World Press Photo award delas ut sedan 1955 av en oberoende ideell stiftelse i Amsterdam. Priset räknas till de mest prestigefyllda inom fotojournalistik och dokumentärfotografi. Den här artikeln går igenom vad priset är, hur juryn arbetar, vilka bilder som blivit ikoniska, vilka svenska fotografer som vunnit, samt de manipulationskontroverser som präglat tävlingen sedan 2013.
Vad är World Press Photo award?
World Press Photo award är den årliga utmärkelse som World Press Photo Foundation tilldelar bilder och bildreportage från det gångna året. Stiftelsen grundades 1955 i Nederländerna och är en oberoende stiftelse som drivs som ideell organisation med säte i Amsterdam. Det prestigefyllda priset omfattar både pressfotografi och dokumentärfotografi. På svenska benämns kategorin årligen som årets bild i flera redaktioner som rapporterar tävlingens utgång.
Tävlingen, formellt World Press Photo Contest, har 42 vinnare per utgåva sedan 2025. Tidigare utdelades färre priser; siffran ökade från 33 vinnare i 2024 års upplaga. Vinnarna kommer från sex regioner och tävlar i kategorierna Singles, Stories och Long-Term Project, utöver de två huvudpriserna World Press Photo of the Year och World Press Photo Story of the Year.
I 2025 års contest bedömdes 59 320 bidrag från 3 778 fotografer i 141 länder. Det innebär att antagningsgraden för vinnare ligger under 0,1 procent. Stiftelsen anger antalet inlämnade bidrag varje år som mätetal på tävlingens omfattning. Priset har sedan starten varit ett centralt referenspunkt för internationell bildjournalistik.
Vem grundade World Press Photo Foundation och hur styrs den?
Stiftelsen grundades 1955 av en grupp nederländska pressfotografer som ville skapa en internationell plattform för pressbilder. Den juridiska formen är en oberoende ideell organisation. Beskyddare är Hans Kungliga Höghet Prins Constantijn av Nederländerna, yngre bror till kung Willem-Alexander.
Organisationens executive director är Joumana El Zein Khoury. Bland nyckelpersoner i den tidigare ledningen finns Pieter Broertjes, tidigare chefredaktör för dagstidningen de Volkskrant. Strategiska partners är Dutch Postcode Lottery, PwC och FUJIFILM Corporation.
Prisutdelningen har historiskt hållits i Oude Kerk i Amsterdam. Den årliga öppningsutställningen 2025 hölls i De Nieuwe Kerk i Amsterdam, från 18 april till 21 september. Sedan 1994 driver stiftelsen även den årliga Joop Swart Masterclass, där 12 fotografer per kohort handleds av etablerade fotojournalister.
Hur fungerar tävlingen World Press Photo Contest?
Tävlingen bedöms i två steg. Sex regionala juryer, var och en bestående av fem yrkesverksamma fotografer, väljer först ut bidrag per region. Sedan utser den globala juryn, bestående av sju personer (de sex regionala juryordförandena plus en global juryordförande), den slutliga vinnaren av Photo of the Year. Varje regional jury arbetar oberoende fram till det att deras urval skickas vidare.
Verifieringen sker av två oberoende digitala analytiker som granskar originalfilerna för manipulation. Stiftelsen verifierar också fotografernas professionalitet och faktakontrollerar varje story.
Vilka är de sex regionerna?
De sex regionerna är Afrika, Asia Pacific och Oceanien, Europa, Nord- och Centralamerika, Sydamerika samt Väst-, Central- och Sydasien. Per region utses tre Singles-vinnare, tre Stories-vinnare och en Long-Term Project-vinnare.
Hur stora är prispengarna?
Standardprispengarna är 1 000 euro per kategorivinnare. Photo of the Year-vinnaren får ytterligare prispengar på 10 000 euro. Både vinnaren och de två finalisterna får också en Fujifilm GFX100 II-kamera med batterier och laddare samt ett val mellan två GF-objektiv eller en fixed-lens-kamera Fujifilm GFX100RF, totalt värde över 14 000 euro per pristagare.
Alla vinnare ingår i den årliga internationella vandringsutställningen som 2025 turnerade till över 60 platser. Stiftelsen publicerar också en yearbook i över 30 000 exemplar översatt till sex språk.
Varför förbjuder tävlingen AI-bilder?
