Vad kännetecknar en essä som genre, och varför har essän som genre sysselsatt litteraturvetare i fyrahundra år? Det korta svaret är att essän är en reflekterande text som balanserar fakta och personliga reflektioner i ett prövande tilltal. Essägenren är en form av litteratur i ett mellanting mellan facklitteratur och skönlitteratur. Det längre svaret kräver att man går tillbaka till den 28 februari 1571, då en fyrtioårig fransk adelsman drog sig undan i ett torn för att börja skriva.
Wikipedias beskrivning av essäform är teknisk: essän är “företrädesvis faktabaserad, personligt hållen sakprosa”. Akribi eftersträvas, om än i mindre utsträckning än i den vetenskapliga uppsatsen. Förhandlingen mellan fakta och författarens egen röst, mellan stil och stoff, ger genren dess specifika spänning. Essäns kännetecken sitter inte i ämnet utan i hållningen.
Vad är en essä? Definition och etymologi
En essä är en kort, prövande prosatext där författaren undersöker ett ämne genom att balansera fakta, reflektion och personlig röst. Ordet kommer från det franska ordet essai, som betyder försök, prov eller prövning. Det är franskans essai som ger genren dess hela hållning, en text som inte påstår sig ha svaret utan vägar dem.
I Att läsa prosa från 2020 sammanfattar litteraturvetaren Arne Melberg saken. “Av den litterära prosans många uttrycksformer har essän visat sig vara den mest flexibla. Det betyder att man bara med svårighet kan avgränsa essän som en självständig genre medan man kan finna essäistiska inslag i andra varianter av prosa.”
Essäns form är formellt en prosaform men funktionellt en hållning. Den är subjektiv men inte privat, resonerande men inte vetenskaplig, litterär men inte fiktion. Jaget i essän är inte författarens biografiska person utan en röst som tänker högt. Den prövande karaktären sitter i tonfallet, inte i ämnet.
Essäns ursprung: Montaigne, renässansen och 1580
Michel de Montaigne (1533–1592) räknas som essäns grundare under renässansen. Det sägs att alla franska skolbarn får lära sig vad som hände 28 februari 1571. Då lämnade adelsmannen sitt arbete vid domstolen i Bordeaux och drog sig tillbaka i tornet på familjens lantegendom utanför staden. Han var trettioåtta år. Under de återstående tjugoett åren av sitt liv skrev han där sina Essais, eller Essayer som de heter i Jan Stolpes svenska översättning.
Första bandet utkom 1580 i Bordeaux. Verket växte till tre volymer på sammanlagt cirka 1700 sidor. Det innehåller drygt 1200 citat och parafraser ur antika klassiker och består av 107 essäer i sin slutgiltiga form. Montaigne sade att hans ämne var han själv, men det hindrade honom inte från att resonera kring sorg, lögn, rädsla, vänskap, böcker, Roms storhet, barnuppfostran och stridshästar. Hans språk är prövande, hans tankegång associerar mellan ämnena, hans tankeprocess är synlig på sidan.
I essän Om böner formulerar Montaigne sin metod. “På samma sätt som man presenterar problematiska frågor för diskussion på universiteten framlägger jag formlösa och öppna frågor, inte för att slå fast sanningen utan för att söka den.”
Han har kallats den första moderna människan. Hans skepticism, tydligast i nyckelessän Försvarstal för Raymond Sebond, inspirerade Descartes. Pascal och Nietzsche läste honom. Religionskrigen mellan katoliker och protestanter rasade i Frankrike under hans skrivår, och fientligheterna skymtar förbi i texterna i uttryck som “i vår oroliga tid”.
Sjutton år senare, 1597, publicerade Francis Bacon (1561–1626) sina Essays i England. Hos Bacon antog formen ett kortare och mer aforistiskt drag. Den franska och den engelska essäkonsten blev de två stammarna i genrens trädform, där stilen var central men motsatsernas. Montaigne är vidlyftig och associativ, Bacon koncentrerad och tesinriktad.
Hur skiljer sig essän från andra genrer?
Essän är längre än krönikan men kortare än sakprosans bokformat. När essäer utkommer i bokform är det i regel som essäsamlingar. Den är mer allvarlig än en krönika och mer personlig än en vetenskaplig uppsats. Skillnaden mot debattartikeln är att essän inte måste övertyga utan kan lämna utrymme för osäkerhet och vidare tanke. En läsare som tar sig an en essä möter ett resonemang, inte en tes som ska bevisas.
