Nio länder har kärnvapen i dag: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina, de fem stater som icke-spridningsavtalet NPT erkänner som kärnvapenstater, samt Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel, som alla skaffat kärnvapen utanför avtalet. Tillsammans äger dessa nio länder omkring 12 000-13 000 kärnvapen, varav Ryssland och USA äger ungefär 90 procent. Här är listan över länder med kärnvapen, arsenalerna och vad som skiljer en erkänd kärnvapenstat från en de facto-stat.
De fem erkända kärnvapenstaterna enligt NPT
Icke-spridningsavtalet, NPT, trädde i kraft 1970 och erkänner fem länder som kärnvapenstater: USA, Ryssland (som Sovjetunionens efterträdare), Storbritannien, Frankrike och Kina. Kriteriet var enkelt men godtyckligt: de fem hade redan testat kärnvapen före den 1 januari 1967, och avtalet byggde in deras status i stället för att kräva nedrustning. I diplomatiska sammanhang kallas kvintetten ibland för P5-länderna, USA-Ryssland-Storbritannien-Frankrike-Kina, eftersom det är samma fem stater som sitter som permanenta medlemmar med veto i FN:s säkerhetsråd, en koppling mellan kärnvapeninnehav och global maktordning som ofta kritiseras för att vara orättvis mot resten av världen.
USA och Ryssland har de klart största arsenalerna, en kvarleva från kalla krigets upprustning efter andra världskriget. Storbritannien, Frankrike och Kina har betydligt mindre lager, men Kina bygger nu ut sitt program snabbare än något annat land och beräknas dubbla sin arsenal under det kommande decenniet, vilket sakta krymper avståndet till de ryska och amerikanska arsenalerna.
Historiska kärnvapenmakter: från Hiroshima till kalla kriget
USA testade sitt första kärnvapen, med kodnamnet Trinity, den 16 juli 1945 i New Mexico, mitt under andra världskrigets slutskede. Tre veckor senare fällde USA de enda kärnvapen som någonsin använts i krig: atombomben “Little Boy” över Hiroshima den 6 augusti och “Fat Man” över Nagasaki den 9 augusti samma år. Japan är fortfarande det enda land i historien som drabbats av kärnvapen i krig, en erfarenhet som präglat landets strikta antikärnvapenlinje i decennier efteråt.
Sovjetunionen, dagens Ryssland, testade sitt första kärnvapen 1949 efter ett intensivt spionage- och forskningsprogram riktat mot de amerikanska hemligheterna. Storbritannien följde 1952, Frankrike 1960 och Kina 1964. Kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen eskalerade snabbt under 1950- och 1960-talen och nådde sin mest akuta punkt under Kubakrisen 1962, då världen låg farligt nära ett kärnvapenkrig.
Länderna utanför avtalet: Indien, Pakistan, Nordkorea, Israel
Fyra länder har skaffat kärnvapen utan att vara erkända av NPT, av olika skäl.
Indien testade öppet sitt första kärnvapen 1974 och bekräftade sitt program med en serie tester 1998. Pakistan svarade med egna tester samma år, och sedan dess har Indien-Pakistan-rivaliteten om Kashmir hållit de två grannländerna i ett ständigt spänningsläge med parallella kärnvapenarsenaler. Ingen av länderna har undertecknat NPT.
Nordkorea gick med i NPT 1985 men drog sig ur avtalet 2003 och genomförde sitt första kärnvapenprov 2006. Sedan dess har landet testat vapen flera gånger och utvecklat robotar som i teorin kan nå USA:s fastland, vilket gjort Nordkorea till en central fråga i internationell säkerhetspolitik.
Israel är det enda av de nio länderna som varken bekräftar eller dementerar sitt innehav, en hållning som kallas nukleär tvetydighet. Bedömare och läckta uppgifter, däribland tekniker Mordechai Vanunus avslöjanden på 1980-talet, pekar på att Israel utvecklade kärnvapen redan i slutet av 1960-talet med franskt bistånd. Israel har aldrig undertecknat NPT.
Kärnvapen i världen: så många finns totalt
Exakta siffror är hemligstämplade i de flesta länder, men oberoende institut som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI, publicerar årliga uppskattningar av hur många kärnvapen som finns i världen, land för land:
- Ryssland: cirka 5 500-5 800 ryska stridsspetsar, den största arsenalen i världen
- USA: cirka 5 000-5 200 stridsspetsar
- Kina: cirka 500-600 stridsspetsar, med snabbast tillväxttakt av de nio kärnvapenmakterna
- Frankrike: cirka 290 stridsspetsar
- Storbritannien: cirka 225 stridsspetsar
- Pakistan: cirka 170 stridsspetsar
- Indien: cirka 170 stridsspetsar
- Israel: uppskattningsvis 80-90 stridsspetsar, aldrig officiellt erkänt
- Nordkorea: uppskattningsvis 50 stridsspetsar, med kapacitet som växer
Merparten av världens kärnvapen finns i militära lager snarare än utplacerade och stridsberedda, men flera tusen bedöms stå i hög beredskap dygnet runt hos USA och Ryssland.