World Press Photo förbjuder ai-bilder explicit, både generative fill och fullt AI-genererade bilder. Förbudet mot generativ AI trädde i kraft inför 2024 års tävling och skärptes ytterligare 2025. Skälet är att utmärkelsen ska premiera dokumentärt vittnesbörd, inte konstruktion. Stiftelsens etiska riktlinjer publiceras i en code of ethics på worldpressphoto.org.
Verifieringen sker enligt en flerlagrad process som motsvarar en formell verifieringsprocess. Två oberoende digitala analytiker granskar originalfilerna efter spår av sammansättning, AI-syntes eller andra digitala bearbetningar utöver normal redigering. Manipulerade bilder elimineras direkt. Fotografernas professionella status verifieras parallellt, liksom de fakta som bilderna gör anspråk på.
Vad är World Press Photo of the Year?
World Press Photo of the Year är tävlingens huvudpris. Juryns formulering anger att vinnarbilden “inte bara är årets fotojournalistiska sammanfattning, utan representerar en fråga, situation eller händelse av stor journalistisk betydelse, och gör detta på ett sätt som visar en exceptionell nivå av visuell perception och kreativitet”. Den globala juryn väljer en vinnare och två finalister.
Story of the Year tilldelas ett flerbildsreportage som utforskar ett socialt relevant tema med fotografisk intensitet. Varje kategorivinnare är berättigad att kandidera till Photo of the Year, vilket innebär att huvudpriset i praktiken väljs ur de 42 vinnande bidragen.
Vilka är de mest ikoniska Photo of the Year-bilderna?
Sedan 1955 har Photo of the Year utdelats nästan varje år. Bilderna återspeglar tidens politiska och humanitära kriser. Eddie Adams “Saigon Execution” från 1968 visade avrättningen av Nguyễn Văn Lém. Charlie Coles “Tank Man” från 1990 dokumenterade en demonstrant framför stridsvagnar vid Himmelska fridens torg. James Nachtwey vann för svältkatastrofen i Somalia 1993 och folkmordet i Rwanda 1995.
Tre bilder hör till de mest omtalade och kontroversiella: Nick Uts napalmbild från 1972, Kevin Carters Sudanbild från 1993 och Paul Hansens Gaza-bild från 2012.
Vad föreställer “The Terror of War” från 1973?
“The Terror of War”, känd som Napalm Girl, togs 8 juni 1972 i byn Trảng Bàng under Vietnamkriget. En sydvietnamesisk A-1E Skyraider tappade napalm av misstag på civila och egna trupper. Den nioåriga Phan Thi Kim Phuc fick tredje gradens brännskador på 30 till 35 procent av kroppen, inklusive hela vänsterarmen och nästan hela ryggen. Två civila dog i bombningen, båda barn till Phucs moster.
Bilden fick Pulitzerpriset 1973 för Spot News Photography, World Press Photo of the Year 1973, George Polk Award 1972 och Overseas Press Club Award 1972. Den var länge tillskriven Associated Press-fotografen Nick Ut. Inom AP fanns då en oskriven policy mot publicering av frontal nudity, särskilt av barn. Saigonbureauns chef Horst Faas drev igenom publiceringen. New York-redaktören Hal Buell bekräftade beslutet med argumentet att nyhetsvärdet vägde tyngre än reservationen om south vietnamese flygattacks-bilder.
Nick Ut har beskrivit ögonblicket: “I cried when I saw her running. If I don’t help her, if something happened and she died, I think I’d kill myself after that.” Efter att ha tagit bilden körde han Phuc till sjukhus i Củ Chi.
Vad hände i Sudan 1993 när Kevin Carter tog sin Pulitzerbild?
Kevin Carter, sydafrikan och medlem av The Bang-Bang Club, anlände till Ayod i södra Sudan (South Sudan) i mars 1993 tillsammans med kollegan João Silva. Bakgrunden var en sudan famine där 40 procent av barnen under fem år var undernärda enligt UNESCO och Operation Lifeline Sudan, och uppskattningsvis 10 till 13 vuxna dog av svält per dag enbart i Ayod. Carter fotograferade ett undernärt barn som kollapsat i sanden medan en vulture stannade i bakgrunden cirka 49 meter bort.
