Frågan “när började kriget i Ukraina?” har ett svar som är tekniskt korrekt men vilseledande.
Den 24 februari 2022 rullade ryska stridsvagnar in i Ukraina från tre håll samtidigt som missiler slog mot Kyiv, Charkiv och Mariupol. Det var dagen då konflikten förvandlades till ett fullskaligt europeiskt krig — den allvarligaste säkerhetskrisen på kontinenten sedan andra världskriget. Det är det datum som stannat i minnet.
Men det rysk-ukrainska kriget började inte den dagen. Det hade pågått i åtta år.
Bakgrunden: ett land mellan öst och väst
När Sovjetunionen upplöstes 1991 röstade ukrainarna i folkomröstning för självständighet med ett överväldigande stöd på över 90 procent. Ukraina var nu en suverän stat — men dess geopolitiska orientering var inte given.
Under de följande decennierna pendlade landet mellan sin stora granne i öster och det integrationsprojekt som formades i väster. Ryssland betraktade aldrig Ukrainas självständighet som definitiv i politisk mening. Vladimir Putin hävdade öppet att ryssarna och ukrainarna “är ett folk” och att Ukraina som stat var ett tillfälligt historiskt misstag.
Den spänningen fick sin utlösande punkt hösten 2013.
Euromajdan: protester som förändrade allt
I november 2013 stod Ukraina inför ett vägval: att skriva under ett associeringsavtal med EU eller att ansluta sig till Rysslands tullunion. Presidenten Viktor Janukovytj, vars maktbas vilade på stöd från Moskva, bröt plötsligt förhandlingarna med EU under trycket från Kreml.
Reaktionen kom omedelbart. Hundratusentals ukrainare samlades på Majdantorget i Kyiv i det som kom att kallas Euromajdan. Det var inte bara en demonstration för EU-integration — det var en revolt mot korruption, godtycke och ett system som servade oligarker och Moskva på bekostnad av medborgarna.
I februari 2014 svarade säkerhetsstyrkorna med dödlig ammunition. Över hundra demonstranter sköts ihjäl. Janukovytj flydde landet och sökte sig till Ryssland.
Krim: för första gången sedan andra världskriget
Medan Ukraina ännu befann sig i chock rörde sig maskerade soldater utan nationalitetsbeteckning på Krimhalvön. De tog kontroll över strategiska byggnader, blockerade ukrainska militärbaser och skar av halvön från fastlandet. Det var Rysslands reguljära styrkor — men Putin förnekade det.
En folkomröstning organiserades under några dygn. Resultatet — 96,77 procent för anslutning till Ryssland — erkändes av nästan inga länder utanför Rysslands sfär. I mars 2014 annekterade Ryssland officiellt Krim.
Det var för första gången sedan andra världskriget som en europeisk stat med militärt tvång erövrat och annekterat en del av ett annat land.
Donbass: det krig världen glömde
Parallellt med Krim-annekteringen spred sig oroligheter till ukrainska Donbass-regionen i sydöst — ett område med hög andel rysktalande befolkning och stark industriell historia med nära band till Ryssland.
I april 2014 proklamerade pro-ryska separatister “folkrepubliker” i Donetsk och Luhansk och begärde anslutning till Ryssland. När den ukrainska armén var på väg att återta kontrollen tillförde Ryssland militärmateriel och reguljära trupper, officiellt förnekade.
Kriget i Donbass pågick utan uppehåll från 2014 till invasionen 2022. Uppskattningsvis 14 000 människor dödades under dessa år. Den 17 juli 2014 sköts Malaysia Airlines flight MH17 ned av en rysk BUK-robot över separatistkontrollerat territorium — alla 298 ombord omkom. En internationell utredning fastställde ansvarsfrågan, men Ryssland vägrade acceptera slutsatserna.
Det var ett krig som fick allt för lite uppmärksamhet i Europa.
Minsk-avtalen: diplomati som inte höll
Hösten 2014 och vintern 2015 förhandlades två vapenstilleståndsavtal fram i vitryska Minsk. Frankrike och Tyskland agerade medlare; Ukraina och Ryssland undertecknade. Minsk I i september 2014 och det mer detaljerade Minsk II i februari 2015 syftade till att frysa konflikten och skapa villkor för en politisk lösning.