Arne Nilsson formulerar det i Epoch Times 2024 som en linje: ena ändpunkten är en vetenskaplig artikel, den andra ett kåseri eller kanske en novell. Essän finns mitt på linjen, “en blandning mellan facklitteratur och skönlitteratur, alltså. Hybrid skulle man kanske säga i dag.”
Mot facklitteraturen står essän i en annan ställning än mot skönlitteraturen. Litteraturhistorien.se preciserar: essän ger inte plats åt fiktionen, men är heller inte facklitteratur, eftersom subjektet upptar stor plats. Att essän befinner sig i mellanting mellan dem är genrens definierande särdrag. Den måste definieras genom vad den gör snarare än vad den är.
Essän skiljer sig också från artikeln i tidningspressen genom sin dramaturgi. Den är inte en debattartikel som drivs av en tes och inte ett kåseri som drivs av en kvickhet. Horace Engdahl kontrasterar essäns metod mot pressartikelns i Den enskildes form (2009). “En essäförfattare skall inte gå ut för hårt”, skriver Engdahl, för att i stället allt eftersom närma sig och fördjupa sig i sitt ämne. Artikeln ska däremot vara “en utförligare version av ingressen, som i sin tur är en utförligare form av rubriken”. Essän vänder den ordningen och låter ämnet växa fram.
Essäns kännetecken: prövande, personligt tilltal, öppen form
Tre kännetecken bär hela genren. Det första är det prövande tonfallet. Det andra är det personliga tilltalet och jagets närvaro. Det tredje är den öppna formen, där svaret inte är förutbestämt.
Det prövande tonfallet
Etymologin är inte dekorativ. Att essä betyder försök är genrens hela arbetsbeskrivning. I essän skriver författaren sig fram till sin tanke, inte fram till sin tes. I Skövde högskolas guide till akademisk essä heter det att man “tänker med pennan”, texten ändrar sig allteftersom skribenten reflekterar. Skrivandet blir kunskapssökandets metod, inte dess redovisning.
Det prövande är inte vacklande, det är medvetet. Essäisten väljer att inte stänga frågan i förväg. Montaigne skrev: “Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.” Den meningen är essäns paradoxala kärna. Tankarna får leda framåt, inte slutsatsen.
Det personliga tilltalet och jaget
Jaget i essän är inte privatlivets jag. Det är ett tänkande subjekt som ställer sig i textens mitt och bjuder in läsaren till dialog. Engdahl beskriver essäförfattarens metod som ett samtal med läsaren snarare än ett föredrag. Essäisten talar inte ovanifrån. Författare och läsare undersöker bredvid varandra. Den hållningen, som litteraturvetare kallar dialogisk, är essäns särart.
Sara Danius använder den metoden konkret. I sin essä om husmoderns död i Bonniers kokbok 1960-2010 (2014) associerar hon en husmoders möda med att flå en ål med en kirurgs arbete. Ett konkret föremål kopplas till ett abstrakt fenomen, och tanken öppnas. Det fria associerandet är essäns motor. Essäisten associerar inte slumpvist utan i ordnade hopp mellan nivåer.
Skillnaden mellan subjektiva tankar och objektiva iakttagelser blir i essän inte ett val utan ett växelspel. Det skiljer essäns jag från memoarens, dagbokens eller den självbiografiska romanens. Essäns jag är instrument.
Den öppna formen
Den öppna formen och fri form är essäns strukturella särdrag. Det betyder att essän inte behöver landa i en konklusion. Den kan avsluta med en fördjupad fråga, en associativ utvikning eller en bild som lämnar saken obesvarad. Det är inte ett misslyckande, det är genrens villkor. En essä som ger entydigt svar har närmat sig den vetenskapliga uppsatsen eller debattartikeln och tappat något av sin särart.
I praktiken har de bästa essäerna ändå en röd tråd. Skövde högskolas studieverkstad formulerar det så: utifrån sitt ämne kan essäisten associera fritt, men trots utvikningar ska essän ha en röd tråd. Texten kan vara fri men inte slumpartad. Friheten är textens villkor, inte dess utfall.
Essäns historia: från Bordeaux 1571 till modern svensk essäistik
Genrens historia är fördelad på tre stora epoker: Montaignes Frankrike på 1500-talet, det engelska 1700-talet och den svenska essäistikens 1900-tal.