Bilden publicerades i New York Times 26 mars 1993 under titeln “The Vulture and the Little Girl”. Den vann Pulitzer Prize for Feature Photography 1994. Carters bild vann dock inte World Press Photo of the Year, den vann Pulitzer-priset, en parallell amerikansk utmärkelse. James Nachtwey tog World Press Photo of the Year 1993 för en bild från samma svältkatastrof.
Carter dog av kolmonoxidförgiftning genom självmord 27 juli 1994, fyra månader efter Pulitzer-utdelningen, 33 år gammal. Barnet identifierades 2011 som pojken Kong Nyong; han överlevde händelsen men dog omkring 2007 enligt familjen. Susan Sontag formulerade i essän “Regarding the Pain of Others” (2003) den etiska invändning som följt bilden: “There is shame as well as shock in looking at the close-up of a real horror.” Fallet aktualiserade en återkommande debatt om etik i krigsfotografi.
Vad gjorde Paul Hansens vinnarbild 2013 så omtvistad?
Paul Hansen från Dagens Nyheter, fotograf där sedan år 2000, vann World Press Photo of the Year 2013 för bilden “Gaza Burial”. Bilden togs 20 november 2012 i Gaza City under Operation Pillar of Defense. Den visar en begravningsprocession i Gaza för tvååriga Suhaib Hijazi och hennes treåriga bror Muhammad, dödade av en israelisk flygattack mot familjehemmet. The Hijazi family förlorade också pappan Fouad; mamman skadades kritiskt. Bilden av två palestinska barn blev omedelbart en av tävlingens mest spridda.
Strax efter prisutdelningen ifrågasattes bilden. Kritiken gällde misstänkt manipulation av ljus och färg. En forensisk analys av bildens originalfil bekräftade att bilden inte var en sammansättning, men noterade en ovanligt tät tonkartläggning. Hansen behöll priset. Han har sedan vunnit ytterligare utmärkelser inom World Press Photo, bland annat andra pris i kategorin General News 2016, samt utsetts till Sveriges Photographer of the Year nio gånger.
Vilka svenska fotografer har vunnit World Press Photo?
Paul Hansen är den enda svensk som vunnit World Press Photo of the Year. Han fick priset 2013 för “Gaza Burial”. Hansen har också tagit hem POYi Photographer of the Year 2010 och 2012 samt en rad ytterligare utmärkelser.
Magnus Wennman på Aftonbladet vann kategorin People två år i rad, 2017 och 2018. Hans vinnarbild från 2018 visar två unga flickor med uppgivenhetssyndrom, Djeneta och hennes syster Ibadeta. Djeneta hade vid fotograferingen varit okontaktbar i två och ett halvt år, hennes syster i över sex månader.
Pieter ten Hoopen, baserad i Sverige, vann Story of the Year 2019 för reportaget “The Migrant Caravan”, som följde centralamerikanska migranter på väg till USA. Tidigare har även Niclas Hammarström tilldelats tredje pris i news events, och DN-fotografen Roger Turesson tredje pris i Contemporary Issues 2018 med en bild tagen under Pyongyang Marathon. I 2026 års tävling fick Sanna Sjöswärd ett pris i Stories-kategorin för “Engla Louise”.
Sammantaget innebär det att svenska bildjournalister har vunnit World Press Photo-priser regelbundet under 2010-talet och 2020-talet, oftast i kategorier som rör människor, dokumentärt långformat och konflikt. Den svenska traditionen av bildjournalistik har därmed haft en stadig närvaro i tävlingens senaste decennier.
Vad föreställer 2025 års och 2026 års Photo of the Year?
Photo of the Year 2025 tilldelades Samar Abu Elouf, palestinsk fotograf baserad i Doha, för en bild av Mahmoud Ajjour publicerad i The New York Times. Mahmoud var nio år och blev allvarligt skadad i mars 2024 när han flydde israeliska luftangrepp i Gaza City. När den palestinska pojken vände sig om för att uppmana familjen att fortsätta, sprängde en detonation av hans ena arm och stympade den andra. Bilden binder samman kriget i Gaza med dess konsekvenser för enskilda barn.
Joumana El Zein Khoury kommenterade valet: “This is a quiet photo that speaks loudly. It tells the story of one boy, but also of a wider war that will have an impact for generations.” Den globala juryordföranden Lucy Conticello, Director of Photography för veckomagasinet M i Le Monde, beskrev de tre teman som präglade 2025 års tävling som “conflict, migration, and climate change”.
