Den 17 december 2021 trädde lag 2021:890 i kraft i Sverige. Den heter formellt “Lag om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden”. I dagligt tal kallas den visselblåsarlagen. Den ersatte en svagare svensk regel från 2017 och bygger på EU-direktivet 2019/1937. Den utvidgade kretsen av skyddade personer från en handfull till nästan alla som arbetar inom en organisation. Den definierar också vad en visselblåsare gör.
En visselblåsare slår larm om missförhållanden av allmänintresse på en arbetsplats. Det är hela definitionen. Den övriga texten i denna artikel handlar om vad varje led i meningen innebär i praktiken, och vad det kan kosta den som vågar genomföra handlingen.
Vad är en visselblåsare?
En visselblåsare är en person med insyn i ett företag, en organisation eller en myndighet som informerar ledningen eller utomstående om att något oegentligt sker. Personen är ofta, men inte alltid, en anställd eller tidigare anställd. Ordet finns med i Svenska Akademiens ordlista sedan 14:e upplagan från 2015. Det är en översättning av engelskans whistleblower, som syftar på engelska poliser som blåste i visselpipor för att kalla på kollegor när de upptäckte ett pågående brott.
Tre kriterier avgör om en handling är visselblåsning enligt svensk lag. Informationen måste röra ett missförhållande av allmänintresse, inte ett personligt klagomål. Den som rapporterar måste ha fått del av informationen i ett arbetsrelaterat sammanhang. Och rapporteringen måste ske via en av de tre vägar lagen erkänner.
En klagomålshantering om en kollegas beteende är inte visselblåsning. En upplevelse av att ha behandlats orättvist är det inte heller. Mobbning och diskriminering hanteras normalt via personalavdelningen. Visselblåsning gäller olagliga, oetiska eller skadliga aktiviteter med konsekvenser för andra än rapportören själv. Brottsoffermyndigheten formulerar det så: “Missförhållandet ska vara av allmänt intresse. Dit räknas normalt inte en enskild persons arbets- eller anställningsförhållanden.”
Vad gör en visselblåsare i praktiken?
Den konkreta handlingen består av tre möjliga vägar. Lag 2021:890 kallar dem intern rapportering, extern rapportering och offentliggörande. Huvudregeln är intern först. Om det inte ger effekt eller om missförhållandet är akut kan visselblåsaren gå direkt till en behörig myndighet eller till media. Valet av väg avgör vilket skydd lagen ger.
Intern rapportering
Intern rapportering innebär att larma den egna arbetsgivaren via en särskild kanal. Arbetsgivare med 50 eller fler arbetstagare är enligt lagen skyldiga att ha en sådan kanal. Företag med fler än 250 anställda behövde ha den på plats senast 17 juli 2022. Företag med 50 till 250 anställda fick frist till 17 december 2023.
Kanalen ska göra det möjligt att rapportera både skriftligt och muntligt. Visselblåsaren får inom sju dagar en bekräftelse på att rapporten mottagits. Inom tre månader ska arbetsgivaren återkomma med uppgifter om vidtagna åtgärder. Identiteten hos den som rapporterar omfattas av sekretess. Endast de som behöver uppgifterna för att utreda ärendet får ta del av dem.
Den som inte kommer åt arbetsgivarens kanal, exempelvis en arbetssökande, kan kontakta en chef eller annan representant som har möjlighet att vidta åtgärder.
Extern rapportering
Extern rapportering innebär larm direkt till en behörig svensk myndighet, i vissa fall till ett EU-organ. Arbetsmiljöverket är samordnande myndighet och för en lista över vilken myndighet som är behörig för vilken typ av missförhållande. Livsmedelsverket tar emot rapporter om livsmedelssäkerhet. Finansinspektionen om finansiella tjänster. Brottsoffermyndigheten om verksamhet inom dess område.
Visselblåsaren får gå direkt externt om missförhållandet bryter mot EU-regler på vissa områden, eller mot svenska regler som har sitt ursprung i EU-rätten. Vid akuta hot eller om intern rapportering inte gett effekt kan en svensk myndighet kontaktas.