Det engelska 1600- och 1700-talet
Bacons Essays från 1597 lade grunden för den engelska linjen. På 1700-talet utvecklades essäformen vidare av John Dryden, Joseph Addison och Richard Steele. Tidskrifterna The Tatler och The Spectator gjorde essän till en daglig genre. Charles Lamb (1775–1834) skrev sina Elia-essäer för The London Magazine. På 1800-talet skrev Thomas Babington Macaulay, Thomas Carlyle och Ralph Waldo Emerson essäer som blev den moderna formens prototyper.
Under 1900-talet erövrade kvinnliga författare en genre som länge varit männens. Virginia Woolf (1882–1941) skrev essäer i mer än ett decennium innan hon debuterade som romanförfattare 1915. Hennes A Room of One’s Own är ett av seklets mest lästa essäverk. George Orwell (1903–1950) drev den politiska essäns linje med texter som Politics and the English Language och Shooting an Elephant.
Den svenska essäns 1900-tal
I Sverige introducerades essän under 1700- och 1800-talet och blev särskilt populär under 1900-talet. Före essäns blomning hade både Stagnelius och Strindberg banat väg för essäistiskt skrivande utan att själva använda genrebeteckningen. Wikipedia listar de svenska huvudgestalterna: Viktor Rydberg, Ola Hansson, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, Frans G. Bengtsson, Sara Danius och Horace Engdahl. Litteraturhistorien lägger till Olof Lagercrantz, Karin Boye och Sven-Eric Liedman. Den nyare generationen svenska essäister omfattar Lars Gustafsson, Sara Stridsberg, Mara Lee och Jonna Bornemark.
Forskningen om svensk essäistik är mer blygsam. Göran Hägg disputerade 1978 med Övertalning och underhållning, en avhandling som behandlar den svenska essän mellan 1890 och 1930. Antologin Essä, redigerad av Arne Melberg 2013, ger både historik och urval. Emma Eldelin, litteraturvetare vid Linköpings universitet, gav 2018 ut den 574 sidor långa Att slå dank med virtuositet: Reträtten, sysslolösheten och essän på Ellerströms förlag.
I dag finns flera dedikerade plattformar för essäkonsten i Sverige. Under strecket har funnits i Svenska Dagbladet sedan 1918 och publicerar dagliga essäer av specialister. En understreckare är en fristående essä i tidskrift eller dagstidning där en ämnesspecialist skriver om en bok eller fråga inom sitt fält. Sveriges Radios OBS sänder essäer i programform i P1. Dagens Nyheter Essä, tidskriften Essä, Axess och Respons är andra forum.
Olika typer av essäer: format och innehåll
Essäkonst rymmer flera underformer. Indelningen är inte vattentät, men användbar.
- Litterär essä: reflekterar över litterära verk, författarskap eller kulturfenomen. Den vanligaste typen, exemplifierad av Engdahl, Levertin och Danius.
- Akademisk essä: kombinerar källhänvisningar och vetenskaplig noggrannhet med en personlig röst. Prövar studentens kritiska resonemang.
- Personlig essä: utgår från författarens egen erfarenhet och bryter den mot ett större ämne. Montaignes egen modell.
- Filosofisk essä: utforskar begrepp, idéer och existentiella frågor. Camus, Adorno och Sontag är centrala namn.
- Kritisk essä: granskar ett ämne argumenterande, ofta inom konst, politik eller samhälle. Orwells form.
- Lyrisk essä: använder poetiska medel som täta radbyten och bildspråk. Anne Carson och David Shields är kända företrädare.
- Fotografisk essä och videoessä: utvidgar formen till andra medier, en komponerad serie bilder eller en filmessä med samma logik som den skrivna.
Akademisk essä: röd tråd, personliga reflektioner och egna tankar
Den akademiska essän skiljer sig från den litterära genom sina krav på källanvändning och struktur. Högskolan i Skövde formulerar tre kärnpunkter i sin guide till akademisk essä: vetenskaplig noggrannhet med korrekt citering, en röd tråd genom texten, och en balans mellan fakta och personliga reflektioner. En tydlig frågeställning, ofta formulerad redan i inledningen, håller texten samman.
Strukturellt brukar den akademiska essän ha en inledning som placerar läsaren i ämnet, en avhandlingsdel där resonemanget utvecklas med stöd av källor, och en avslutning som summerar utan tvärsäkra svar. En källförteckning avslutar texten. Den följer en form, men formen ger plats åt författarens egna tankar. Det skiljer den från den vetenskapliga uppsatsen, där en första persons-röst i regel undviks helt.