Kärnvapen till havs: ubåtarna ingen kan hitta
En stor del av de största kärnvapenmakternas avskräckning bygger inte på robotsilos utan på ubåtar. USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina har alla, i olika utsträckning, ubåtar som kan avfyra kärnvapenbestyckade robotar under vattnet, en kapacitet som Indien också håller på att bygga upp. Fördelen är att ubåtarna kan hålla sig dolda i veckor i taget, vilket gör dem närmast omöjliga att slå ut i ett överraskningsanfall och därmed säkrar en motattacksförmåga även om ett land utsätts för ett fullskaligt kärnvapenanfall. Just den förmågan, kallad “second strike”, brukar beskrivas som kärnan i den avskräckning som hållit de stora kärnvapenmakterna från att använda vapnen mot varandra sedan 1945.
Länder som avvecklat sina kärnvapenprogram
Sydafrika är det enda landet som byggt ett eget kärnvapenprogram och sedan stoppade och avvecklade det helt frivilligt. Under apartheidregimen konstruerade landet sex kärnvapen, men monterade ner dem i början av 1990-talet inför övergången till demokrati och undertecknade NPT 1991.
Ukraina, Belarus och Kazakstan ärvde en del av Sovjetunionens kärnvapenarsenal när unionen upplöstes 1991. Ukraina hade tillfälligt världens tredje största arsenal. Alla tre länderna lämnade i stället tillbaka vapnen till Ryssland i utbyte mot säkerhetsgarantier i Budapestmemorandumet 1994, en överenskommelse som fått nytt allvar sedan kriget i Ukraina inleddes, eftersom garantierna visade sig sakna verkligt skydd.
Sveriges hemliga kärnvapenprogram
Även Sverige tillhör listan över länder som en gång eftersträvade egna kärnvapen. Från mitten av 1940-talet och drygt två decennier framåt bedrev svenska Försvarets forskningsanstalt ett hemligt kärnvapenprogram med målet att kunna bygga taktiska kärnvapen som skydd mot ett sovjetiskt anfall. Programmet lades successivt ner under slutet av 1960-talet, dels av kostnadsskäl, dels av politiskt motstånd, och ingen bomb tillverkades någonsin. Sverige undertecknade NPT 1968 och ratificerade avtalet 1970, vilket band landet permanent till att avstå från egna kärnvapen.
NATO:s kärnvapendelning: vapen i andra länder
Utöver de nio länder som själva äger kärnvapen finns ett antal länder som hyser amerikanska kärnvapen på sin mark utan att äga dem. Genom NATO:s program för kärnvapendelning har USA utplacerat vapen i Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet, i regel bomber avsedda att levereras av värdlandets stridsflyg vid krig. Ordningen går tillbaka till kalla kriget och är omdiskuterad, eftersom den innebär att fler länder än de nio kärnvapenstaterna har kärnvapen fysiskt inom sina gränser. Vilka länder som ingår i alliansen, och hur den vuxit sedan grundandet, går att läsa mer om i vår genomgång av Natos samtliga medlemsländer.
Iran och den aktuella spridningsrisken
Iran har inget bekräftat kärnvapenprogram i dag, men anrikar uran till nivåer som ligger nära vapengrad, vilket gjort landet till den mest omdiskuterade spridningsrisken i modern tid. Iran är anslutet till NPT men har vid upprepade tillfällen brutit mot avtalets kontrollmekanismer, och internationella förhandlingar om landets kärnteknikprogram har pågått i omgångar sedan 2000-talets början utan varaktig lösning.
Läs mer: vad reglerar internationella avtal?
Icke-spridningsavtalet NPT undertecknades 1968 och har varit i kraft sedan 1970. Det är grundpelaren i det internationella regelverket: kärnvapenstaterna lovar att arbeta mot nedrustning, övriga länder lovar att avstå från att skaffa kärnvapen. Utöver NPT har USA och Ryssland ingått bilaterala avtal som Start och det numera övergivna INF-avtalet, som begränsat antalet utplacerade stridsspetsar och vissa robottyper. Sedan kalla krigets slut har flera av dessa avtal löpt ut eller sagts upp, samtidigt som säkerhetsläget i Europa skärpts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, en utveckling som också väckt frågan om Sverige riskerar att dras in i krig i en region där kärnvapenmakten Ryssland är den mest akuta grannen.
Kärnvapenfrågan är med andra ord inte historia. Nio länder har vapnen, ett tiotal till hyser dem eller lever i skuggan av dem, och de internationella avtal som en gång begränsade upprustningen är svagare i dag än på decennier.