Offentliggörande
Offentliggörande betyder vanligtvis att vända sig till media. För anställda i offentlig sektor och i skattefinansierad privat verksamhet inom vård, skola och omsorg är vägen till journalister bred och välbeprövad. Tryckfrihetsförordningens meddelarskydd garanterar att den anställde inte får efterforskas av sin arbetsgivare eller bestraffas för att ha lämnat uppgifter avsedda för publicering. En reporter som tagit emot uppgifterna har tystnadsplikt om källans identitet.
För anställda i privat sektor är situationen svårare. Visselblåsarlagen kräver att intern och extern rapportering först prövats, eller att det finns goda skäl att hoppa över dem, för att lagens skydd ska gälla vid ett offentliggörande.
Vad skyddar lagen?
Skyddet i lag 2021:890 består av två delar: en lista över förbjudna repressalier från arbetsgivaren, och en lista över personkategorier som omfattas. Förbudet gäller avsked, omplacering, indragna förmåner, diskriminering och negativa omdömen i tjänstgöringsbetyg. Arbetsgivaren får inte heller efterforska vem som rapporterat.
Den svenska visselblåsarlagen, lag 2021:890
Lagen omfattar arbetstagare, inhyrda konsulter, praktikanter, arbetssökande, volontärer och tidigare anställda. Också aktieägare och styrelseledamöter omfattas i vissa lägen. Den ersatte SFS 2016:749, som trädde i kraft 1 januari 2017 och endast skyddade arbetstagare som rapporterade om brott som kunde ge fängelse.
Förändringen är väsentlig. Den äldre lagen täckte ungefär en miljon personer. Den nya täcker tre till fyra gånger så många. Den listar också fler typer av missförhållanden: korruption, miljöbrott, mutor, penningtvätt, brott mot konsumentskydd och offentlig upphandling.
Bedömningen av allmänintresset är central. En anställd som rapporterar internt om en konkret oegentlighet i arbetsgivarens verksamhet omfattas av skyddet om hen har skälig anledning att tro att informationen är sann. Lagen kräver alltså inte att rapportören har bevisat något, men inte heller att hen agerat i god tro av ren övertygelse. Skälighet är en juridisk standard, inte en känslomässig.
EU-direktivet 2019/1937
Bakom svenska visselblåsarlagen står EU-direktiv 2019/1937 “om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten”. Direktivet antogs efter att kommissionen 2017 räknat ut att unionen förlorade mellan 5,8 och 9,6 miljarder euro om året i offentlig upphandling som följd av otillräckligt visselblåsarskydd. Vid tiden för antagandet hade endast tio av tjugosju medlemsstater nationell lagstiftning på området.
Direktivet kräver att alla företag inom unionen med 50 eller fler anställda inrättar säkra interna rapporteringskanaler. Det kräver också att medlemsstaterna utser behöriga myndigheter för extern rapportering, ger visselblåsare ett långtgående skydd mot repressalier och hanterar personuppgifter enligt GDPR.
Skyddet av identitet är direktivets kärna. Den som rapporterar ska kunna vara anonym om så önskas, och får aldrig avslöjas för den anklagade utan att rapportörens samtycke först inhämtats.
Meddelarfrihet och källskydd, det parallella systemet
Visselblåsarlagen är inte det första svenska skyddet för den som lämnar känsliga uppgifter. För anställda i offentlig sektor finns ett äldre och i flera avseenden starkare skydd. Det består av fyra grundlagsskyddade rättigheter.
Meddelarfrihet ger alla anställda i offentlig verksamhet rätt att lämna uppgifter till massmedier för publicering, även om uppgifterna är sekretessbelagda. Undantag gäller endast vid kvalificerad sekretess och brott mot rikets säkerhet. Anskaffarfrihet ger alla rätt att samla in uppgifter för att offentliggöra dem, enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Efterforskningsförbudet förbjuder myndigheter att leta efter vem som lämnat uppgifter till media. Repressalieförbudet förbjuder bestraffning av den som använt sin meddelarfrihet.