Det gör den akademiska essän till en pedagogisk träning. Den utvecklar reflektionsförmågan och det självständiga tänkandet. Skövdes studieverkstad beskriver det som att studenten “skriver sig fram till ny kunskap”. Essän är inte bara en redovisningsform utan en arbetsform.
Essäns form, stil och innehåll: inledning, prövning, avrundning
Essäns form är mindre formaliserad än uppsatsens. Den har inga strikta regler, men ett antal återkommande mönster. Också språket är mer rörligt, mer personligt, mer vårdat. Det är språket självt som bär essäns hållning.
Inledningen ska sätta in läsaren i ämnet och väcka intresse. Några rader räcker ofta för att etablera tonen och frågeställningen. Frågeställningen behöver inte vara en tes utan kan vara en kärnfråga, ett perspektiv eller en associativ utgångspunkt. Mittpartiet utvecklar resonemanget genom argumentation, exempel, citat och associationer. Här är essäns dialogiska karaktär som tydligast. Texten närmar sig ett samtal med läsaren.
Avslutningen är essäns mest karakteristiska del. Den kan summera utan att fastslå, eller öppna för fler tankar snarare än ge ett slutgiltigt svar. En bra essä lämnar läsaren med nya frågor eller insikter. Att lämna texten öppen är att respektera sin läsare. Den prövande hållningen sträcker sig fram till sista raden.
Att associera fritt: reträtt och sysslolöshet som essägenrens existensvillkor
Emma Eldelin har i Att slå dank med virtuositet föreslagit att essäns historiska förutsättning är två kulturella tillstånd: reträtten och sysslolösheten. Reträtten är den geografiska eller sociala bortdragenheten som ger tankerum. Sysslolösheten är tiden för det icke-omedelbart-nyttiga.
Montaigne är hennes paradexempel. Hans självvalda tillbakadragande till tornet utanför Bordeaux var inte flykt utan villkor. Aristokraten kunde dra sig undan offentligheten för att kontemplera över tillvaron och det egna jaget. Sysslolösheten var självvald och positivt laddad. Hos Montaigne är den ofta knuten till en melankoli som forskningen sett som kännetecknande för hans skrivande. Eldelin lyfter också fram Charles Lamb, Virginia Woolf och Jenny Diski som exempel på olika reträttformer.
Begreppet sysslolöshet är moraliskt laddat. Robert Louis Stevenson skrev An Apology for Idlers där han hävdade att sysslolöshet inte ska jämställas med overksamhet. Sysslolösheten är essäns produktiva tillstånd. Den frigör tankegången från måste.
Eldelin skriver själv essäistiskt om essägenren och tillämpar dess dialogiska metod på sin egen forskningstext. “Sinnet har invaderats av andras tankar, argument och exempel, vad är mitt och vad är ditt, kan vi tala med varandra?” Det är frågan en essäist ställer sig inför varje text. Den är aldrig riktigt besvarad.
Essän i dag: tidskrifter och nytt liv
Inom litteraturen vidareförs essäkonsten av en ny generation. Sara Stridsberg har skrivit essäistik i bokform och i tidskrift, i längre essäböcker och i kortare reflekterande prosa. Hennes texter har en utpräglat essäistisk ton. Nina Burton, Mara Lee, Jonna Bornemark, Fredrik Sjöberg och Sven-Eric Liedman är några av de svenska essäisterna som Högskolan i Skövde rekommenderar för läsning. Essäns dragkraft som litterär form har inte minskat.
Som genre är essän reformbenägen. Den lyriska essän närmar sig poesin, den fotografiska och rörliga essän hör hemma i bildkonsten. Hybridformer mellan essä, reportage och självbiografi dominerar utgivningen i dag, vilket Arne Melberg konstaterar. Det är essäns gamla styrka, flexibiliteten, som gör den möjlig att förnya utan att ge upp sina kännetecken.
Det är, för att låna en formulering ur Eldelins arbete, en hållning eller en sinnesstämning snarare än en fast form. Det är ett sätt att tänka och skriva som kan tränga in även i andra genrer. Det är essägenrens märkliga seghet. Den har överlevt fyrahundrafemtio år som tradition, fjorton decennier som svenskt fenomen, och visar inga tecken på att vika ned sig.
