Antisemitism betyder fördomar, fientlighet eller hat riktat mot judar som grupp. Begreppet omfattar allt från stereotyper och konspirationsteorier till diskriminering, hot och våld, och har en historia som sträcker sig från det medeltida Europa till dagens sociala medier. I Sverige har frågan fått förnyad tyngd de senaste åren: Brottsförebyggande rådet rapporterar om kraftigt ökad utsatthet efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023, och regeringen presenterade 2025 landets första nationella strategi mot antisemitism. Här är definitionen, historien och läget just nu.
Vad är antisemitism – en kort definition?
Antisemitism är ett samlingsbegrepp för negativa eller fientliga attityder, föreställningar och handlingar som riktas mot judar som kategori, snarare än mot enskilda individer för vad de själva gjort. De antisemitiska föreställningarna är till stor del historiskt och kulturellt rotade: dels stereotyper och myter om judisk girighet eller illojalitet, dels konspirationsteorier som tillskriver judar en dold och närmast övernaturlig makt över politik, ekonomi och medier. I flera avseenden utgör antisemitismen därför sin egen konspirationsteori om hur världen fungerar, snarare än en enskild fördom bland andra.
Ordet i sig är språkligt missvisande. Hebreiska är ett semitiskt språk, besläktat med arabiska och arameiska, men “antisemit” har aldrig använts om fientlighet mot alla semitisktalande folk. Termen myntades på 1870-talet av den tyske publicisten Wilhelm Marr, som ville ge det äldre religiösa judehatet en vetenskapligt klingande, rasbiologisk förklaring. Sedan dess har ordet blivit den vedertagna beteckningen specifikt för fientlighet mot judar, den judiska religionen och det judiska folket.
Den internationella organisationen International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) antog 2016 en arbetsdefinition som numera används av en rad länder, myndigheter och universitet, Sverige inräknat, som stöd för att identifiera antisemitiska hatbrott och andra uttryck för judehat. Definitionen understryker att antisemitism kan riktas mot både judiska och icke-judiska personer och egendom, liksom mot judiska samfundsinstitutioner och religiösa anläggningar.
Antisemitismens historia: från medeltidens myter till Förintelsen
Antisemitismens historia är inte detsamma som judisk historia, men den har haft djupgående och ibland katastrofala konsekvenser för judiskt liv i Europa. Vissa fientliga föreställningar om judar kan spåras till förkristen tid, men det var med kristendomens framväxt som ett sammanhängande antijudiskt tänkande spreds och förankrades. Eftersom judarna inte erkände Jesus som Messias och höll fast vid sin egen tro, utvecklade den tidiga kyrkan en teologi med demoniserande bilder av judar, som anklagades kollektivt för Kristi död. Kyrkans antijudaism manifesterades också i diskriminerande lagar som begränsade var judar fick bo och arbeta.
Under medeltiden växte myterna: judar anklagades för att förgifta brunnar, sprida pest och offra kristna barn i rituella syften. I kristider som pest, krig och ekonomiska kriser pekades den judiska minoriteten gång på gång ut som syndabock, vilket ledde till förföljelse, fördrivningar och massakrer runt om i Europa.
På 1800-talet skiftade antisemitismen delvis karaktär och började byggas ihop med rasistiska idéer om att judar utgjorde en särskild och farlig “ras”, inte bara en religiös grupp. 1903 började skriften Sions vises protokoll spridas i det ryska imperiet, en förfalskning som påstod sig avslöja hemliga judiska planer på en världskonspiration. Mötena och personerna i texten hade aldrig existerat, och 1921 visade en brittisk journalist att stora delar var kopierade från en fransk politisk satir från 1864 som inte ens handlade om judar. Ändå försvann inte lögnen: nazisterna byggde vidare på protokollen i sin propaganda under 1930- och 40-talet, och den rasbiologiska antisemitismen kulminerade i Nazitysklands folkmord på Europas judar, Förintelsen, som historiker brukar peka ut som det mest extrema exemplet i historien på vad antisemitisk ideologi kan leda till.
Redan under mellankrigstiden bildades i flera europeiska länder uttalat antijudiska partier vars budskap byggde på föreställningen om judars dolda makt och en judisk sammansvärjning. Efter första världskriget översattes och spreds Sions vises protokoll internationellt, bland annat i USA där bilmagnaten Henry Ford lät trycka och sprida stora upplagor. Retoriken normaliserade nazistiska idéer om att judar utgjorde ett främmande element, skilt från såväl kristendomen som judendomen sett som en levande religion snarare än en konspiration, och bidrog till att göra avstånd till den judiska minoriteten socialt accepterat i stora delar av Europa.