Källskyddet är reporterns motsvarighet. En journalist som tar emot uppgifter avsedda för publicering har tystnadsplikt om källans identitet. Brott mot källskyddet är en gärning som kan ge fängelse. Tillsammans bildar dessa fyra rättigheter, kompletterade med journalistens källskydd, ett system som existerade i nästan ett sekel innan visselblåsarlagen kom till.
För anställda i privat sektor finns ingen motsvarande grundlagsskyddad meddelarfrihet. Det är där visselblåsarlagen gör störst skillnad. Inom offentliga och skattefinansierade verksamheter inom vård, skola och omsorg gäller dock meddelarskyddet även för privatanställda.
Vad har svenska visselblåsare avslöjat?
Den svenska efterkrigshistorien är präglad av enskilda människor som valt att lämna ut uppgifter trots arbetsrättslig lojalitetsplikt. Flera av deras avslöjanden har lett till ny lagstiftning.
IB-affären, 1973
Håkan Isacson, anställd vid Informationsbyrån (IB), lämnade uppgifter till journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou om att svenska socialdemokratin bedrev politisk åsiktsregistrering av medborgare med vänsteruppfattningar. Avslöjandet publicerades i tidningen Folket i Bild/Kulturfront i maj 1973. Bratt och Guillou åtalades och dömdes för spioneri. Isacson dömdes för medhjälp. IB-affären ledde inte till någon ny lag för visselblåsare. Det dröjde ytterligare fyrtioåtta år.
Boforsaffären, 1984
Ingvar Bratt, anställd vid vapenkoncernen Bofors, avslöjade att företaget smugglat krigsmateriel till länder i Mellanöstern och Indien i strid med svensk lag. Avslöjandet ledde till åtal mot Boforschefer och, så småningom, till Lex Bratt, en regel som skyddar den som lämnar uppgifter till myndighet eller media om allvarliga missförhållanden inom företag.
Sarah Wägnert och Lex Sarah, 1997
I oktober 1997 gick undersköterskan Sarah Wägnert till TV4 med uppgifter om vanvård på äldreboendet Polhemsgården i Solna. Bilder från reportaget visade gamla människor som lämnats utan mat och sjukvård. Wägnert förlorade aldrig jobbet, men händelsen ledde till en lagändring i Socialtjänstlagen som infördes 1999. Den kallas Lex Sarah och innebär att personal i vård och omsorg är skyldig att anmäla missförhållanden inom sin verksamhet.
Macchiariniaffären på Karolinska, 2014
Fyra läkare, Matthias Corbascio, Thomas Fux, Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonson, larmade om kirurgen Paolo Macchiarinis konstgjorda luftstrupar på Karolinska Universitetssjukhuset. Patienterna dog. Karolinska Institutets ledning avfärdade först anklagelserna och försökte få läkarna att dra tillbaka sin kritik. Det dröjde nästan två år innan SVT:s dokumentärserie “Experimenten” 2016 fick lavinen att rulla. Läkarna fick samma år Transparency International Sveriges pris “Årets visselpipa”. Macchiarini dömdes 2023 av Svea hovrätt för grovt vållande till kroppsskada.
Sabbatsbergsbyn och pandemin, 2020
Stine Christophersen, undersköterska vid äldreboendet Sabbatsbergsbyn i Stockholm, drivet av Attendo på uppdrag av Stockholms stad, gick våren 2020 ut i media om bristerna i vården av covidsjuka. Beslutsstöd om att inte ge syrgas eller inläggning på sjukhus tillämpades enligt henne urskillningslöst. Christophersen omplacerades efter avslöjandet.
Och internationellt: Snowden, Manning, Pentagon Papers
Tre internationella fall visar vad insatsen kan kosta. De är skilda i tid med flera årtionden men berör samma fråga: vad en stat gör med en enskild medborgare som vågar lämna ut hemligheter.