Photo of the Year 2026 tillföll den amerikanska fotografen Carol Guzy. Bilden visar döttrarna till en ecuadoriansk migrant vid namn Luis som griper tag i sin fars skjorta medan han förs bort av tjänstemän från Immigration and Customs Enforcement efter en immigrationsförhandling vid Jacob K. Javits Federal Building på Manhattan.
Bilden av Mahmoud Ajjour bedöms enligt FN:s uppskattning från december 2024 mot bakgrund av att Gaza hade världens högsta antal barnamputerade per capita. Bilden av Luis döttrar speglar Trump-administrationens andra mandatperiods immigrationspolitik.
Hur arbetar World Press Photo med autenticitet och manipulation?
Granskningen av bidragen utförs av två oberoende digitala analytiker som inspekterar originalfilerna. AI-genererade bilder är förbjudna sedan 2024. Fotografernas yrkesstatus och faktauppgifterna bakom varje story verifieras parallellt.
Den 26 juni 2025 publicerade World Press Photo en utredning som drog slutsatsen att det är osannolikt att Nick Ut tog Napalm Girl-bilden 1972. Utredningen baseras på analys av plats, avstånd och vilken kamerautrustning som bars av de fotografer som var närvarande. Upphovsmannafrågan har därmed öppnats upp på nytt efter mer än fem decennier. Två andra namn nämns som möjliga upphovsmän: den vietnamesiske frilansaren Nguyễn Thành Nghệ, som själv hävdat upphovsrätten, samt Huỳnh Công Phúc, en militärfotograf och tillfällig AP-frilansare som dog 2009 utan att någonsin ha gjort anspråk på bilden.
Bakgrunden är dokumentären “The Stringer”, regisserad av Gary Knight på VII Foundation och visad på Sundance Film Festival 2025. Filmen visar en visuell tidslinje som placerar Ut utanför rätt position när bilden togs. Världen fick också ta del av en oberoende forensisk analys av den franska experten Tristan da Cunha, som identifierade exakt vilken utrustning Ut och Nghệ bar. Hans slutsats var att “it becomes untenable to continue affirming that Nick Ut is the author of the NG photo”.
World Press Photo har suspenderat tillskrivningen tills ytterligare bevis föreligger. Associated Press har valt en annan väg. Den 7 maj 2025 publicerade AP sin egen utredning som drog slutsatsen att det finns “no definitive evidence” för att ändra tillskrivningen. AP behåller därför Ut som fotograf. I mars 2026 stämde Nick Ut Netflix och VII Foundation för förtal i en fransk domstol; rättegången är planerad till 2027.
Hansen-fallet och Napalm Girl-fallet visar två sidor av samma problem. Det första handlar om hur långt digital bearbetning får gå. Det andra handlar om vem som tog bilden över huvud taget. Båda fallen prövar tävlingens egen tilltro till sitt arkiv.
Vilken roll spelar World Press Photo för dokumentärfotografin?
Tävlingens vandringsutställning når årligen miljontals besökare på över 60 platser. Yearbook-publikationen sprids i över 30 000 exemplar på sex språk. Bildmaterialet används som referens i journalistutbildningar världen över och utgör ett pågående visuellt arkiv över de senaste sjuttio årens nyhetshistoria.
Joop Swart Masterclass har sedan 1994 mentorat 12 unga fotografer per år. Programmet hålls i Amsterdam och fokuserar på reportage som behandlar “profound social, political, and cultural points”. Bland tidigare deltagare finns flera senare Photo of the Year-vinnare.
För dokumentärt reportage fungerar priset som en hävstång. Bilderna som vinner får distribution som enskilda redaktioner inte kan matcha. Det gäller särskilt arbete från krigszoner och katastrofområden där bildernas spridning bekostas via tävlingens utställning och nätverk. Samtidigt innebär en utmärkelse att bildens metoder och fakta granskas hårdare än vid en vanlig publicering, vilket både Hansen 2013 och Ut-utredningen 2025 illustrerar.
Priset har därmed blivit ett mätinstrument för vilken bild som definierar ett givet år. När juryn pekar ut Mahmoud Ajjours porträtt eller bilden av en ecuadoriansk far som förs bort av ICE, säger den något om vad samtidens fotojournalistik anser sig kunna och vilja vittna om.
