Sahel. Parallellt försöker FN och EU finansiera The Great Green Wall, ett återplanteringsprojekt på 8 000 kilometer från Senegal till Djibouti, för att bromsa öknens utbredning. Projektet kostar omkring 10 miljarder dollar.
Kalifornien och intern förflyttning i höginkomstländer
Klimatflykt är inte en fråga enbart för Global South. Naturkatastrofer och klimatförändringar driver intern förflyttning även i världens rikaste länder. Kaliforniens skogsbränder under 2018, 2020 och 2025 tvingade hundratusentals människor på flykt inom delstaten. Camp Fire 2018 jämnade staden Paradise med marken och dödade 85 människor. I USA registrerade IDMC 916 000 internflyktingar på grund av naturkatastrofer 2019, vilket placerade landet på femte plats globalt.
Försäkringsbolag drar sig ur klimatutsatta zoner i Florida och Kalifornien. Kostnaden för att återbygga hus i bränderna pressar fastighetsägare bort från riskområden. Förflyttningen registreras sällan som klimatflykt, men effekten är densamma: människor lämnar sina hem på grund av klimatet.
Syrien, när torkan blev krig
Den syriska torkan 2007 till 2010 var den värsta i landet på modern tid. Skördar uteblev och uppskattningsvis en miljon jordbruksfamiljer tvingades flytta till städerna. Den ekonomiska krisen och de sociala spänningarna som följde betraktas av en del forskare som en bidragande faktor till inbördeskriget som bröt ut 2011.
En studie av Colin P. Kelley och kollegor publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences 2015 drog slutsatsen att torkans omfattning sannolikt berodde på den globala uppvärmningen. Studien är omtvistad bland politiska forskare, men den belyser en tydlig mekanism: klimatförändringar förvärrar redan existerande spänningar och driver på migration som i sin tur ökar risken för konflikter.
Försök att fylla det juridiska tomrummet
Eftersom flyktingkonventionen inte täcker klimat har internationella initiativ försökt skapa parallella ramverk. Klimatflyktingar saknar juridiskt skydd enligt 1951 års konvention, och alla försök att skapa internationellt skydd har hittills resulterat i icke-bindande dokument. Det finns ingen erkänd definition på internationell nivå, och inga internationella regelverk som ger gränsöverskridande klimatmigranter rätt att stanna.
Nanseninitiativet startade 2011 på initiativ av Norge och Schweiz. Det var ett mellanstatligt forum för länder som ville diskutera skydd för dem som korsar landsgränser på grund av naturkatastrofer och klimatförändringar. Initiativet utmynnade i Nansen Protection Agenda, som antogs 2015 av 109 länder. Arbetet förs i dag vidare av Platform on Disaster Displacement.
New York-deklarationen antogs den 19 september 2016 vid ett FN-toppmöte. Den ledde till två globala ramverk: Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration (GCM) och Global Compact on Refugees (GCR). Båda antogs 2018 vid en högnivåkonferens i Marrakech. Över 160 av FN:s medlemsländer gav sitt stöd. Ramverken är dock icke-bindande, vilket Matthew Scott vid Raoul Wallenberg-institutet beskriver som “den mest realistiska vägen framåt”.
Parisavtalet från 2015 etablerade en arbetsgrupp om klimatdriven flykt, Task Force on Displacement, som 2018 publicerade rekommendationer. Språket är försiktigt och formuleringarna ofta hypotetiska. Förslagen handlar om att stödja länder i kapacitetsuppbyggnad, på frivillig basis.
Den politiska viljan att gå längre är låg. “Det sammankopplar känsliga politiska områden som migration och klimatförändringar, och där finns det en låg politisk vilja att göra något åt saken”, konstaterar Elin Jakobsson.
New Zealands Pacific Access Category
Nya Zeelands Pacific Access Category Resident Visa är det program som internationellt ligger närmast ett klimatmigrationsvisum. Det infördes redan 2002, alltså före klimatfrågans nuvarande tyngd, men har sedan dess i praktiken fungerat som en migrationskanal från klimatutsatta östater. Programmet tilldelar visum varje år till medborgare från Kiribati (75), Tuvalu (75), Tonga (250) och Fiji (250) genom ett lotterisystem.