Daniel Ellsberg, analytiker vid RAND Corporation, läckte 1971 omkring sjutusen sidor sekretessbelagda dokument till New York Times och Washington Post. Pentagon Papers visade att USA:s regeringar systematiskt ljugit för kongressen och allmänheten om Vietnamkriget. Ellsberg åtalades enligt Espionage Act för spioneri. Åtalet avskrevs sedan det avslöjats att president Nixons män brutit sig in i hans psykiaters mottagning.
Chelsea Manning, då Bradley Manning, var underrättelseanalytiker i amerikanska armén och lämnade 2010 över 700 000 dokument till WikiLeaks. Bland dem fanns videon Collateral Murder från en amerikansk helikopterattack i Irak där elva civila dödades, däribland två Reuters-journalister. Manning dömdes 2013 till 35 års fängelse. Strafet omvandlades av president Obama 2017.
Edward Snowden, konsult för NSA via Booz Allen Hamilton, lämnade i juni 2013 dokument om signalspaningsprogrammet PRISM och masslagring av amerikanska telefondata till The Guardians Glenn Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Snowden lever i Ryssland sedan augusti 2013. Han har aldrig återvänt till USA.
Julian Assange, australisk grundare av WikiLeaks, levde i Ecuadors ambassad i London mellan 2012 och 2019 för att undvika utlämning till USA. Han frigavs i juni 2024 efter ett avtal där han erkände en åtalspunkt för spioneri i utbyte mot frigivning.
Vad kostar det att vara visselblåsare?
Lagen förbjuder repressalier. Verkligheten är mer komplicerad. De flesta visselblåsare lämnar sina anställningar inom två år efter avslöjandet, enligt undersökningar gjorda i USA och Storbritannien. I Sverige saknas systematisk statistik, men de svenska fallen visar mönstret tydligt. Sarah Wägnert behöll sitt arbete men berättade senare att hon under år upplevde social isolering. Stine Christophersen omplacerades. De fyra Macchiarini-läkarna förlorade sina chefspositioner och utreddes själva av Karolinska Institutet innan domen mot Macchiarini fastslogs.
Repressalierna är ofta inte juridiska utan sociala. En visselblåsare bryter mot en arbetsrättslig lojalitetsplikt som inte är skriven men praktiserad. Kollegor drar sig undan. Karriärvägar smalnar. Den som dragit fram ett missförhållande blir påmind om det vid varje anställningsintervju. I privata bolag är formerna för utfrysning subtila, i offentliga organisationer ofta tydligare.
Just rädslan för repressalier är det vanligaste skälet till att människor som ser något inte slår larm. EU-kommissionen konstaterade redan 2017 att tröskeln för att rapportera är hög även med formellt skydd, eftersom skyddet kräver en utdragen rättsprocess att utkräva.
Vad gör visselblåsaren för samhället?
En typisk organisation förlorar fem procent av sin omsättning till bedrägeri. Företag med fungerande visselblåsarsystem rapporterar femtio procent lägre förluster. Siffrorna kommer från ACFE, Association of Certified Fraud Examiners, och bygger på data från tusentals utredda fall världen över. De är ett ekonomiskt argument för att lyssna.
Det civilsamhälleliga argumentet är ett annat. Utan visselblåsare hade IB-affären inte blivit känd, Bofors hade fortsatt sina vapenleveranser, Sarah Wägnert hade aldrig fått en lag uppkallad efter sig och Karolinska Institutet hade behållit en kirurg som dödade sina patienter. De flesta större avslöjanden i grävande svensk journalistik har sitt ursprung i ett tips från en visselblåsare. Demokratin förutsätter att information om makthavarnas verksamhet kan nå ut, även när makthavarna helst vill behålla den för sig själva.
En visselblåsare är därför inte en angivare. Skillnaden ligger i vem som tjänar på avslöjandet. Angiveriet riktar sig mot enskilda medborgare för en stats räkning. Visselblåsningen riktar sig mot organisationen för allmänintressets räkning. De är, i juridisk och moralisk mening, varandras motsatser.
Det är detta lag 2021:890 försöker fånga. Den hjälper inte alltid. Den når inte alltid den som hade behövt skyddet. Men den existerar, och dess existens säger något om vad ett samhälle anser sig värt att förlora om informationen aldrig nådde fram.