Vilka stereotyper och myter bygger den moderna antisemitismen på?
Sions vises protokoll och liknande konspirationsteorier om en dold judisk makt lever kvar långt efter att de avslöjats som förfalskningar, och sprids i dag framför allt digitalt. Forskning från Totalförsvarets forskningsinstitut om antisemitism i sociala medier visar hur gamla stereotyper om judisk kontroll över bankväsen, medier och politik återanvänds i nya format, ofta blandat med förintelseförnekelse och nya konspirationsteorier kopplade till aktuella världshändelser. Liknande propaganda sprids i dag digitalt, ofta i form av memes och kortklipp som återanvänder gamla antijudiska motiv med ny förpackning.
Den moderna antisemitismen skär enligt Brottsförebyggande rådet igenom de flesta våldsbejakande extremistmiljöer, från högerextrema grupper som odlar rasism och rasistiska föreställningar om judar, via vänsterextrema och islamistiska miljöer där judehat ofta vävs samman med Israel-Palestina-konflikten, till konspirationsrörelser som QAnon-influerade nätverk. Säkerhetspolisen har varnat för att antisemitisk propaganda cirkulerar inom flera av dessa extremistmiljöer samtidigt. Gemensamt är att antisemitismen fungerar som ett slags förklaringsmodell: när samhällsproblem uppfattas som obegripliga eller orättvisa erbjuder föreställningen om judars dolda makt en enkel, om än falsk, syndabock.
Fakta om antisemitism idag: rapporten som visar ökningen i Sverige
I maj 2025 presenterade regeringen Sveriges första nationella strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige. Strategin slår fast att antisemitismen utgör ett hot både mot enskilda och mot det demokratiska samhället, att den tilltagit de senaste åren, särskilt i digitala miljöer, och att många svenska judar beskriver den som det enskilt största hindret för att öppet kunna leva ett judiskt liv i landet. Enligt strategin borde det vara en självklarhet att kunna bära davidsstjärna eller kippa öppet i Sverige, men så är i praktiken inte alltid fallet. Varje år den 27 januari, Förintelsens minnesdag, uppmärksammas i skolor och kommuner runt om i landet vad antisemitisk propaganda och förföljelse en gång ledde till, som en påminnelse riktad mot både nazistiska och andra extrema ideologier.
En rapport från Brottsförebyggande rådet, publicerad 2025, bygger på intervjuer med 21 nyckelpersoner inom judiska församlingar och organisationer runt om i Sverige. Bilden som växer fram är entydig: hat och hot mot judiska verksamheter och privatpersoner upplevs ha ökat markant sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023, men flera intervjupersoner uppger också att antisemitismen brukar öka i takt med eskalerande konflikter mellan Israel och Palestina mer generellt. Offentliga och synligt judiska personer, liksom barn och unga, pekas ut som särskilt utsatta grupper, och flera vittnar om fysiskt våld mot judiska pojkar. Rapporten pekar dessutom på bristande kunskap om antisemitism både inom skolan och hos polisen, vilket gör att drabbade upplever att deras utsatthet förminskas eller inte tas på tillräckligt allvar. Utsattheten drabbar inte bara den judiska minoriteten som helhet utan även andra religiösa och etniska minoriteter som utsätts för liknande förföljelse och diskriminering.
Konsekvenserna för det judiska föreningslivet är konkreta: ökad säkerhet kring synagogor och samlingslokaler, begränsad öppenhet utåt, och enskilda som undviker att bära judiska attribut eller döljer sin judiska identitet i vardagen. Organisationer som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) arbetar sedan länge med att sprida kunskap om företeelsen och bemöta myter, medan Skolverket tagit fram material för att hjälpa lärare identifiera och undervisa om antisemitism i klassrummet.
Relaterade ämnen: länkar för den som vill läsa vidare
Antisemitismen delar rötter och mekanismer med andra former av gruppfientlighet. För fördjupning finns Israel–Palestina-konflikten, där judehat och konflikten om Mellanöstern ofta vävs samman i den offentliga debatten, samt en bredare genomgång av vad rasism är som begrepp och hur det skiljer sig från och överlappar med antisemitism. Den rättsliga sidan av frågan, hur svensk lag definierar och förbjuder etnisk diskriminering, tas upp i artikeln om vad diskriminering egentligen innebär.
Antisemitismen är alltså varken ett avslutat historiskt kapitel eller ett marginellt fenomen: den är en levande idétradition som återuppstår i nya format, från medeltidens brunnsförgiftningsmyter till dagens konspirationsteorier på nätet, och som enligt både svenska myndigheter och judiska organisationer själva har blivit en alltmer akut fråga för det svenska samhället under 2020-talet.