Programmet är litet i absoluta tal och täcker långt ifrån den potentiella migrationen från sjunkande östater. Det är inte heller juridiskt formulerat som ett klimatvisum. Men i avsaknad av internationella regelverk har det blivit en av få konkreta institutionella vägar för människor från klimathotade länder.
I december 2023 ingick Australien och Tuvalu det tidigare nämnda Falepili Union-avtalet, som från 2024 ger 280 tuvaluaner per år rätt att invandra till Australien permanent. Avtalet erkänner uttryckligen klimatförändringarna som migrationsorsak, vilket gör det till det första bilaterala avtalet i världen med den formuleringen.
Svensk politik och de borttagna miljöskälen
Sverige hade fram till 2016 en paragraf i utlänningslagen som gav rätt till uppehållstillstånd på grund av miljökatastrof. Bestämmelsen togs bort när den tillfälliga utlänningslagen infördes i juli 2016, ett av flera åtstramande beslut efter migrationsvågen 2015.
Matthew Scott har granskat tillämpningen av paragrafen och hittat omkring 800 fall där ord som översvämning eller cyklon förekommer. Få, om ens något, av fallen ledde till uppehållstillstånd på den specifika grunden. Bestämmelsen var i praktiken sällan tillämpad, men dess borttagande markerade en politisk riktning.
Sedan dess har Sverige inte återinfört möjligheten. Migrationsverket prövar klimatrelaterade asylansökningar mot ordinarie skyddsskäl. Den som inte kan visa förföljelse i flyktingkonventionens mening, alternativt skyddsbehov enligt EU-rätten, får i regel avslag. Svensk migrationspolitik följer därmed huvudfåran: klimat är inte ett asylskäl. Sveriges politik följer EU-linjen, och klimatpolitiken och migrationspolitiken hanteras parallellt men sällan integrerat. Det gör att klimatorsakade asylsökande hamnar i ett politiskt mellanrum.
Vems ansvar är klimatflyktingarna
Spänningen mellan utsläpp och konsekvenser är den fråga som de flesta forskare återkommer till. Världens höginkomstländer står för den övervägande delen av historiska och nuvarande växthusgasutsläpp. Världens låginkomstländer drabbas hårdast av följderna.
“Man bör vara medveten om allvaret och att det finns ett ansvar hos de rika länderna, för klimatförändringarna är inte orsakade av de som drabbas hårdast av dem”, säger Lennart Olsson.
António Guterres, FN:s generalsekreterare och tidigare chef för UNHCR, har kallat klimatförändringarna “ett växande hot mot fred och välstånd”. Hans tidigare uppdrag har gett honom unik insyn i hur klimat- och flyktingfrågorna hänger ihop. Han har upprepade gånger pekat på att klimatförändringarna förvärrar redan existerande politisk instabilitet, urbaniseringspress och resurskonflikter.
Den globala fördelningen av klimatansvar är inte juridiskt avgjord. Loss and Damage-fonden som beslutades vid COP27 i Sharm el-Sheikh 2022 och operationaliserades vid COP28 i Dubai 2023 är ett första steg, men finansieringen är frivillig och summorna långt ifrån tillräckliga. Världens rika länder har hittills lovat omkring 700 miljoner dollar till fonden, vilket är en bråkdel av de uppskattade förlusterna i låginkomstländer som redan i dag uppgår till hundratals miljarder dollar per år.
Att erkänna klimatflyktingar som rättskategori skulle innebära att de som orsakat klimatförändringarna också tar ett ansvar för konsekvenserna. Det är den underliggande logik som blockerar varje försök till bindande internationell reglering. “Man kan tänka sig att något som bidragit till att det tagit så lång tid att erkänna att det finns klimatdriven migration har att göra med att om man erkänner denna grupp, så borde de som orsakat större delen av klimatförändringarna ta mest ansvar för konsekvenserna”, säger Elin Jakobsson. “Men det blir svårt att få någon att ta på sig det.”
Klimatflyktingarna förblir alltså ett begrepp utan juridisk grund. Människorna det syftar på rör sig ändå. Inom landets gränser eller över dem, från Bangladesh till Mumbai, från Kiribati till Fiji, från Sahel till Algeriets Medelhavskust, från Paradise till Sacramento. Den växande gruppen har inget eget juridiskt hem. Att skapa ett är den enda fråga världens stater systematiskt har valt att inte besvara.