Ingen av dem fungerade.
Separatisterna, med Rysslands stöd i ryggen, bröt ständigt mot vapenvilan. Striderna i Donbass fortsatte på lägre intensitet men upphörde aldrig. Minsk-avtalen kom gradvis att beskrivas av ukrainska bedömare som en rysk mekanism för att hålla Ukraina destabiliserat — och frånhålla landet NATO-medlemskap — utan att behöva binda sig till en politisk uppgörelse.
NATO-frågan: roten till det moderna kriget
NATO-expansion låg i centrum för Kremls argumentation länge innan 2022. Sedan 2008, när NATO i Bukarest deklarerade att Ukraina och Georgien “ska bli medlemmar”, hade Ryssland behandlat det som ett röd linje.
I december 2021 presenterade Ryssland ett ultimatum till NATO och USA med krav som inkluderade garantier för att Ukraina aldrig skulle tillåtas bli NATO-medlem, och att alliansen skulle dra tillbaka sin närvaro från länder som anslutit sig efter 1997. NATO-expansion, hävdade Kreml, var ett existentiellt hot mot rysk säkerhet.
Väst avvisade kraven. Diplomatin körde fast.
Huruvida NATO-frågan verkligen var det avgörande skälet — eller ett retoriskt täckmantel för en imperialistisk agenda — debatteras fortfarande. Det som är fastslaget är att den väpnade konflikten var påbörjad sedan länge när Ryssland lade fram dessa krav.
Truppuppbyggnad 2021: varningarna som ignorerades
I mars 2021 började satellitbilder visa ryska truppförflyttningar mot gränsen mot Ukraina. Sommaren och hösten eskalerade byggandet av militär kapacitet. I november uppgav president Zelensky att ungefär 100 000 ryska soldater befann sig längs gränsen.
Väst varnade men tvekade inför att tillkännage hur allvarlig bedömningen var. Ukraina pressade på för att säkerhetslöften och vapenlevereranser skulle konkretiseras.
24 februari 2022: invasionens morgon
Den 21 februari 2022 erkände Putin separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk som självständiga stater — och avfärdade därigenom de Minsk-åtaganden han formellt stått bakom.
Tre dagar senare, klockan 04.00 den 24 februari 2022, inleddes den fullskaliga invasionen av Ukraina. Missiler och kryssningsrobotar slog mot Kyiv, Charkiv, Mariupol och Lviv. Ryska markstyrkor trängde in från Belarus i norr mot huvudstaden, från Krim i söder, och från Donbass i öst.
Putin kallade det en militär specialoperation med målen att denazifiera och demilitarisera Ukraina — formuleringar utan förankring i verkligheten men som fungerade som inrikespolitisk retorik. Han anklagade också Ukraina för att ha bedrivit folkmord mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Ingen oberoende utredning har stött den påståendet.
Den egentliga ambitionen syntes i truppuppställningen: att ta Kyiv, störta Zelensky, och installera en Kreml-lojal regering.
Krigets förlopp och ett fastlåst läge
Det gick inte som Ryssland räknat med. Det ukrainska motståndet var hårdare än ryska underrättelser antytt. I april 2022 drog sig ryska styrkor tillbaka från Kievregionen. Massakern i Butja — civila torterade och avrättade på gatorna — dokumenterades och kom att bli ett av krigets grymaste bevis.
I november 2022 befriade Ukraina Cherson. Putin svarade med att utlysa annekteringen av fyra ukrainska regioner — Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson — ett beslut utan folkrättslig grund.
Sedan dess har kriget befunnit sig i ett utdraget slitage längs en lång frontlinje. Ryssland kontrollerar i dag ungefär en femtedel av ukrainskt territorium och anfaller kontinuerligt med robotar och drönare mot städer och infrastruktur. Fredssamtal har misslyckats genomgående. Mer än sex miljoner ukrainare befinner sig som internflyktingar inom landet; ytterligare fyra miljoner som flyktingar utomlands. Mer än 325 000 ryska soldater bedöms ha dödats.
Svaret på när kriget i Ukraina började är alltså inte ett enda datum utan ett förlopp: Euromajdan 2013 som gnista, Krim 2014 som det historiska brottet, Donbass som det glömda kriget — och den 24 februari 2022 som den dag hela världen till slut tvangs se.